Det var nu den andra kursdagen. Strax föra åtta inväntade jag bussen vid Ålidhem centrum. Det var en fullsatt ledbuss som anlände. Någon sittplats var det inte tal om. Jag satte mig bredvid en robust tjej. Det var vid Växthuset som hon blickade mig kontakt då jag satt med mina Skullcandy på planeten. "Här ska jag kliva av", sa hon. "Ja, ja, ja visst!", eller något sådant haspade jag ur mig, och reste mig. Så gick hon av, och jag fick de två sittplatserna för mig själv. Jag kunde inte hjälpa att måla upp en bild av hur hon istället sa "Här ska jag rulla av", med samma leende. Hur hade jag reagerat om det hade hänt på riktigt? Hade jag hållt masken? Hade mina medpassagerare? Troligtvis hade det varit det skönaste ögonblicket på hela veckan. Sådana där barnsligt roliga saker händer dessvärre sällan i verkligheten. Det stannar allt som oftast i huvudet.
Bussen rullade vidare. Som vi rullade under NUS och närmade oss rondellen ned mot sjukhusbacken såg jag en mötande stadsbuss och det slog mig att det ändå kändes ganska urbant att åka kollektivt i en rätt packad ledbuss. I nästa ögonblick ser jag en mörk kombi rulla in i rondellen. Det blinkar rytmiskt blått inifrån den. En sådan där. Det var EFF*53 som var ute på uppdrag. Värst bråttom verkade de emellertid inte ha, som et verkade när jag sneglade bak ut genom bussrutan. Snarare så att de helt enkelt nyttjade det blå skenet för att ges allmänt företräde i den rätt livliga förmiddagstrafiken. Urbant. Det kändes som Pacific Blue, fast utan cyklarna.
Jag klev in i Folkets hus två minuter sent. Bussens fel. Jag satte mig ned på min plats, vid bänken längst fram. Mina broschyrer, hörlurarna, och den stressboll som jag och övriga kursdeltagare givits dagen innan. Dagens planering stod på whiteboard tavlan framme till höger.
I övrigt rullade dagen på. Vi gick igenom allt möjligt. Jag har (i vanlig ordning) svårt att placera allt så här i efterhand, men det var många intressanta delar och Marianne och Alejandro la upp det på ett bra och förståeligt sätt.
Sen blev det lunch. När jag kom ned för spiraltrappan visade det sig att de inte riktigt var serverat ännu. Jag satt emig med en kille som gett ett intressant intryck. Det var dumt att stå i kö när maten ändå inte var färdig, tyckte han som satt. Jag instämde. Så satt vi där. "Persbrandt som Hamilton", sa han, och jag såg då affischen bakom mig. Han pratade på om Hamilton, medan jag mest tänkte på hur oerhört maskulin Persbrandt såg ut på bilden. Jag sa att jag sett tio minuter av en gammal Hamilton film som inleddes i Tyskland. "Jaha, då måste det ha varit Den demokratiska terroristen du såg", konstaterade killen. Jo, så var det nog.
Så blev maten färdig och vi togs från detta awkward moment och ställde oss istället i kön. Fem minuter senare kom jag, Marianne, och den här intressanta mannen att finna oss nedslagna vid ett bord. Vi avtalade åtskilliga ämnen, bland annat lärarexaen, kognitiva svårigheter och livet som lastbilschaufför. Maten var riktigt god. Kyckling med potatis.
Riktigt gott var det som sagt. Givetvis kaffe på maten. Sedan fortsatte kursen. Jag ska så här i efterhand säga att jag inte kan minnasn är jag senast drack så mycket kaffe som idag. Som ni ser hade jag vid dagens slut inte mindre än fyra kaffemuggar framför mig vid bänken, och jag hade backat dessa både en och två gånger. Det ska också nämnas att jag vid ett tillfälle blev trött i min lilla hjärna, så jag var på väg att somna sittande. En är inte större än att han har mod att erkänna det. Nåväl. Det här med att sitta still är kanske inte min bästa sida. Kommer ihåg från skoltiden att det hände både en och fyra gånger att jag somnade med mössan som kudde vid skolbänken. Vid ett tillfälle väckte min samhällslärare (mentor tillika) mig barskt med en rejäl smäll i bänken som jag sov på. Good times. Nå.
Efter fem var dagen och kursen slut. Jag satte mig på bussen. Hade ett positivt meddelande på min röstbrevlåda. Ärans tjänst imorgon onsdag. Sweet. Skönt att förenas med flickorna efter en så lång dag av lyssnande. Klara badade. Jag satte mig på porslinet och gjorde ifrån mig. Drottningen gick ut. En stund senare var det kaos. Klara hade gjort ifrån sig i badkaret, och exkrementet simmade omkring i vattnet där hon plaskade. Själv hade jag kraftiga IBS-besvär och var oförmögen att känna mig riktigt färdig. Drottningen var rosenrasande och tyckte jag var oförmögen att se olyckor komma i tid. Milda Matilda vilket oväder. En stund senare satt vi till bords och allt var underbart.
