För några veckor sedan avslutade då alltså jag och min hustru den sjunde säsongen av den här tv-serien med sina ständiga inslag av övernaturliga väsen, och jag känner att det kanske är dags att börja summera det.
Jag började nosa på serien för många år sedan, detta efter att en god vän hade förordat den. Serien höll i hans mening nervkittlande toppklass och han uttryckte till och med att han "på den tiden när första säsongen begav sig" blev smått mörkrädd av att se avsnitten, trots att han låg i sängen med fästmön. Jag tycker om nervkittlande, så hans beskrivning fick mig att koppla grepp. Jag kommer ihåg att jag såg första säsongen i fruktansvärt pixelblockigt format. Någon mindre förmögen lirare hade tyckt att ~300kbps var en lämplig bithastighet för fångst av television i standard-definition.
De första avsnitten var ändå så till den graden att jag fortsatte se. Jag tyckte det fungerade. Sen just en kort bit in på andra säsongen föll jag av. Sedan gick det som sagt ganska många år till nästa upptagande. Nå, nu tidigt i höstas tog jag och hustrun upp. Vi sparkade från ruta ett, trots att jag på så vis fick mala mig igenom drygt 880 minuter (22*40) som jag faktiskt redan sett en gång. Nå, det fick så vara.
Hursomhelst, det var nu i ett ganska tidigt skede som jag nånstans kände att det här inte var jag. Missförstå mig inte, jag är inte helt emot övernaturliga inslag. Som liten grabb var jag mycket fascinerad av såväl X-files som serier rymmande rymdskepp, främst då Star Trek TNG och Babylon 5. Jag tror inte att jag har tappat den gnistan. Jag tror däremot att jag är mer för [ska vi kalla det för?] 'teknologiskt övernaturligt', än typ 'mytologiskt övernaturligt', som den här serien är. Vi är ju alla olika.
Som sagt, jag och Ingrid rullade avsnitt efter avsnitt, det blev ett par stycken varje kväll efter att Klara sov. Det blev vårt kvällsnöje under hösten. Vid ett tillfälle var jag på en festlig tillställning och berättade där för en vän om kvällssysslan. Vännen hypade också serien, och frågade vilken säsong vi var på. Jag tror att vi då var just i början utav tredje säsongen, och han tyckte att "Vänta tills ni kommer längre fram, då blir det ännu bättre!" Jag kommer ihåg att jag snappade på detta, för då jag i den stunden hade börjat uppleva allt väldigt tradigt och rentav jobbigt att se på, var det skönt att ha en förhoppning om att det skulle komma något längre fram.
Vi fortsatte alltså tugga, avsnitt för avsnitt. Situationen blev för mig allt värre, jag ville snart verkligen inte se längre. Då min hjärna fungerar så att den i extremt hög grad tillämpar vad som kallas 'selektiv perception' föll också mitt fokus. Jag fick i princip stup i kvarten fråga Ingrid om vad som egentligen försiggick. Usch, så jobbigt. Nå. Till saken är att jag har vissa tvångsmässiga inslag. När jag väl har gått in i något så är det som ett mentalt tvång på att jag måste slutföra det, om inte annat för att jag ska kunna avlägga en slags 'verdict', utan att riskera "Vänta bara tills ni kommer längre fram, då blir det bättre!" till gensvar, och då stå ställd.
Nå. Vi avslutade som sagt den sjunde säsongen för några veckor sen, och trots att den åttonde säsongen började sändas i USA nu i början av oktober, så är jag nästintill säker på att jag sätter punkt här. Det skulle vara om drottningen envist insisterar på att vi ska fortsätta, men nånstans tror jag inte att så blir fallet.
Notera hur jag inte har sagt ett ord om seriens handling, utan egentligen hittills har spottat åtta stycken av rena glåpord. Ja, det är också min avsikt. Jag tror att om ni vill ha en inblick i 'plot' eller 'storyline' så är Wikipedia och/eller IMDb er nära till hands, och 'trailers' lär också ligga ute, säkert minst en för varje sänd säsong.
