Utvilad men krasslig

I natt har jag sovit gott, och länge. Hon var ungefär kvart i tio när jag gick till sängs. Sov antagligen långt innan elva. Jag hade antagligen somnat tidigare, om inte drottningen hade blivit pratsugen. "Älskling, när jag har fått fast jobb, kan inte vi skaffa hund då?", började det. Sen var det i princip hela alfabetet som rann ur henne, drottningen. Till sist grymtade och muttrade jag bara av artighet. Till sist mumlade jag att jag inte gå i god för något som kom ur min mun. Jag var helt enkelt för trött. Kort därefter sov jag. Vaknade naturligt vid halv sju. Flickorna sov. Nyttjade min givna sovmorgon och snoozade nästan en och en halv timme ytterligare. Sen frukost, tandborstning, blöjbyte, och flickorna iväg mot Greta. Jag gjorde mig färdig för avfärd. Kollade bläcket utanför köksfönstret. Närmare tio minusgrader. Milda Matilda. Nu är den norrländska midvintern här på riktigt. Avskyvärt. Är ju dessutom krasslig. Allmänt tung i huvudet, och den här förkylningen som jag känt tecknen av i ungefär två dygn kommer antagligen att slå ut i full blom lagom till julhelgen. Nå. Jag tog på mig långkalsonger och knallade ner till trampmobilen, som jag lyckligtvis ställt inne i trapphuset. Jag vill inte ha köldskador på metallen, nämligen. En varm sadel är något av en bonus. Off I went. En stund senare landade jag på Sambandscentralen, där jag i skrivande stund befinner mig. Ska få lite vettigt gjort, och sedan påbörjas ännu en värdefull dag i ärans tjänst. Bon Voyage!