I skrivande stund är hon kvart i elva och jag ligger i sängen med prinsessan på armlängds avstånd. Från rummet intill hör jag den där dokusåpan som hade premiär häromdagen. Oj oj. Jag tror bestämt att jag tonar ut nu. Det är en dag imorgon också. Oh. Där spelades deras reklamjingel; that's my cue.
Bussen rullade vidare. Som vi rullade under NUS och närmade oss rondellen ned mot sjukhusbacken såg jag en mötande stadsbuss och det slog mig att det ändå kändes ganska urbant att åka kollektivt i en rätt packad ledbuss. I nästa ögonblick ser jag en mörk kombi rulla in i rondellen. Det blinkar rytmiskt blått inifrån den. En sådan där. Det var EFF*53 som var ute på uppdrag. Värst bråttom verkade de emellertid inte ha, som et verkade när jag sneglade bak ut genom bussrutan. Snarare så att de helt enkelt nyttjade det blå skenet för att ges allmänt företräde i den rätt livliga förmiddagstrafiken. Urbant. Det kändes som Pacific Blue, fast utan cyklarna.
Jag klev in i Folkets hus två minuter sent. Bussens fel. Jag satte mig ned på min plats, vid bänken längst fram. Mina broschyrer, hörlurarna, och den stressboll som jag och övriga kursdeltagare givits dagen innan. Dagens planering stod på whiteboard tavlan framme till höger.
I övrigt rullade dagen på. Vi gick igenom allt möjligt. Jag har (i vanlig ordning) svårt att placera allt så här i efterhand, men det var många intressanta delar och Marianne och Alejandro la upp det på ett bra och förståeligt sätt.
Sen blev det lunch. När jag kom ned för spiraltrappan visade det sig att de inte riktigt var serverat ännu. Jag satt emig med en kille som gett ett intressant intryck. Det var dumt att stå i kö när maten ändå inte var färdig, tyckte han som satt. Jag instämde. Så satt vi där. "Persbrandt som Hamilton", sa han, och jag såg då affischen bakom mig. Han pratade på om Hamilton, medan jag mest tänkte på hur oerhört maskulin Persbrandt såg ut på bilden. Jag sa att jag sett tio minuter av en gammal Hamilton film som inleddes i Tyskland. "Jaha, då måste det ha varit Den demokratiska terroristen du såg", konstaterade killen. Jo, så var det nog.
Så blev maten färdig och vi togs från detta awkward moment och ställde oss istället i kön. Fem minuter senare kom jag, Marianne, och den här intressanta mannen att finna oss nedslagna vid ett bord. Vi avtalade åtskilliga ämnen, bland annat lärarexaen, kognitiva svårigheter och livet som lastbilschaufför. Maten var riktigt god. Kyckling med potatis.
Riktigt gott var det som sagt. Givetvis kaffe på maten. Sedan fortsatte kursen. Jag ska så här i efterhand säga att jag inte kan minnasn är jag senast drack så mycket kaffe som idag. Som ni ser hade jag vid dagens slut inte mindre än fyra kaffemuggar framför mig vid bänken, och jag hade backat dessa både en och två gånger. Det ska också nämnas att jag vid ett tillfälle blev trött i min lilla hjärna, så jag var på väg att somna sittande. En är inte större än att han har mod att erkänna det. Nåväl. Det här med att sitta still är kanske inte min bästa sida. Kommer ihåg från skoltiden att det hände både en och fyra gånger att jag somnade med mössan som kudde vid skolbänken. Vid ett tillfälle väckte min samhällslärare (mentor tillika) mig barskt med en rejäl smäll i bänken som jag sov på. Good times. Nå.
Efter fem var dagen och kursen slut. Jag satte mig på bussen. Hade ett positivt meddelande på min röstbrevlåda. Ärans tjänst imorgon onsdag. Sweet. Skönt att förenas med flickorna efter en så lång dag av lyssnande. Klara badade. Jag satte mig på porslinet och gjorde ifrån mig. Drottningen gick ut. En stund senare var det kaos. Klara hade gjort ifrån sig i badkaret, och exkrementet simmade omkring i vattnet där hon plaskade. Själv hade jag kraftiga IBS-besvär och var oförmögen att känna mig riktigt färdig. Drottningen var rosenrasande och tyckte jag var oförmögen att se olyckor komma i tid. Milda Matilda vilket oväder. En stund senare satt vi till bords och allt var underbart.
I skrivande stund är hon kvart i elva och jag ligger i sängen med prinsessan på armlängds avstånd. Från rummet intill hör jag den där dokusåpan som hade premiär häromdagen. Oj oj. Jag tror bestämt att jag tonar ut nu. Det är en dag imorgon också. Oh. Där spelades deras reklamjingel; that's my cue.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar