söndag 23 augusti 2015

Skolstart och så en tillbakablick

Idag fick jag nya boxershorts av tjejerna. Dom är bäst.

Klara har börjat första klass, så sent som i tisdags. Herregud. Sommaren gick fort. Vi hann dock med en del. Göteborg, Oslo, Öland, Dalarna, för att nämna några av de många resor som vi har gjort. Nu går sommaren mot sitt slut, om än ett lyckligt högtryck fortfarande håller oss över tjugo grader om dagarna, och har så gjort den senaste veckan. Ljuvt, så länge det nu varar. Brrr, jag får kalla kårar när jag tänker på det mörka och kalla vinterhalvåret som vi nu faktiskt har framför oss. Nåväl, nu stundar fullt fokus på arbete, och (givetvis) ett och annat hemmaprojekt.

söndag 21 juni 2015

Cykeläventyret

Jag trivs bäst på cykeln. Gjort det sedan så länge jag kan minnas. Mina första minnen som hjulburen var från stödhjulen. Enligt mamma ville jag aldrig ta bort dom. Rätt vad det är var dess fästen så böjda att stödhjulen aldrig(!) tog i marken, utan man såg tydligt hur de bara liksom stod upp på båda sidor. Vid det här laget var det tydligt att jag inte behövde stödhjulen längre, så då togs de bort. Jag vill minnas att vi bodde i Böle, på den tiden. I det anrika gamla huset alldeles till vänster om byns gamla stationsbyggnad. Herregud. Nå, jag mår alltså som allra bäst när jag cyklar, och med denna lilla prolog lagd så vill jag berätta om vad vi tog oss till denna söndag, som nu går mot sin ände.

Ja, i hela mitt liv har jag känt att nånting man vill ha gjort är att cykla mellan två riktnummer; i regel kommuner. Jag kommer ihåg hur två riktigt fartfyllda killar i parallellklassen under mitt första högstadieår genomfört det galna i att cykla från Piteå och till Kallax flygplats (Luleå kommun), var de tydligen tagit en standbybiljett till STHLM, bara fram och åter, bara över dagen. Jag kände genast "Wow!" när jag hörde den här historien berättas; jag var alltså mäkta imponerad över killarnas tokiga infall, och framförallt den viljestyrka som fick dem att genomföra det hela.

Nå. Själv rodde jag aldrig i hamn detta, under mina uppväxtår i Norrbotten. När flyttlasset sedan gick till Västerbotten för ungefär åtta år sedan var min viljestyrka snart än mer laddad. Jag körde på militäraniskt (militärmaniskt?) manér, och vägrade snudd på att ens acceptera några andra typer av velocipeder som funktionsdugliga. Med min m/42 var jag ostoppbar, helt enkelt. Så en vinterdag, jag tror det var 2009 eller om det kan ha varit 2010, ja då tog jag sats och drog hela vägen ut till Holmsund efter Blå vägen. Måhända inte egen kommun idag, men Holmsund var (hade) kommunprivilegier, fram till 1974, då den kom att ingå som en del utav Umeå kommun. Nåväl. Jag var i alla fall väldigt stolt över mig själv när jag hade gjort cykelresan på min militärcykel, och alltsedan dess hann det bli både en och tre ytterligare turer/returer till just Holmsund, hjulburen.

Nåväl, till denna ljuva söndag, var midsommarhelgen just nått sin ände. Jag kände att det var dags igen, så vi sadlade cyklarna och trampade iväg. Jag ska i sanning säga att min plan förändrades ganska hux flux mitt under resans gång. Ja, först var planen att cykla till Knivsta, som faktiskt är en egen kommun, om än den delar riktnummer med Uppsala. Knappt två mil cykelväg, uppskattningsvis. Nå. Vi hade alltså knappt kommit förbi Boländerna när jag bollade på Google Maps och plötsligt fick en idé. När vi ändå var på språng, varför inte ta det snäppet längre?

Så var det avgjort, och vi satte kurs mot Märsta. Jag lät spara vår geografiska förflyttning med den briljanta appen MyTracks från mästerliga Google, samtidigt som Maps (också Google) fick guida oss med vad den ansåg vara lämpligast cykelväg. Ja, det gick verkligen genom skog, asfalt, och mark, om vartannat. Den valde faktiskt att låta oss gå via Knivsta, så även den ursprungliga idén kunde vi alltså checka av. Vi hann vidare uppleva en rik variation både ifråga om fauna och flora under resans gång, kan jag säga. Herre jösses, allt från rådjur och mördarsniglar till nån slags prästkrage som var färgad helt konstigt.



Nå, den som väntar på nåt gott, sägs det ju. Det var en glad Ingrid som stoltserade när vi mitt ute längst en enslig skogsväg nådde läns- och även kommungränsen (mot Sigtuna). En stund senare rullade vi in i samhället, och efter att ha suttit ner på en parkbänk utanför Ica med två små chipspåsar (vår lön för mödan) började vi spåna på hemvägen. Ingrid ville först cykla, men jag kände i sanning att hemvägen skulle kunna bli för mycket för min stackars hustru, som faktiskt hade >20 kilogram extra i sin packning, i form av en sjövild sexåring. Så, det slutade med att jag satte tjejerna på J36; de fick alltså åka tillbaka till Väsby, för att där byta till J38 och segla förbi de sista stationerna på vägen hem.

Själv hade min mobil nått en — för mig — kritisk batterinivå, så jag valde bort cykeloptimerade vägar som skulle innebära många svängar och kursändringar, och valde istället en biloptimerad rutt, nämligen länsväg 255. Den första vägskylten angav "Uppsala 32", och då var det bara att ta ett djupt andetag och trampa för fulla muggar, i vetskap om att tjejerna satt i trygghet på tåg.

Trist att mitt batteri (som vanligt) skulle störtdyka. Jag hade gärna låtit MyTracks dokumentera rutten på tillbakavägen, mest p.g.a. nyfiken kring tid och snitthastighet. Det gick rätt fort emellanåt. Om någon cyklist ramlar in här så kan jag sticka in att 255:an på det stora hela var en riktigt trevlig cykelväg med trevlig natur på båda sidorna. Rekommenderas varmt.

Så, hur långt cyklade vi/jag idag? Tja, jag började spela in (rutt) i MyTracks när vi stod och väntade på grön signal vid cykelövergångsstället Tycho Hedéns väg / Hjalmar Brantingsgatan, och stängde av densamma just när vi rullade in vid cykelparkeringen intill Märsta station. När jag nu läser under fliken "Statistik" står att läsa att färden bestod av 36,12 kilometer, med 404 brända kalorier, till följd av en maxhastighet på 40,5 km/h (dock med en seglande medelhastighet på ynka 13,21 km/h) över en total tid på 2 timmar och 44 minuter. Så, vi cyklade 3,6 mil tillsammans, och sedan när jag vinkat av tjejerna på tåget lade jag mig på 355:an och gjorde hemvägen solokvist. Ja, den där första blå skylten jag passerade sen jag kommit ut på länsväg 255 läste som sagt "UPPSALA 32" (kilometer), och därifrån var det ju bara för mig att trampa på. Ja, och sen får man nog lägga på ett par kilometer till själva huset. Ja, totalt sett kan jag nog hålla huvudet högt och säga att jag cyklat över sju (7) mil idag. Herre min skapare, vilken söndag. Hoppas alla ni därute har haft en sagolik midsommarhelg.

Midsommar

Vi har nu söndag, och midsommarhelgen är passé. En ljuv sådan hade det varit, ett lite halvdåligt väder till trots.

I natt har Klara haft sitt livs första övernattning utan mamma och pappa, bortsett från hemma hos mormor och morfar då, såklart.

Det blev hemma hos granntjejen snett tvärs över gården. Vi var väl kanske i sanning lite oroliga igår kväll, jag och Ingrid, då vi satt uppe framför teven till Trailer Park Boys.

Nå, allt gick prima, och det där befarade samtalet från en ledsen jänta som saknade sin mamma och pappa uteblev allt som allt.

Nåväl. Idag har vi då som sagt söndag, och sitter i skrivande stund på en parkbänk i Källparken. Ungarna har tagit av sig barbenta och springer runt i fontänen. Ett äldre par sitter ett par blåser bort och pratar. De följde med oss från den lilla dammen här intill.

Rätt vad det är kom ännu en pensionär, en äldre dam med rullator. Denne stoltserade med hur hon minsann bott i området i över femtio år, och hon berättade sedan hur parken förr i världen hade duschar, men hon ville minnas att fontänen stått torr ett par somrar.

Nu har pensionärsparet och den gamla damen slagit sig ner ihop. Det hela inleddes med hur damen i paret sade "Men, känner du igen mig?", och resten blev så härligt att tjuvlyssna på. Oj, nu pratar de om sprutor och årets krämpor. Herregud. Vi blir bara äldre och äldre.

Nu ska vi vidare. Planen är att ta en lång cykelutflykt. Vädret är faktiskt rätt schysst idag.

måndag 8 juni 2015

Ytterligare två reparationer i hamn

Måndag och ny vecka, och jag beslöt mig tidigt för att göra nånting av dagen. Så, när jag lämnat av Klara i förskolan (nu drar det ihop sig, på onsdag är det avslutning) blev det frukost, och sedan en en liten utflykt med Ingrid. Sedan tog jag fram min gamla GT-i9305N som legat uppe i bokhyllan ett bra tag. Den här luren var min trotjänare, fram till att jag uppgradera till en GT-i9506 och då fick Ingrid denna. Efter ett par månader var dock olyckan framme, och ytterglaset sprack i det nedre vänstra hörnet.

Utöver detta så har luren dragits med ytterligare problem, nämligen att skärmen (gissningsvis p.g.a. vattenskada för nån sommar sen) visar alldeles för mycket ljus trots lägsta inställning, plus att antingen hemknappen eller flexsladden som ligger under denna har blivit utsliten, med som följd att man inte kunnat använda hemknappen det senaste året. Det spruckna ytterglaset var droppen som fick bägaren att rinna över, och jag köpte då en begagnad Iphone 4S till Ingrid, bara att ha i väntan på att jag skulle få hem delar från Hongkong för att kunna ro i hamn en reparation. Nu har delarna kommit sedan länge, men jag har inte orkat ta tag i projektet, inte förrän nu, alltså.

Jag sticker inte under stol med att den här killens dryga halvtimmen långa videoklipp sporrade mig enormt när jag beslöt mig för att fullfölja. Genom att följa killens steg (och snedsteg) gick det liksom att utgå från att processen inte var nån dans på rosor, yet perfectly doable, för en någotsånär kompetent lekman i hemmets lugna vrå. Så, nu gluttade jag igenom videon en sista gång, och sedan öppnade jag upp den splitternya SAMOLED-display som jag fått via eBay för nu rätt länge sen, och satte igång.



Projektet skulle visa sig gå någotsånär smidigt. Det skulle visa sig att jag beställt en aningen lyxigare modell av display än den som Max Lee tillskansat sig. Han fick bara själva displayen, och fick således sitta med varmluftspistol och skrapa och jobba bort resterna från den gamla displayen ur ytterramen, och sedan ersätta denna med den nya. I mitt paket fick jag en splitterny ytterram, var så att säga själva displayen var integrerad.

När jag lossat de fyra kablarna och avlägsnat moderbordet, antennkåpan och givetvis ytterhöljet så kunde jag vid inspektion sida-vid-sida konstatera att jag hade fått en komplett ersättare, bortsett från antennen, kameran, blixten, och bakhögtalaren, och de fysiska knapparna vid telefonens sida (power on/off, volume up/down) med tillhörande flexkabel. Så, jag satte mig ner och med hjälp av Ingrids hårfön jobbade jag lugnt och metodiskt med lagom värme för att lösgöra flexkabel och annat som satt lätt limmat i den gamla displayramen.


Jag har faktiskt en riktig värmepistol liggande nere i källarförrådet, men aktat hur det slutade förra gången tänkte jag att det är lika bra att skita i den och ta det lilla lugna med en vanlig hårblås istället, den här gången. Så fick det bli, och med stor framgång. Ja, jag sticker inte under stol med att det var tungan rätt i mun när jag hade monterat ihop allting och skulle prova att starta den, och inte blev det bättre av att den (så klart) legat i bokhyllan tillräckligt länge för att vara helt urladdad, så jag fick svettas ett tag till innan facit stod klart.

Nå, ursäkta mig nu men fy fan så snygg telefonen blev. Som splitterny i glaset, och numera vit dessutom, med svart bakstycke, och ram i silver. Förbaskat stilrent. Ja, lustigt nog drog jag samma konststycke som Max Lee i Youtube-videon, med skillnaden att han ursprungligen hade en vit S3, men som till vilken han beställt en svart display. I mitt fall hade jag ursprungligen en svart telefon, men beställde vit display. Om han nu — som han själv säger i videon — åstadkommit "world's first black and white Galaxy S 3", ja då vill jag med samma belåtenhet slå ett slag för "world's first white and black Galaxy S 3", om än vi båda i verkligheten sannerligen är långt(!) ifrån först med att blanda display/ram/bakstycke av olika färger. Riktigt kul har den i alla fall varit, hela den här resan.

Har nu systematiskt testat ut alla telefonens funktioner, och allt tycks fungera som det ska. Båda kameror, LED-blixten, högtalaren, hörsnäckan, mikrofonen. Riktigt j*vla roligt, som sagt. Så, om någon därute nu läser detta och sitter med sprucket glas på sin Samsung Galaxy så tycker jag absolut inte ni ska fundera så mycket mer, utan var nu lite djärv och våghalsig och bege er ut på eBay och beställ hem en ny display. Ni får oerhört mycket lärdom på vägen, betydligt mer än vad ni hade fått om ni lämnat in telefonen till nån servicecenter för att få jobbet gjort.


Så, när jag nu hade flow så beslöt jag mig för att slå ytterligare en fluga, denna ljuvliga måndag. Bromshandtaget på Ingrids cykel gick av (aluminium) när cykeln blåste omkull för ett par veckor sedan, och om än cykeln är utrustad med fotbroms också så känns det störande med ett bromshandtag som bara hänger och dinglar. Så, hela familjen tog en cykeltur på kvällen, tyvärr hittade vi inte ett(!) löst bromshandtag utan det blev en box med två stycken, om än sjuttio kronor inte är någon peng att tala om.


Nå. Jag hamnade på gården med cykeln. Jag vet per erfarenhet hur djävligt handtag kan sitta, så jag var för en kort stund inne på att bända isär själva fästet för det gamla handtaget för demontering, och sedan göra liknande process med det nya. Risken för att bryta av det nya (aluminium, även det) bromshandtaget fick mig dock att låta det sunda förnuftet vakna till liv, och jag gick ner i källarförrådet och hämtade en flaska PTFE-spray, som jag m.h.a. ett vitt plaströr som hängde i dessa mungipa lyckades penetrera in under det slitna gamla handtaget.

Så, på den här vägen fick jag utan alltför tung möda loss handtaget, och sedan gick allt [ändå hyfsat] snabbt och smidigt. Lät det gamla bromshandtaget glida av styret, tog ut vajerns ankare ur det, och petade in det nya. Ställde in V-bromsen, och sedan var det bara att knalla in och käka en sen middag, innan vi gick till sängs och knöt oss, hela familjen. Allt som allt blev detta en riktigt produktiv inledning på veckan. Ljuva sommartid, ljuva sommartid.

lördag 30 maj 2015

Länkarmsbussningar utbytta, och mer därtill

Mer dokumentation av historiskt skruvande kommer här, för den vetgiriga. Besiktningen föll ju ut med nedslag på avgasupphängning och även styrled, vilket jag och Ingrid lyckades styra upp med både stil och finess. Vad som sedan återstod var en punkt avseende "Bra att veta", alltså inget prompt tvingande, men likväl, en liten notis. Jag är ju sådan att notiser tynger mig, så jag bestämde mig för att tag tag i det där, hellre förr än senare. Vid inspektion visade det sig att framvagnen på det stora hela taget kändes sliten. Det är tolv långa år sedan bilen rullade ut från fabriken, och visst är är det tydligt att framvagnen är en av de mest utsatta partierna av en bil.

Efter lite research fann jag ett till synes prisvärt kit från tyska Mapco, som såg ut att innehålla såväl spindelled, länkarm, och dess bussning. Två av varje dag, dessutom. Vi talar alltså ett kit för ett totalt utbyte. Efter viss tveksamhet om huruvida bussningen bara var illustrerad i produktbilden (och ett antydande per mejl från Mister-Auto om att det faktiskt var så) beställde jag ett par extra bussningar av fabrikat TRW vid sidan om. Nå. Delarna kom och det visade sig också att bussningar följde med i paketet från Mapco, så jag blev sittande med ett par extra sådana. Nåväl, de var billiga.

Utöver delarna hade jag förberett genom att beställa ett specialverktyg från Storbritannien via om det var Amazon eller eBay, jag minns faktiskt inte. Nå. Detta verktyg hjälpte en med vad som enligt entydiga uppgifter från människor runt om i världen var det svåra, nämligen att pressa in/ut bussningen ur sidokonsolen som i sin tur satt fäst i chassits balk. Somliga hade tydligen (i bästa McGyver-anda) gett sig på att tillverka egna verktyg utav gängad stång, metallskålar, hylsor, brickor, and what-not. Jag kände att det var lika bra att beställa the real deal, med en gång, och det är jag såhär med facit i hand riktigt nöjd över att jag gjorde.

Så, liksom i mitt förra mekaniskt relaterade inlägg skippar jag att bifoga dokumentation från projektets gång direkt här, utan hänvisar er istället till att i lugn och ro beta er igenom min utarbetade och dedikerade » tråd på BRISKODA.net «, var jag för övrigt har erhållit oerhört värdefull hjälp under resans gång. Ett evigt stort tack till denna skara av entusiaster, i huvudsak från Storbritannien. I nämnda/länkade tråd finns såväl bilder som videoklipp från de olika delmomenten i projektet, och även understrykningar i form av de fallgropar som vi lyckades hamna i.

Slutet gott, allting gott, och det känns i sanning riktigt fräscht med utbytta delar i framvagnen. Ta bara spindellederna, för exempel. Ett bildsök på "broken ball joint" ger fasansfulla träffar. Inget man vill ska hända på motorvägen, eller någon annanstans.

För sökoptimeringens skull (om någon skulle få samma anmärkning på besiktning, och vänder sig till Google) nämner jag att bilen ifråga är en Skoda Fabia av 2003 års modell. Förfarandet och de faktiska bussningarna är exakt desamma för Volkswagen Polo / Fox. Så, hamnade ni här utifrån detta, så ta mod, och genomför projektet. Det är genomförbart i en vanlig parkeringsficka, utan minsta tvekan. Räkna med ett par svordomar under resans gång, men tala om fröjd du kommer uppleva när du är i hamn. Lycka till.

fredag 29 maj 2015

Kung Fury



En officiell trailer har legat ute sedan december 2013, men först nu har den officiella premiären gått ner, och vilken succé. Snygg film med stort korn av snärt humor, hela vägen. Precis lagom lång också. Ligger nu ute på SVT Play och kommer att kunna ses i ungefär ett år framöver. Rekommenderas.

tisdag 28 april 2015

Två tvåor (besiktning) åtgärdade

För lite drygt ett år sedan (13 mars 2014) bestämde vi oss för att ta tjuren i hornen och rida in till vår första besiktning av vår ljusgula lilla Fabia. Allt som allt hade vi inga skäl för oro, då ifjol, utan vi skulle åka igenom processen med ett helt blankt papper. Inte ens något under "bra att veta" fick vi på oss. Så, nu var det alltså dags igen. Ja, det är nu drygt två veckor sedan jag (13 april 2015) spontant drog iväg till Svensk bilprovning i Fyrislund, inte utan viss hoppfullhet om att det hela skulle gå lika smärtfritt som förra gången. Nej då, så väl skulle det inte gå. Inte alls. Tjejen konstaterade snabbt att metallfästet som håller ihop främre och bakre delen av avgassystemet hade rostat av helt och hållet. Eller, det kunde vi nog båda konstatera, efter hennes demonstration. It was a clear-cut case, som man säger.

Hon visade också på en stor ansamling sot, synlig vid sidan om det sönderrostade fästet, alltså ett tydligt avgasläckage, och påtalade att jag troligtvis p.g.a. detta läckage skulle fallera på avgasvärdena. Nå, som genom ren flax kom dessa avgasvärden sedan trots allt att hamna inom ramarna för gränsvärden. Skönt. Nåväl, här var det inte slut på historien. Vidare, glapp i vänster styrled (yttre) fick jag veta. Hon höll hjulet klockan 9 samt klockan 3 och ruckade fram och åter för att demonstrera det onaturliga spelrummet. Utöver detta fick jag även ett "bra att veta" på att främre länkarmsbussningarna var glapp på såväl vänster som höger sida. Klassiskt slitage, menade hon. Även styrleden som stundligen orsakat mig en 2:a var en typisk slitdel, menade hon, och inflikade att hon själv hade bytt en sån, alldeles nyligen. Ja, och på den här vägen blev det, då för två veckor sedan, att jag rullade ut från Svensk bilprovning med ett dokument som sade att ombesiktning skulle ske senaste 30 dagar från detta datum.

Jag började då genast undersöka problemet. Själva avgasfästet var väl inget större problem. Det var liksom en cylindrisk linda i styv metall och två (här båda uppätna av rost) skruvar med klämmor som ska nypa ihop det hela. Antingen kunde jag försöka få tag i originaldelen från Volkswagen, eller så kunde jag kanske bara ta två nya (rejäla) skruvklammer och dra runt befintligt fäste. Efter viss övervägning beslöt jag mig för att ta det säkra före det osäkra, och åkte till Möller Bil. Den hjälpsamma herrn på deras sektion för reservdelar fick fram fästet i sin dator och gick och hämtade det. Tvåhundrafemtio kronor, kostade det. Jävlar i mig. Aja, smakar det så kostar det, och jag betalade och såg glad ut. Fick även veta prisläget för länkarmen, det var (om jag inte minns helt fel) närmare sexhundra spänn. J*vlar, vilken mardröm. Nej, det fick vi nog avvakta med. Tids nog gjorde jag viss efterforskning och trots att Skruvat håller schysta priser så fick faktiskt Biltema sälja mig denna styrled, endast 169 SEK för denna vitala del av framvagnen.

Nå, nu spolar vi fram till den faktiska operationen, som faktiskt gick ner så sent som förra veckan. Vi börjar med avgasfästet. Det var gjort på fem minuter i GDS-hallen på OKQ8, Kungsängen. Jag skämtar inte. Allvarligt talat är det svårare att bygga ihop en IKEA-möbel. Upp med bilen i lyft, och skruvarna var ju redan väck (uppätna av rost) så det var bara att bända lite med en mejsel under själva fästet, och snart kom det loss. Sen var det bara att liksom skruva det helt av ena sidan av avgasröret, sedan böja ner dito avgasrör litegrann, alltså bara så till den grad att att själva fästet gled av. På med det nya, en fast 13 mm nyckel till att dra åt de två skruvarna, och sedan var det klappat och klart. Som sagt, inte svårare än att byta en glödlampa. På protokollet hade det (SEO) kort och gott stått "Avgassystem, fastsättning/upphängning bristfällig", utan någon mer detaljrik förklaring än så.

Vidare nu, till den andra 2:an, styrleden. Efter att ha läst på nätet framgick det att man ska vara rätt cool när man byter en styrled, i och med att dess infästning påverkar hjulinställningen, med som följd att om man inte monterar den nya styrleden i exakt samma läge som den gamla, så har man en skev hjulinställning. Det fanns ett slags MacGyver-trick i att räkna antalet varv man skruvade av den gamla styrleden, och skruva på den nya med lika många varv. På detta sätt fick man i regel styrningen någotsånär okej, om än det i själva verket var en fråga om 1/100 noggrannhet per varv, så om man var någorlunda rädd om sina däck så gjorde man rätt i att kosta på sig en hjulinställning, i vilket fall som helst. På tal om däck, tjejen på Svensk bilprovning hade varnat för att slitagevarningen hade gjort sig väl synlig, som jag förstod henne på samtliga däck. Hon hade inte skrivit något, men sa istället uttryckligen att att hon inte tyckte att dessa däck skulle sitta kvar ens säsongen ut.

Nå, jag lät det bära eller brista, och gick ut på parkeringen och hissade upp framvagnen på båda sidor. Av med hjulet på förarsidan, och sedan var det bara att hålla tungan rätt i mun och agera. Efter att ha ägnat en hel del åt att läsa på Wikipedia för att fatta och förstå hur en McPherson-hjulupphängning fungerar (överhuvudtaget) hade jag lokaliserat själva styrleden, och var då beredd att demontera den. En insexskruv ovanpå den agerade nån slags låsmutter, och man skulle enligt uppgift "hålla fast" denna med lämplig insexnyckel, medan man tog en (18 mm) nyckel och skruvade av själva styrleden från sin yttre fästpunkt i länkarmen. Detta hade varit en dans på rosor i alla Youtube-videos, men i verkligheten skulle det visa sig vara en mardröm. Först och främst, jag kunde inte besluta mig för vilken storlek det skulle vara på insexnyckeln. Den splitternya styrleden hade en 5 mm insexskruv, men en sådan nyckel kändes för liten för den gamla. En 6 mm gick inte ned. Så, i mitt stilla sinne fick jag för mig att det ursprungligen hade varit en 5 mm, men att korrosion över tid hade ätit ur den, och det var på denna väg jag grävde fram en 5.5 mm insexnyckel. Suck, vilken j*vla idioti från min sida, säger jag såhär i efterhand. Givetvis existerar inte storlekar i halvmillimeter. Nåväl. Min 5.5 mm gick efter några snabba försök runt i skruvens skalle, och katastrofen var ett faktum. Urgängad. Suck. Hur i helvete skulle jag få av styrleden?

Jag provade allehanda verktyg, men det landade med att jag grävde fram en sats med mutterspräckare. Som vanligt gick styrstiften sönder efter bruk, så själva kilen snurrade snart som den ville, vilket gjorde användningen av verktyget ännu svårare. Suck. Nåväl, efter viss tid (jag-vågar-inte-ens-gissa-hur-länge-jag-höll-på-men-i-alla-fall) var den gamla muttern äntligen itu, och skoja inte att jag var nöjd. Jag hade köpt såväl en kulledsavdragare som en stor gaffel, två verktyg som sades underlätta jobb som detta. Nåväl, i sanning fick jag inte nytta av något av dessa verktyg. När muttern väl var väck så räckte det med en liten lätt smack med hammaren uppifrån så hängde den gamla styrleden plötsligt lös.

Nu var det bara att skruva loss den från den inre styrleden och se till att räkna varven, right? Lättare sagt än gjort, skulle det visa sig. Även här hade rosten gjort sitt, och de två delarna hade liksom etsat fast. Det satt som berget. En nyfiken herre hann komma förbi ute på parkeringen och visst kom han med en del värdefull input, om än jag själv mest var fly förbannad på situationen som jag befann mig i. Jag hann hämta en liten gasbrännare för att värma leden (peppar-peppar för att inga lättantändliga gaser skulle smyga kring hjulhuset), och så ideliga nya försök med två nycklar, varav den ena agerade mothåll. Slutligen fick jag en idé om hur jag kunde använda länkarmen som stumt fysiskt mothåll för den ena nyckeln, och således använda full fysisk kraft på den andra. Då plötsligt hände det.



Styrleden började snurra. Jag gjorde ett litet videoklipp för referens, var antalet varv dokumenterades. Tjugoen varv, fick jag det till. På med den nya styrleden, och efter viss övertalning slöt den lilla låsmuttern tätt emot den nya yttre styrleden. Cirkeln var sluten, och det var bara att sätta på däcket igen, och sedan hissa ner bilen.
Jungfrufärden gick från parkeringen (idag tyvärr uppemot 1 km från bostaden) och hem, var bl.a. garagedomkraft och pallbockar skulle lämnas i förrådet. Ratten stod åtminstone rakt, och inga skakningar eller andra konstigheter. Allt kändes bra. Kanske hade jag trots allt lyckats höfta in det rätt väl med mina 21 varv.

Så, samma kväll bokade jag in första lediga tid för ombesiktning, vilket kom att falla på Dekra, även den i Fyrislund, bara dagen därpå, måndagen den 20 april. Så, det är alltså nu drygt en vecka sen jag rullade in där och [inte utan viss stolthet i rösten] berättade att jag minsann hade gett mig på såväl styrleden som avgasfästet solokvist, eller med hjälp av kvinnan i hushållet. Han hissade upp bilen och gjorde några snabba kontroller, och konstaterade att jag hade lyckats. Glappet var borta, och avgassystemet satt ihop. Godkänd besiktning; nu giltig t.o.m. 31 maj 2016. Nöjd kille tutade hem och hann rentav käka lunch innan det var dags att hoppa på tåget söderut.

Så, då detta (främst styrleden) tycks vara en typisk slitagedel antar jag att en och annan kärra åker på ombesiktning p.g.a. detta, dagligen. Gissar vidare att flera av de som besitter ett lite tekniskt nyfiket sinnelag ger sig ut på det vida världsomspännande nätverket för att finna svar på graden av enkelhet av att utföra denna operation själv, ute på parkeringsplatsen. Ja, det var därför som jag nu bestämde mig för att skriva en liten uppsats om min egen resa, med detta projekt. Så, hur summerar jag det? Inga konstigheter, egentligen, bara det att man får vara beredd på fastrostade detaljer längst resans gång, och detta kommer att fördröja allt, i värsta fall (som i mitt) rejält. Nåväl, slutet gott, allting gott, denna gång. Jag riktar här framförallt ett stort tack till det brittiska Internetforumet "Briskoda", var jag snabbt skrev ihop en tråd (var jag sedermera publicerat gott om bilder samt ett videoklipp) om mina göromål, och de övriga (i synnerhet en viss "TMB") var där oerhört hjälpsamma när det kom till tips och idéer. Utan denna input längst resans gång hade jag gissningsvis aldrig ens vågat ge mig på det här. Som sagt, allt är relativt. För många är byte av styrled inte mer avancerat än byte av en köksglödlampa, men för oss lite mindre bevandrade kan det lätt framstå som ett vansinnigt projekt. Med det här inlägget försöker jag väl att skapa nån slags brygga mellan gränserna av dessa två förhållningssätt. Kort och koncist; allting är möjligt, med lite vilja och ett gott psyke.