12:27
Lunchen bestod i tunnpannkaka med vispgrädde och god sylt. Se mitt motställda uttryck. Jag hade precis fått ett traditionellt järnsläpp. Drottningen hade lagt en morot på min tallrik. Jag hade helt sonika börjat trycka bordskniven mot den i syfte att komma igenom, som man gör med e.g. varmkorv. Notera också att jag äter på en grottmänniskas manér; jag skär aldrig (eller åtminstone väldigt sällan) maten med bordskniven, utan trycker istället hårt, ibland med ruckande rörelser. Vissa skulle säga att det är ett beteende betingat exempelvis bokstavsbarn, men för mig är det helt enkelt tal om gamla ränder som inte går ur mig. Knaket när kniven tvärt gick av ekade i mitt huvud, och här stat jag, med handtaget. Som sagt, ett hjärnsläpp. Jag hade lite otur när jag tänkte. Den kognitiva triangeln felade. Jag vet inte riktigt. Äh, fuck it. Jag åt upp moroten efteråt.
18:25
Middag. Spaghetti med köttfärs och sån där god pulverost. Det här sant fint, vill jag lova. Jag lyckades dessutom käka utan att bryta av något bestick.
20:32
Framåt kvällskvisten var det mys på agendan. Popcorn och soffläge. Klara såg Lejonkungen 2 (Simbas skatt) för kanske sjätte gången. Populär film, som enligt mig verkar lite rysligare än första filmen. Disney kanske räknade med att publiken från första filmen hade hårdnat lite efter de åren som gick mellan filmerna. Eller hur tänkte de?
Kvällens Instagram:
Jag hör plötsligt drottningen skratta från andra sidan soffänden. Nu skulle jag minsann få betalt för alla de bilder jag postat där hon är missnöjd med hur hon kom till intryck. Nu skulle jag minsann få. Jag fick dock 'heads up', och tyckte då mest att det hela var kul och smakfullt. Jag menar, i princip alla svenska kändisar (Micke Persbranth, m. fl.) har ju visat sin finare sida någon gång. Varför skulle inte jag? Lika bra att få det gjort innan man blir gammal och grå, och inte har lika 'tight ass' att stoltsera med, tycker ni inte?
Inför John Blund:
Jag hör underhållningsmaskinen utifrån vardagsrummet. Det är Debatt. Barndomsminnen kommer med ens till liv. Jag är idag nittio procent säker på att det var just Debatt som min älskade lilla mamma satt och såg medan jag låg i pojkrummet och inväntade samma John Blund som jag gjorde i denna stund. Ilskna röster som avbryter varandra stup i halvminuten, om inte mindre. Jo. Oj oj oj. Reminisce.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar