Förberedandet
Idag var stunden kommen. Många har turerna varit kring detta, och spänningen har varit ett kapitel för sig. Ingrid har varit ute i tid, nästan lite väl, kan somliga tycka. Redan sent i somras började planläggningen. Busplaneten vid Strömpilen skulle hyras, den stora dagen till ära. Bara en sån grej. Det bor ju en Ove Sundberg inom mig så jag var ju rätt snabb med att sticka in frågan vad kalaset skulle kosta. Ja, så var det med den saken. Min oro kom att växa i farhågan att ingen skulle dyka upp. Så skulle vi stå där med en bokad plats men inga ungar. Jag försökte i ett tidigt skede propsa på att vi kanske skulle ta ett steg tillbaka. Nej då, de noterna var hon minsann inte med på. Sen fick jag ett genombrott.
En dag när jag kom genom dörren var Ingrid upprörd. Hon hade varit i kontakt med Busplaneten kring alla de bakverk hon skulle styra ihop. Hon hade då fått veta att allt ätbart skulle komma inifrån huset, det vill säga inget medhavt var tillåtet. Jag siktade läget och slog några stenhårda slag för varför det var en bisarrt dåligt idé att hyra Busplaneten, och att Klara trots allt fyller fyra, inte sju, att det inte behöver vara jättemärkvärdigt, och att hon skulle kunna få så hiskeligt mycket dyra presenter för pengarna som skulle gå till att hyra stället. Jag lyckades. Jag lyckades faktiskt. Min alternativa idé om vår kvarterslokal just intill lekparken i husets bottenplan blev nu gällande. Jag ringde till den finska kvinna som ansvarar för utlåning, och tror mig ha låst en bokning. Det här var typ nån gång i september, så det var fortfarande gott om tid. Nu vidare.
Tiden blev knappare. Hur skulle vi gå tillväga med allt? Inbjudningar? Aktiviteter? Allt annat? Hur löd praxis? Ingrid spenderade mycket tid i trådar på bl.a. Familjeliv.se, en webbplats där föräldrar språkas om just sådana saker. Vi gjorde OSA-inbjudningskort och tiden drog sig allt närmare. Jag började själv känna paniken, men så nu i måndags fick jag med inbjudningskorten till Greta på förmiddagen, och jag började då stakande formulera min förfrågan, men hon avbröt mig och fyllde i vad jag ville, och tog påsen med korten. Det var väldigt uppenbart att Greta har jobbat med det här sedan långt innan jag föddes. Hon hade rutinen. Så på eftermiddagen var Ingrid ängslig för att ingen hade hört av sig. Det var uteslutande barn från våran 'krets av dagmammor' som blivit bjudna, undantaget en liten snäll tjej som Klara träffade på Gammlia i somras. Dessa två hade 'bondat' så himla tajt under den där härliga sommardagen, och Ingrid hade därefter bytt nummer och bollat några rader med hennes mamma, så nu var ett gyllene läge att se till att bygga vidare, och eliminera risken för att tappa kontakten.
Så, som sagt, på kvällen var Ingrid nervös över att inga svar hade kommit. Plötsligt kom hon och var uppe i varv. En förälder hade svarat att de kom. Weee. Senare på denna måndag kom andra svaret, Miras mamma lät meddela att de också kom. Underbart. Nu fanns det hopp. Sen slutade återkopplingarna ljuda. Framåt veckoslutet tyckte vi oss bara ha hört ifrån två stycken, och det kändes ju lite knepigt. På fredag eftermiddag var Ingrid så nervös så hon ringde Greta i syfte att be om telefonnummer till samtliga föräldrar, så att hon själv kunde ringa och fråga om de ville komma. Det skulle visa sig att Greta redan hade fått jakande OSA-svar från sånär som alla föräldrar. Underbart. Vi hade oroat oss i onödan? Ingrid fick i alla fall en lista med nummer och hon ägnad sedan kvällen till att ringa runt och ge lägesrapport. Jo, vi hade nämligen beslutat oss för att kvarterslokalen var alltför opersonlig. Hemmet var en mycket bättre idé. Hur vi skulle rymmas var en helt annan femma.
Stunden var kommen
Strax före halv tre plingade det på dörren. Första gäst var Jara och hennes mamma. Det sattes omgående igång med lekande på golvet. Bara en stund senare plingar det igen. Nu har jag hunnit glömma ordningen, men fler och fler skulle plinga, och snart skulle lägenheten var översvämmad av ungar och föräldrar. Här på bilden nedan är klockan kvart i fyra, och vi börjar slå oss till bords för tårta och sånt där.
Efter detta fortsatte lekandet. Jag smög fram och tillbaka med EOS:en, men var nog innerst inne (handen på hjärtat nu) mest skör och nervös på grund av all uppståndelse. Aldrig någonsin hade så många människor vistats i den här lägenheten samtidigt tidigare. Jag var tvungen att noga passa mina steg, så jag inte klev på nåt barn. Herre jösses, till sist upplevde jag det nästan som att jag stod och tryckte intill nån vägg på måfå. Nej, skämt åsido, jag försökte att åtminstone synas, även om jag kanske inte var den allra mest sociala liraren på spelplanen. Till sist vågade jag knappt fotografera längre, då jag började fundera på om det finns oskrivna sociala regler kring att fotografera när andra barn än ens egna är med i linsomfånget. Jag är så dåligt på sådant där. De svenska koderna. Allt var så mycket lättare när jag själv var ett litet barn. Nuförtiden stannar verkstaden allt som oftast i mitt stilla sinne. Nåväl. All my issues put side så var Klara på toppenhumör hela tiden, faktum är att jag inte kan minnas sist jag såg henne så konstant uppe i varv och med det ständiga leendet. Hon såg sannerligen överlycklig ut, och det betydde allt för mig. Här nedan har vi tydligt kört igång fiskdammen.
Kanske en halvtimme senare var festen slut, och alla gästerna gick samtidigt. Troligtvis är det så det fungerar. Jag vill summera hela evenemanget som oerhört lyckat, det var trots allt allra första gången och vi hade i princip ingenting att gå på, förutom allt forskningsarbete som vi (nå, främst Ingrid) hade ägnat sig åt på Internet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar