Karmakontot

Det var när jag rullade längst med Kungsgatan på förmiddagen som jag plötsligt såg den. Mitt efter cykelbanan. En plånbok. Jag rullade först förbi den men tänkte en gång till och gjorde helt om och tog upp den. Jag medger att det kändes lite nervöst i och med alla åskådare. Hur många av dem tänkte i denna stund "Vilken fräck typ, han stjäl någons plånbok!" i förhållande till de som tänkte "Vilken beundransvärd människa, han hjälper en plånbok att komma till sin rättmätiga ägare!" Jag fick ingen direkt ordning på siffrorna i huvudet, men rullade i alla fall vidare inåt stadskärnan, nu med en främmande plånbok i min hand. Jag nådde Sambandscentralen, var jag slog mig ner i soffan och påbörjade mina efterforskningar. Betalkort, ID-kort, kontanter, samt otroliga mängder av kvitton och bonus-/klubbkort.



Just innan jag hade slagit mig ner i soffan hade jag sagt till en av mina livscoacher "Ja, nu ska jag försöka komma till klarhet om vem hen egentligen är!", varvid livscoachen utbrast "Hen? Jaså du tror att det är en hen? Jag skulle tro att det är en han, av plånboken att döma!" Jag replikerade då "Jaha, om vi nu ska vara sådana så tror jag mer att det är en hon, av plånboken att döma!" Observera att allt detta var innan jag hade öppnat detta filofax-lika föremål. Nå. Ja gjorde nu så, och kunde efter bara några minuter fastställa ägaren. Jag flaggade på hennes lur. Inget svar. Jag ringde åter en gång en stund senare. Ägaren svarade, nöjd över beskedet. Hon erbjöd sig att vända. Jag förklarade att jag "kommit till jobbet", och att jag med enkelhet kunde möta henne på Renmarkstorget. Det lät bra, hon skulle ringa upp mig.

Så gick förmiddagen, och ingen ringde. Efter lunch beslöt jag mig för att ta en liten omväg och cykla förbi ägarinnan och lämna plånboken i hennes brevlåda. En annan av mina livscoacher tyckte "Nej, men hur ska du då kunna erhålla hittelön?" Jag replikerade då att jag hellre samlade poäng på karmakontot än gjorde detta för några cash i världen. Sagt och gjort, avfärd. En stund senare var jag på Liljansberget, faktiskt inte alls många husknutar ifrån den adress där jag själv inledde min Västerbottniska karriär, åtminstone till papperet sett. Vila i frid Erik. Nå. Jag plingade på dörren, men ingen öppnade. Jag letade upp rätt postfack nere vid porten och spände upp filofaxen så att den med nöd och näppe skulle gå in genom springan. Sedan gick jag ut.

När jag kommit ut på gården och står utmed cykeln flaggar det på min telefonlur. Det är ett för mig okänt 090-nummer. Jaha, är det ägarinnan som ringer nu, tänkte jag. Det var det inte. Det var från Aktiv assistans. "Är du fortfarande intresserad av jobbet?", frågade de. "Ja visst!", och vi stämde efter några korta ordväxlingar träff nu på torsdag eftermiddag. Oj oj. Mitt första 'callback' på ett år eller så. Karmakontot. Jag cyklade hemåt, nöjd och belåten. Jag hade SMS:at plånboken ägarinna en rad om att jag lämnat plånboken. Sent på kvällen kom svar, hon var jätteglad. Good for her. Jag var också jätteglad.