Nå. Avslutningsvis ställer jag mig retoriskt frågan vad det faller på. Handlingen? Kanske stundtals, men jag tror faktiskt först och främst att det är huvudkaraktärerna. Sam (Jared Padalecki) och Dean Winchester (Jensen Ackles) är helt enkelt fruktansvärt enfaldiga och tråkiga. Man får ständigt "Dude, Where's My Car?"-vibbar ifrån deras framtoning, och ändå är det svårt att skratta åt det.
Nej. Nu ska jag vara rättvis, avslutningsvis ska jag faktiskt nämna några highlights. Ja, av alla de (hundratalet) avsnitt som vi nu har sett har jag faktiskt tyckt att ett par stycken har varit intressanta, mest då på grund av upplägget som sådant, mindre på grund av de sunkiga huvudkaraktärerna. Så, om ni vill ha ett nafskast av serien så rekommenderar jag avsnitt 2x20, var väsnet ifråga är en 'Genie', vars sätt kom att fascinera mig. Sedan har vi avsnitt 3x02, var väsnet ifråga är en 'Changeling', det vill säga ett slags monster som maskerar sig som barn, och låser in ursprungen i små burar.
Slutligen har vi avsnitt 6x15, vilket troligtvis är de roligaste av de nämnda. Här slungas Sam & Dean i inledningen till ett parallellt universum. De landar i en inspelningsstudio, och adresseras plötsligt som Jared Padalecki och Jensen Ackles av det studio-team som de omges av. De förstår naturligtvis ingenting av vad som händer och sker. Det blir sedan sakta klart för dem att de i det här universumet är två skådespelare, som jobbar på en serie som bygger på exakt samma saker som de upplever varje dag. Sam & Dean är övertygad om att det är onda krafter som jävlas med dem. När killarna sedan öppet ses prata med varandra verkar det övriga inspelningsteamet både förvånade och nöjda, vilket de också uttrycker. "Vad kul att ni ni faktiskt pratar med varandra även mellan tagningarna nu", vilket antyder att det varit nån slags osämja mellan killarna 'in real life'. Nyfiken som jag är kollade jag givetvis i efterhand upp grunden till detta.
Killarna får lyxig skjuts till Jareds boning, och när killarna kliver in går de runt och agerar fasligt imponerade av all lyx, tänk er MTV Cribs. Så gestaltar sig plötsligt en madam, vilken ska visa sig vara Jareds hustru. Killarna ryggar först tillbaka, då Geneve Cortese (numera Geneve Padalecki) faktiskt spelar demonen Ruby i serien, och att killarna då naturligt funderar. "Sam Winchester" förstår tämligen snart att han i detta konstiga universum måste agera som någon "Jared Padalecki" (vilket han själv ironiserar som att det låter polskt klingande) och troligtvis kommer måsta gå till sängs med demonen, då de tydligen lever under äktenskapliga former i detta märkliga spegeluniversum.
Nå, nu tog jag mig för och spolierade sånär som helst handlingen på detta avsnitt, men jag tycker att det kan vara värt. Det är inte som att det rymmer spänning, utan är mest som en slags komisk pausfågel. Jag tror som sagt att jag gillar detta avsnitt allra bäst, bland de jag nu har sett. Det säger kanske en hel del. Ni tänker kanske nu "Shit, är killen såpass OCD/tvångsmässig att han prompt måste plåga sig igenom sju långa (>20 avsnitt) säsonger?", och ja, min verklighet ser så ut. Man kan också vända på det och säga att jag är väldigt målinriktad och disciplinerad. Det ska jag nog skriva i min resumé.
Tack för ordet. Gå nu och titta lite på Supernatural, om ni känner för det.
Trailer:
Officiell webbplats:
http://www.cwtv.com/shows/supernatural
För den mindre nogräknade:
Supernatural.S01E01.Pilot.WS.DVDRip.XviD-SAiNTS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar