tisdag 31 december 2013

Nyårsafton 2013




Det blev en lugn och mysig avslutning på året. Ingrid lagade en gudomligt smarrig entrecote och efteråt var jag i princip orörlig. Gustaf slocknade i den svarta korgen i hallen. Vid tolvslaget gick vi ut på balkongen och tittade när de sköt upp raketer utifrån samlingsplatsen just framför huset. Det givna söderläget längst ner på Ålidhem gav oss i detta nu en klockren åskådarplats.

söndag 29 december 2013

Den nya låskättingen


Jag har haft min låskätting i en evighet. Ja, i varje fall sedan tidigt 2006 har den hängt med. Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag kom över den, men den har tillsammans med ett ABUS hänglås sett till att jag har fått behålla mina militärcyklar under snart ett årtionde bakåt i tiden. En sen kväll under mellandagarna var det slut med det roliga. Kättingen sitter alltid dragen runt sadelstången och hänglåset fäst på ett av infästningarna på den rejäla pakethållaren. På något sätt måste hänglåset inte ha varit ordentligt låst, med som följd att allting ramlat bak. Det hade också varit snöstorm den aktuella kvällen, och jag och några kompisar hade cyklat rätt flitigt, så Gud vet var kätting och hänglås blivit av.

Nå, nu var det alltså dags för en ersättning. Hur ersätter man då något så briljant, så väl smidet, som hängt med så länge? Hänglåset har jag alltid bara haft en endaste nyckel till, och inte 2-3, som jag vet att man i regel får med när man köper ett nytt hänglås. Det har emellertid aldrig varit ett problem. Jag har i regel god ordning på mina nycklar, och har smort låset enligt rådande rön för våra årstider, med fruktansvärt gott resultat. Oj oj oj, hur skulle jag kunna överträffa detta?

Jag hade kikat runt och bl.a. jämfört olika recensioner och prisbild på olika butiker under denna söndag, och till slut föll det sig så att vi åkte till en butik vid stans norra ände, var jag lite försynt frågade om det fanns någon möjlighet att få en kätting kapad vid köp. Nja, sådant fick man ju i regel göra själv. Nå, det var nu det blev spännande. Det kommer en ny kund från ena sidan och det ena butiksbiträdet av de två säger [retoriskt frågande] då till den andre "Hjälper du honom då!?", varvid han påbörjar nästa kund. Den andra killen följer mig nu från servicedisken och in i butiken och bort till hyllan med kedjor och kättingar i olika utföranden. Det slutar med en kortlänkad varmförzinkad kätting, 6 mm i diameter. Till detta ett hänglås, varuhusets egna.

Nu kommer det spännande. Killen ber mig haka på honom in bakom en port. Jag är plötsligt i ett stort personalutrymme som ser ut som ett slags verkstadsgarage. Killen går fram till en bänk och tar fram en stor bultsax. Han frågar hur jag vill ha den 2 meter långa kättingen uppdelad. Jag kunde omöjligt säga på rak arm hur lång min gamla stump (som var 100% perfekt i längd) hade varit, och killen stod med bultsaxen redo så det var snabba ryck som gällde. Jag gjorde en hux flux uppskattning och sedan klippte han. Den ena delen lite längre än den andra, för att ha lite variation.

Nu skrider killen till verket igen. Han säger att han har ett litet tips, och sekunder senare håller han i en gammal cykelslang. Han tar en avbitartång och klipper av den. Sedan tar han fram en rulle ståltråd, drar ut en sträng och igenom cykelslangen, varvid han virrar fast den andra i en av kättingens ytterlänkar. Sedan drar han vant kättingen igenom cykelslangen. Jag står och bevittnar allting, i sanning imponerad. När han är färdig ser det mer eller mindre ut som en (köpt) färdig lösning på låskätting, liksom med ett skydd för repor och väta runtom. Inte illa. Inte illa alls. Vi går åter ut i butiken, jag tackar genuint för den hjälp jag fått, och går och betalar. Ungefär en hundralapp landade kvittot på. Jag var nöjd, i synnerhet med den service jag hade. Två tummar upp här, kände jag.

När jag kom hem och testade låskättingen kände jag att den inte alls var lika optimal i längd som den gamla hederliga, men det kunde inte hjälpas. Suck, det kanske börjar bli dags att investera i en rejäl bultsax. Jag upptäckte också en klar nackdel med kortlänkad kätting, nämligen att jag inte längre kunde köra hänglåsets bygel igenom vilken länk som passade bäst vid tillfället, det vill säga beroende på hur nära en hur tjock stolpe (el. dyl.) jag hade ställt cykeln. Mindre flexibilitet, helt enkelt. Nåväl, nu var det så här, så bara att gilla läget.

Nytt tangentbord


Det gamla Logitech Internet 350 har tjänat oss väl i många år, men efter några smärre incidenter följt av en misslyckad rengöringsprocess så tackade detta för sig. Min sista tappra effort för att laga det slogs omkull när Klara fick tag i den gummilika tryckplattan som tangenterna trycker ner. Hon rev den i tre delar, och sedan kändes allt mest hopplöst. Vi sprang först upp till den klassiska indiern för att söka ett fynd. Jag trodde att ett Logitech Classic skulle göra min lycka, men när jag kom hem och provade det stod det klart att styrkretsen hade sjungit på sista versen. Alla tre dioder (NUM LOCK, CAPS LOCK, SCROLL LOCK) blinkade i ultrarapid så fort man kopplade i tangentbordet. Suck. Jag såg en kampanj på NetOnNet och framåt kvällen stack jag ut dit. Givetvis var kampanjen rensad, och jag stod där, lottlös. I ren desperation högg jag ett tangentbord från den svenska uppstickaren Andersson. Jag betalade 49 kronor för ett splitternytt tangentbord med funktionstangenter. Det kändes ändå helt okej. Jag hade gett indiern en femtiolapp för det trasiga tangentbordet. Suck.

Toast och uteaktivitet




Min älskade hustru tillagade toast till brunch. Inte illa. Inte alls illa. Sedan begav vi oss ut på kvarteret för lite aktivitet. Snön lyser fortfarande med sin frånvaro, och det glädjer mig djupt och innerligt. Det får gärna vara så här ända framåt vårkanten.

torsdag 26 december 2013

onsdag 25 december 2013

Juldagen 2013


Upplåsning: HTC Flyer




Ett av mitt livs sämsta köp är onekligen den HTC Flyer som jag köpte på en kampanj för ett par år sedan. Då den slog ner på den svenska marknaden var riktpriset ungefär sjutusen kronor, så när SIBA dumpade produkten så kändes det som ett riktigt klipp att få en surfplatta med 32 GB och 3G för bara drygt tvåtusen kronor. Jag trodde jag var en stjärna och gjorde ett smart köp, men ack så fel jag hade. Produkten har strulat (två serviceärenden ryms i dess historik) och är dessutom tung och klumpig. Denna kväll bestämde jag mig för att var dags att försöka låsa upp enhetens fulla potential. Garantitiden är likväl slut så, nu fick det alltså bära eller brista. Själva "rootningen" och installationen av ClockworkMod Recovery gick smärtfritt, medan flashnigen av en LeeDrOiD Honeycomb gick sämre. Enheten fastnade vid uppstart, suck. Var det något med det faktum att jag försökte att gå från Gingerbread-baserat till Honeycomb-baserat? Jag visste inte, och kände att det var lika bra att jag la projektet åt sidan för stunden. Det var trots allt juldagen, och familjen ska stå i fokus.


Härlig familjepizza




Lite härlig familjepizza gaskade helt klart upp mig, efter problemen med den där förbannade surfplattan. Aldrig fel. Det var faktiskt lite problem att få tag i pizzan, Ali-Baba hade av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att hålla stängt såhär på Juldagen. Visst förstår man att matvarubutiker och dylikt håller stängt, men pizzeriorna är ju [truth be told] sällan kristna så, man tänker liksom att dom ska hålla öppet som vanligt, och kanske se en extra stor chans till bra säljsiffror. Men i varje fall, vid korsningen Sofiehemsvägen/Tunnelbacken var det stängt och nedsläckt. Till sist fick jag napp på Gammlia. I väntan på pizzan surrade jag lite med bagaren, som berättade att han tämligen nyss hade tagit över pizzerian, och att han inom kort skulle göra om menyn helt och hållet, och att han ämnade skicka ut mängder av reklam till alla stadsdelar, då givetvis också Ålidhem. Sallad och en stor 1½ liter läsk ingick vid köp av familjepizza. Inte illa. Gott smakade det också. Två tummar upp!


tisdag 24 december 2013

Julafton 2013


Julförrätten




Vi anlände till hennes föräldrar strax efter lunchtid, denna högtidliga dag. Jag sticker inte under stol med att det var lite stressigt ända från uppstigningen. Det är ju väldigt ceremoniellt att äta den där julförrätten ganska precis kring lunch, och Ingrid hade samtidigt ett dussintal mindre bollar i luften. Jag tittade till höger och vänster och försökte samtidigt att hitta mig själv, någonstans mitt i allt det här. Nå, här är klockan i varje fall strax över ett, och vi sitter till bords och äter. Mums, riktigt smarrigt var det. Kan rekommendera ungefär hela världen att lägga julskinka på ett tunnbröd som är väl inoljat med Bregott inunder. Jag hann väl trycka tre-fyra skivor innan den där fysiska mättnadskänslan och den där psykiska känslan av "when enough is enough" möttes. Efter detta var det "hopp och lek", som svärfar uttrycker det.


Julölen




De senaste åren har jag köpt en eller två julöl från Sofiero. Jag tycker den är helt okej, och dessutom håller jag märket nära hjärtat just för att det i min värld är en klassiker, med ungefär lika många minnen förankrade som det finns grässtrån på en fotbollsplan. Just denna avnjöts från den lilla soffan just innan man går ut till vardagsrummet, en av de platser var jag känner mig som absolut tryggast hos svärföräldrarna.


Julrebusen




Mitt under min juldagliga tankesmedja i nämnda soffa kommer svärfar med en riktig mindblower

, en julrebus. Det är kamraten Janne som ska ha äran för detta mästerverk, och jag var såld på en gång. Mina små grå kämpade med att få någon rätsida, men förgäves. Till slut kändes det som att det brann i huvudet, och jag ville inte låta detta ettriga spöke förstöra min julfrid, så jag fegade ur och smög ut på sociala medier var jag bad om hjälp. Det dröjde inte länge innan det kom in två samstämmiga uppgifter om svar, och då var det ju plötsligt glasklart, även för mig. Doh. Facepalm. Nå, jag var inte ensam. Tydligen var Ingrids lillasyster den enda i familjen som hade sett det uppenbara och prickat i den i princip vid första ögonkastet. Nå. Med rebuslösningen till hands kunde denna julafton 2013 fortsätta ha sin gilla gång, och det behöver knappast nämnas att det skulle komma att bli en mycket trevlig sådan.

måndag 23 december 2013

Middagen

Den här måste bara noteras. Såhär "dan före dan" lagade hustrun en av mina absoluta favoriter. Det är krämig kyckling med bland annat soltorkade tomater. Riktigt gott och gräddigt. Det var så länge sen jag fick det här så att jag hade nästan hunnit glömma bort hur det smakar. Bara nästan.

Uppesittarkväll


Ingrid hade bestämt att vi skulle ha en mysig uppesittarkväll — med Bingolotto.

Jag har bara provat på denna konstiga form av nöje en gång i hela mitt liv, och det var oerhört många år sedan. Nåväl. Jag satt med i soffan i varje fall. Några kalla öl drack jag. Allt som allt var det faktiskt rätt mysigt. Någon vinst blev det dock inte.

måndag 16 december 2013

Ålidhem Centrum — i livsmedel sett



Det är snart två veckor sedan Lidl slog upp portarna i stan, och dessutom bara ett stenkast från hemmet. Sveriges nordligaste butik i butikskoncernen, tillika. Ska vi anse oss vara lyckligt lottade? Jag vet inte. Ikväll bestämde jag mig hursomhelst för att kolla lokalerna. Alldeles intill självaste centrumbyggnaden har de alltså byggt Lidl. Det var ju redan 2008 som byggnaden uppfördes, fast sedan lades [olägligt nog] projektet tydligen på is. Här finns lokalpressens summering att läsa.

Nå. Nu har Lidl öppnat och jag klev in. Det hela såg onekligen fattigt ut. Butiken fick både Coop Forum, Ica Maxi, och t.o.m. Willy's att verka helt gigantiska. Lågt i tak, och i mitt stilla sinne kändes det som att jag var i ett stort garage alternativt en replokal, men var fanns trummorna och var gömde sig gitarristen? Jag knallade vidare i den rektangulära butiksytan. Pallar med varor. Billig folköl av okänt (troligtvis tyskt) fabrikat. Jag beslöt mig fort för att jag inte kunde lämna butiken tomhänt, så jag högg en burk lättöl. Den skulle kosta två kronor plus pant. När jag kom framemot kassorna kändes avsaknaden av självbetjäning/utcheckning. Bara två kassor var öppna och det var köer. Suck. Jag ställde burken diskret åt sidan på en hylla och smög förbi kassaledet och gick ut från matvaruhuset.

Jag gjorde då de tjugo-tjugofem fotstegen in till centrumhuset, var sedan urminnes tider (el. då i varje fall så länge vi har bott här) Coop Konsum och Ica Supermarket har logerat på varsin sida av den lilla centrumgallerians norra sida. Jag frågade mig själv snabbt om hur det här skulle bli gångbart. Kan tre butiker slåss om kunderna på en sådan här liten yta? Butikerna ligger i förhållandet av en triangel, med ett lätt stenkast emellan sig. Nej, nånting säger mig att det här kommer att denna nyetablering är början på slutet för någon av butikerna här vid vårt lilla centrum. Frågan är vilken.

söndag 15 december 2013

Tredje advent och kattens klädsel


Tredje advent




Tre ljus är nu tända. Jag har inte så mycket bakgrund, men vet att det i grunden är nånting religiöst.


Kattens klädsel




Klara trädde Ingrids behå över Gustaf och vi skrattade jättemycket åt detta.

lördag 14 december 2013

Eftermiddagsfika och hemmagjord pizza



Oh ja. Först på eftermiddagen avnjöts det underbart fika, och sedan framåt aftonen så lagade min kära hustru sagolik pizza, hemmavid. Livet kan nog inte bli så mycket bättre.

måndag 9 december 2013

Luciatåget 2013

Dagen till ära hade jag och Ingrid den stora äran att få bevittna Luciatåget på Carlskyrkan. Det var helt sagolikt. Senare på kvällen läste jag i media från runt om i landet om hur många skolor hade förbjudit fotografering/filmning av luciatågen, och reaktionerna var såklart blandade. Jag gladde mig åt att Carlskyrkan inte hade några sådana restriktioner. I min ringa mening är det en förälders rättighet att få filma och/eller fotografera sitt barns luciatåg. Inga konstigheter. Inga konstigheter alls.

Vindrutetorkarna


En tid har jag retat mig på att att de främre vindrutetorkarna ger ifrån sig ett litet ljud när de drar bort vatten. Detta är tecken på slitage, enligt samstämmiga uppgifter. Jag var en snål man och ville inet köpa märkesblad, utan styrde min väg till Biltema var det fanns riktigt billiga torkare. Datorn som agerade lathund för novisen var tyvärr frusen, så jag fick hänge mig åt den gamla hederliga papperskatalogen, vilken lyckligtvis också gjorde jobbet. En kort stund senare betalade jag två blad, ett för varje sida. Väl ute på parkeringen slog kylan mig. Jag fick efter vissa omständigheter bort ett av de gamla torkarbladen från dess krok, och skulle då naturligen ge mig på att fästa ersättaren. Det var då dock som om jag fick total hjärnsläpp. Trots att jag hade tagit loss det gamla torkarbladet för knappt en minut sedan så kändes det plötsligt som grekiska för mig hur detta nya blad skulle sitta. Jag knepade och knåade så det stod härliga till.

Mitt i allting flaggar det på min lur. Det är från butiken inne i stan. Det är frågor kring jobb. Jag kryssar för svarsrutorna och en kort socialisering senare avrundas samtalet och jag får återgå till mitt utav kölden huttrande försök att fästa de nya torkarbladen, var jag stod, på Biltemas parkering. Jag hinner knappt börja innan telefonen ringer igen. Nu är det Ingrid, som undrar var jag håller hus. Maten stod tydligen på bordet, och det var snabba ryck som gällde. Aaswergh, stressen slog mig i bakhuvudet likt projektil, och mina fötter kändes som små isbitar.

Lyckligtvis så lyckades jag — som genom ett mirakel — att fästa torkarbladen, kort senare. Sedan är jag på väg hemåt, mot hustrun. Kvällen går i lugnets tecken.

söndag 8 december 2013

Andra advent

Det var söndag och vad som i svensk religiös folkmun kallas andra advent. Jag är fruktansvärt dålig på att placera dessa högtider och sedermera vilka dagar som är röda och vilka som är blåa, men visst var det härligt med levande ljus.

lördag 7 december 2013

Ny kattkoja och firmafest


Kattkojan




På eftermiddagen var jag iväg och köpte julklappar. Jag fick syn på ett riktigt schysst kattstolpe med både klösträd och en liten mysig koja och dessutom en liten platå högst upp. Detta skulle bli en tidig julklapp till vår allra senaste familjemedlem. Efter Gustafs jobbiga period av rotlöshet är han definitivt förtjänt en liten plats var han kan vara sig själv för en stund. Jag hann knappt skruva ihop ekipaget förrän Gustaf hade gjort sig tillrätta på toppen. Det var som att han visste hur det var tänkt att han skulle ligga. Ingen kan ju direkt påstå att detta inte blev en fenomenal pose.


Firmafesten




Framåt kvällen blev det en gnutta stressigt. Klaras kompis skulle skjutsas hem innan jag skulle iväg på ett evenemang med gänget inifrån butiken på stan. Det blev i vanlig ordning så att plötsligt var det väldigt ont om tid och allting blev väldigt hastigt och lustigt. Typiskt. Tidsoptimism är definitivt ingen smidig egenskap. Nå. Jag landade på Äpplet en kvart för sent, men det var ändå lugnt. En person ur det blivande sällskapet skulle rentav trilla in efter mig, vilket på något sätt kändes skönt. Kvällen blev en succé. Det var Herrgårdsnöjen som presenterade showen. Det är ju inte första året, senast var det i Baggböle herrgård, då för närmare två år sedan. Nå. Vi åt gott och drack gott och showen var fantastisk. En explosion av sång, dans, och teatraliska levande uttryck. Jag blev stundtals alldeles till mig av att bara se hur killarna och tjejerna uppförde sig uppe på scen.

Kvällens nedslag kom vid ett tillfälle när jag stod i baren och väntade på att få beställa. Plötsligt kom jag på att det faktiskt inte hade blivit något julgransköp. Jag kanske skulle ta och flytta över den där femhundralappen från jeansfickan och till dess mer säkra plats, nämligen plånboken. Till min stora fasa var det enda som jag fann i min vänstra ficka den digitala assistenten. Suck. Givetvis. Beroende av den digitala etern som jag är har jag ju upp och ner telefonen ur fickan ungefär var och varannan minut. Givetvis hade femhundralappen glidit mer, någon av gångerna. Den kunde vara precis var som helst. Jag bestämde mig snabbt för att inte låta mig slås ner, utan ta det hela som en man och gå vidare.

Lite senare kom jag på att jag (vad jag kan minnas) aldrig någonsin tidigare har tappat bort en femhundralapp. Det här var min första gången. Det ska till en första gång av allt, sägs det ju. Kanske är det lite vuxenpoäng i det hela. Det är liksom nåt som var man ska ha gjort någon gång under sin livstid, att tappa en femhundralapp. Eller är det bara jag som efter bästa förmåga försöker rationalisera denna fruktansvärda förlust? Jag vet inte, men jag tycker i alla fall att jag gjorde det rätt läckert i hur jag skakade av mig tankarna, och faktiskt gick vidare med kvällen. Ett som är säkert är att jag förmodligen aldrig kommer att glömma Julgranshelvetet, och/eller julen 2013.


Julgranshelvetet


Ingrid har tjatat om att vi ska ha en riktig gran i år. Jag har i sanning varit rätt skeptisk, mycket p.g.a. att jag aldrig har varit nåt stort fan av julen. Sedan problem med skräp och barr, eller med lite otur rentav termit eller andra skadedjur, för att inte tala om när granen där omkring tjugondag Knut faktiskt ska ut. Suck. Sedan är det ju en kostnad också. I mitt stilla sinne har jag alltid varit inne på att det ju finns oändligt många granar ute i de djupa skogarna, och att det inte är några konstigheter med att såga sig en lämplig. Nu har jag dock gjort lite research, och fått klart för mig att dessa små buskliknande träd inte faller under allemansrätten, utan att det kan bli frågan om juridiskt efterspel om man blir påkommen med att såga sig en gran. Otäckt värre.

Vi är ju i princip dagligen på Strömpilen, så den där mannen vid vägkanten med ett stort stånd av granar har inte undgått oss. Idag bestämde jag mig för att göra en riktigt karlakarl, eller hjälteinsats för julen, om så önskas. Jag skulle för första gången i mitt liv köpa en julgran. En av Klaras kompisar var på besök, så de fick följa med, och så åkte vi ner dit och började luska i granar. Vi (Ingrid) fann snart en som var fin, och då blev det bara frågan om betalning. Han hade tyvärr ingen kortläsare, utan det var kontanter som gällde här. I mitt stilla sinne funderade jag över hur mycket av dessa pengar som egentligen redovisades. Jag hade svårt att tänka mig att jag skulle få något kvitto på granen. Nå. Jag sprang upp till uttagsautomaten och tog ut en femhundralapp som jag inte ens bemödade mig stoppa ner i plånboken, utan bara lät glida ner i jeansfickan, den skulle ju likväl snart upp igen.

Så knatade jag det tjugotal meter tillbaka till mannen med eskimåmössan och julgransståndet. Jag undrade hur jag skulle gå tillväga nu. Jag kom då på att jag i somras nappade på nån kampanj på Jula, var spännremmar (med sådan klickande mekanism för att surra gods) låg i en korg för bara tio kronor stycket. Jag hade en sådan i skuffen och frågade eskimån vad han trodde om att lägga granen på taket och surra fast den vid ena takräcket. Eskimån svarade att han såg mängder av människor göra på exakt det här sättet varje dag, och att han inte hade hört om nåt missöde. Detta lät ju lovande. Jag var på väg att hala fram femhundringen, men kom på att jag inte ville bli stående med logistiska problem efter fullbordad affär, så jag frågade om det gick bra att jag försökte mig på att faktiskt surra fast granen innan vi avslutade affären. Jovisst. Så skred jag till verket. Granen låg i en schysst nätstrumpa så den var faktiskt ganska kompakt. Det var dock en kall dag, omkring tio minusgrader, och mina fingrar frös när jag kämpade med klickmekanismen. Remmen hade som vanligt kört fast sig i spännhjulet. Inte första gången. Efter någon minut av svärande gav jag upp och sa att jag skulle återkomma.

Vi for hem, var jag i lugn och ro lösgjorde remmen som hade tjorvat in sig. Sedan lämnade jag tjejerna och åkte ensam tillbaka ner till Strömpilen. Jag sa till både mig själv och eskimån att nu skulle det minsann gå. Jag började surra granen, men rätt vad det är märker jag att strumpan runt granen har åkt in i spännhjulet på remmen. Jag försöker få lös den, men förgäves. Jag svär tyst för mig själv, och kylan biter fingrar. Jag kommer i ungefär samma ögonblick fram till att det helt enkelt inte heller detta år är meningen att vi ska ha någon levande julgran. Jag ursäktar mig för eskimån, ställer ifrån mig julgranen och åker hem, utan julgran.

fredag 6 december 2013

Julbord på Invito

Snacka om fullspäckad dag. Först det prestigefyllda lagret i stans norra ände från förmiddagen och fram till eftermiddagen, sedan raka spåret in till stan för att ta på den blå skjortan och tjäna handeln. Jag hade ett välsignat fönster på tjugo minuter för att göra denna förflyttning, vilket jag också rodde i hamn. Nästa hållplats var Invito, var jag var bjuden på julbord med gänget från boendet var jag assisterade i somras. Tack och lov låg restaurangen ifråga rentav i samma byggnad som jag jobbat de sista timmarna, så den här förflyttningen var mer lättsam. Trött var jag, nonetheless. Julbordet var dock gott och det surrades en del. Allt som allt var detta en riktigt trevlig fredagskväll.

tisdag 3 december 2013

Dubbdäck och en kvällsvisit


Dubbdäcken>



Jag brukar vara oerhört dålig på att komma på vettiga julklappar. I år har jag överträffat mig själv. Ingrid cyklar mycket, och nu går vi inte i det kalla och hala vinterhalvåret. Vad vore bättre än ett par schysst dubbdäck? Jag säkrar mina älskade tjejer och uttrycker hur mycket jag bryr mig om dem. En helt briljant julklapp, helt enkelt. Jag skulle dock springa på patrull. Vår butik hade tillfälligt slut på de smalare 28-tummarna, och jag tänkte att det inte var nån större konst än att vi helt enkelt gick upp lite grann i bredd, vilket faktiskt bara kändes häftigt.

Jag köpte då de bredare 28-tummarna, och gled — glad i hågen — ner i källarhobbyrummet för att trä på dem. Klara hjälte mig, och det var jättekul. Allt gick finemang, fast när de väl satt skulle det visa sig att däcken blev alltför breda för de relativt tajta stänkskydden på Ingrids cykel. Suck. Klockan var tjugo i sju och jag avskyr att bli stående med något halvfärdigt. Jag satte fart mot ett varuhus som enligt uppgift (webben) hade slimma (37-622) dubbdäck i lager. Mycket riktigt, och lagom till middagen hade jag trätt på lagom tjocka dubbdäck på min älskade hustrus cykel. Ja, det hela var ju tänkt som en julklapp, men visst vore det fruktansvärt om någon olycka inträffade nu veckorna innan? Det var lika bra att göra detta till en tidig julklapp, kände jag.


Födelsedagspresenten



Klara har nyss fyllt år, men jag skulle för bara någon dag sedan bli varse ännu en födelsedag. Vi pratar om en bekant som går ett årtionde tillbaka. Jag har inte haft någon kontakt med honom på säkert sju-åtta år, men så dök han plötsligt upp på sociala medier. Jag har länge vetat att han är bosatt här i orten, men inte särskilt insatt i närmre detaljer kring hans whereabouts.

Nå. Mannen ifråga fyllde tjugoåtta år denna tisdag, och jag fann det då lämpligt att hälsa på honom. Klockan var blott en halvtimme från midnatt när jag anlände, men det var fortfarande hans födelsedag, och jag överräckte en inslagen flaska toalettvatten. Jag blev bjuden på kaffe och kaka och vi satt ner i soffan och pratade i långt över en timme. När jag väl tog mig upp ur soffan fann jag det lämpligt att besöka min goda vän, som också bodde i krokarna. Denna bjöd på te med honung, och vi hann också med en hel del meningsutbyte kring soffbordet, denna sena tisdagskväll. När jag kom hem somnade jag illa kvickt.

söndag 1 december 2013

Femårskalas och första advent


Kalaset




Vi kommer nog aldrig att glömma festen i fjol, vilket också var det första anordnandet av ett arrangemang från vår sida. Nu var vi inte längre 'första-gångare', och visst kändes det lite mer rutinerat. Kort hade skickats ut, och upplägget var klart, fast jag skulle fara med osanning om jag sa att vi inte var nervösa. Nåväl. Strax före klockan två började det trilla in folk, och snart var lägenheten helt översvämmad. Jag räknade det till att vi var sjutton stycken här inne, och katten då så klart. Oj oj oj. Rekord. Jag och Ingrid är i varje fall evigt tacksamma till alla som behagade dyka upp, och således drog sitt strå till att göra detta till en minnesvärd dag för vår lilla jänta. Nå, lilla och lilla, fem år har hon ju faktiskt hunnit fylla. Jösses, vad tiden går fort.


Pizza och ljuständning




Det var ju trots allt dagen för Klaras stora kalas, och dessutom var det tydligen första advent. Ett ljus tändes och jag åkte och hämtade en stor familjepizza som kom att avnjutas i vardagsrumssoffan.

onsdag 27 november 2013

Skräddaren skrider till verket

Dessa mjukisbyxor fick jag köpa för en symbolisk hundralapp av min klasskompis och vapendragare Robert i början av gymnasiet, nu över ett årtionde sedan. Här pratar vi kvalitet. Byxorna håller fortfarande, och är väldigt bekväma.

Problemet är att jag har 'gått sönder' dem just bakom foten, sådär som man lätt gör. Nu ska jag sätta mig med nål och tråd och styra upp biffen, så de pallar med (minst) ännu ett decennium. Hustrun serverar glögg, hon är underbar.

tisdag 26 november 2013

Klara, 5 år!



I fjol körde vi av praktiska skäl ceremonin med Klaras mormor och morfar några dagar efter den faktiska födelsedagen, men i år skulle den infalla på självaste dagen. Vår underbara unge är nu fem år. Var har åren tagit vägen? Det känns som alldeles nyss vi åkte ner till Uppsala för det — då tämligen dramatiska — planerade kejsarsnittet.

måndag 25 november 2013

Film: "Full Metal Jacket" (1987)



Det har inte setts mycket film i år, och så här kvällen innan vår älskade dotters femårsdag tänkte vi att vi gott kunde unna oss en skål med snacks, och en film. Det föll på den omtalade klassikern "Full Metal Jacket", regisserad av Stanley Kubrick, utgiven så tidigt som 1987, alltså innan min älskade Ingrid ens var påtänkt. Filmen inleddes med ett gäng riktigt sköna scener på militärläger, och jag kan någonstans tycka att den första halvan av filmen var bäst. Andra halvan var mer i fokus på närstridsfältet, och då blir det mycket hastiga kameraskiftningar och väldigt mycket smattrande kulsprutor och explosioner. Det blir lätt lite mycket för mig, när det blir så mycket på en och samma gång. Jag är av den typ som finner den melodiska dialogen mer intressant. Jag skriver inget mer om handlingen som sådan, utan det får den nyfikna se efter på t.ex. Wikipedia eller IMDb.

Mitt betyg:
4/5

För den mindre nogräknade:
Full.Metal.Jacket.1987.iNTERNAL.DVDRip.XviD-CULTXviD

fredag 22 november 2013

Hos frissan

Underbara fredag. När jag kommer hem från jobbet har Klara & Ingrid varit hos frissan. Karolina hos Klippoteket på Ålidhems Centrum levererade verkligen. Fotot här nedan får Ingrid cred för; jag fick det som MMS. Rätt kul faktiskt, detta är typ Klaras första riktiga klippning på salong. Tidigare har det bara varit Greta som fixat med luggen då det behövts.

söndag 3 november 2013

Söndag, v. 44


I soffan med den nya familjemedlemmen




Gustaf fortsätter att förära oss med sina besök. Han krafsar bakom balkongdörren och vill in, dagligen. Ingrid har bollat ord med balkonggrannen, som säger att även han regelbundet får besök av den här katten, som ingen egentligen verkar veta vem den tillhör. Balkonggrannen brukar enligt egen uppgift ge lite strömming till katten emellanåt. Vi har inte kommit till det läge att vi ger katten mat. Inte ännu. Att släppa in honom i värmen en liten stund får räcka, än så länge. Vi måste ju faktiskt utgå från att katten har ett riktigt hem, någonstans.


Det vansinniga fotografiet




Jag och Klara busade och det fotograferades en del. När jag senare på kvällen gick igenom bilderna stannade jag upp vid denna. Både jag och Ingrid vred oss i skratt. Jag ger onekligen ifrån mig ett rent ut sagt surrealistiskt ansiktsuttryck. Munnens hållning ser ut att ha formats av något mjukvarufilter. Så är alltså inte fallet. Någon — mindre nogräknad individ — hånskrattar nog och hävdar att killen på bilden ser ut som ett klassiskt fall av Downs syndrom. Nåväl. Det här var alltså min genuina känsla, vid fototillfället. Nej. Skämt åsido, givetvis var detta en fullkomligt vansinnig grimas. I övrigt lämnar jag inga kommentarer — den här bjuder jag på!


Inköp på Willy's




På eftermiddagen åkte jag och Klara iväg med en inköpslista. För att få lite variation från Icas egna budgetmärken ställde vi sikte på Willy's. En stund senare var matkorgen fylld med produkter från Garant och Eldorado. På vägen hem låtsades Klara sova, men jag synade hennes bluff. Hon ville mest bara vara inrullad i den mysiga filten.


lördag 2 november 2013

Lördag, v. 44


Middagsbjudningen på Berghem




På kvällen käkade vi riktigt gott hos svärföräldrarna på Berghem. Klara hade än en gång fått sig en stadig ansiktsmålning. Ingrid är riktigt duktig med färgen.


Notifikationen i telefonluren




Mitt under middagsbjudningen konstaterade jag att jag hade två notifikationer i min digitala assistent. När jag såg de missade samtalen blev mitt vänstra öga lite blött. Pojkarna hade ringt. Två av mina älskade Norrmalmspojkar. Vad är oddsen? Jag har inte hört av någon av dem på månader, och nu flaggar dom båda på min lur, väldigt kort inpå varandra. Bara den tredje fattades i listan. Senatorn. Jag tänker ofta på pojkarna. Åren har gått så hiskeligt fort.

fredag 1 november 2013

Fredag, v. 44


Den återfunna fingervanten




Igår på eftermiddagen när jag slutade upptäckte jag ganska snart efter avfärd att min ena fingervante saknades. Jag visste att jag hade haft den på förmiddagen, så var kunde den vara? Jag hade gjort en snabb vändning och spårat cirkus femtio meter bak, men gett upp och cyklat hem, låtit dagen fortgå. Så denna morgon, strax innan klockan sju på morgonen, finner jag vanten. Mitt på Rådhustorget låg den. Frostbiten, men helskinnad. Riktigt schysst. Vantarna kostade mig visserligen en tjugolapp på stormarknaden för något år sedan, men det är ändå schysst när man hittar igen något. Det är finessen.


På stormarknaden




På kvällen gjorde jag en tur ner på Maxi med Alexander. Jag lät han och Klara gå före och smög bakom och fotograferade, likt en sann paparazzi.


Kvällsfikat med tjejerna




Ingrid hade gjort pumpapaj. Ja, den där amerikanska högtiden var man ställer ut en pumpa och barn knackar på och frågar om de ska busa eller om de får godis. Jag är inte mycket för högtider, men pajen var riktigt god.

torsdag 31 oktober 2013

Torsdag, v. 44


Katten Gustaf




Den här katten har setts till de senaste dagarna. Han stryker runt på gården och är sällskaplig nåt så inåt norden. Mer än så till och med. Han vill in, och skriker om det. Denna torsdag hade vi inte hjärta att hålla honom ute. Vi släppte in honom, och han gjorde sig genast tillrätta. De senaste dagarna har Klara tittat mycket på Garfield, och därför döpte vi snabbt katten till Gustaf, utan att vid tidpunkten vara hundra procent säker på kattens kön.


Köttet




En underbar potatisgratäng med klassiskt kött till middag. Satt fint, kan jag lova.


Utsmyckningen




På kvällskvisten plockade Ingrid fram ansiktsfärgen. Alla tre målades grant. Sedan stack vi till Klaras mormor och morfar på Berghem. Först hade jag fått vibben av att vi skulle gå runt på deras kvarter och knacka "Bus eller godis?", men när vi väl anlände var det rätt sent, och Ingrid gjorde klart att det aldrig var tänkt att vi skulle göra detta på riktigt, utan det hade alltså varit ett sken. Därmed brann också min tokiga idé om att göra en minnesvärd ljudupptagning av hela sessionen upp, för i år i alla fall.