Brevbäraren

Klockan var alltså strax före halv re när det plingade på dörren. Jag hade bara trosor på mig, men öppnade i alla fall ändå dörren. Där stod han, brevbäraren. I sin hand höll han ett paket.

Jag kände genast igen emballaget. Det klassiska. Ända sedan min älskade lilla mamma skickade mig ett postpaket för allra första gången, har de sett ut ungefär likadana. Det är som att min kära mor räknar med att postmännen är ohederliga. Hon vill således försegla paketen så att det krävs synbart våld för att öppna dem. Hon skulle ha en rulle sådan där speciell plomberingstejp som kriminalvårdsanstalter förseglar de intagnas radioapparater med så att de inte ska kunna gömma droger eller vapen i dem. Åh, min älskade lilla mamma. Försändelsen var adresserad till oss allesammans, så vi öppnade i ring på sängen.

Klara var givetvis den som fick dra i all tejp. Jag gick och hämtade fällkniven, jag trodde aldrig att det skulle gå annars. Nå, hon ville själv. Jag höll tillbaka ett tag. Sen -- mot alla odds -- lyckades vår lilla prinsessa få upp paketet. Vad tror ni dolde sig där inne? Chokladkakor. Inte en och inte två utan tre stycken stora Marabou chokladkakor med frukt och russin. Det är chokladkakor av den typen som jag så väl kommer ihåg hur min mamma berättade om hur min pappa gav henne på BB när den lille Calle Oxwall just hade kläckts. Åh, vilken underbar överraskning. Vi blev så glada.

Lite senare spelade jag in ett MMS när Klara tackade så mycket för chokladen. Jag gick in i Audacity och multiplicerade ljudsekvensen ett tiotal gånger, och sparade ner det i mobilvänligt AMR-format. Till detta kom en bild på Klara i soffan, just när hon ätit choklad. När jag sänt iväg meddelandet slog det mig att jag glömde sätta en lämplig rubrik. Aawergh. Jag avskyr rubriklösa MMS. Jag avskyr tomma fält. Den lilla neurotikern som bor inom mig gick och ältade meddelandets avsaknad av överrubrik i säkert en timme, innan jag äntligen fick ro. Nåväl, vi hoppas i alla fall att farmor gladde sig av meddelandet.