Grunden
Idag var alltså dagen tecknad för Riskutbildning 2, som det så fint heter. Kring halv elva var vi ett gäng på sju körkortssugna som lättade ankar från trafikskolan. Vädret var katastrof. Vi snackar nollgradigt, och snö var flingorna består till hälften av tunga vattendroppar. Ni vet säkert. Planen var att vi skulle ta landsvägen via Gräsmyr på ditvägen, och sedan E4:an på hemvägen. Vi skulle träna omkörningar genom att turas om att att köra om varandra, då vi hade delat oss i två grupper med varsin bil. Jag var först ut, vilket var skönt. Vägen var fortfarande någorlunda bred, och jag gjorde några omkörningar. Jag lyckades emellertid också bli snöblind och var vid ett tillfälle nära att köra in i snökarmen på höger sida av vägbanan. Vår lärare höll med om att vädret var bisarrt, han sa att nästa gång vi skulle vara med om att köra i sådant väder skulle vi ha egna körkort. Halvvägs bytte vi förare, och tjejen som tog över fick det ännu knepigare, då vi då vek av på en ännu mindre landsväg. Nå. Vi anlände till Hörnefors. Vi stannade och blev bjudna på lunch inne på haket uti Statoil. Rödspätta, valde jag. Det var gott. Sedan stack vi raka spåret till anläggningen, som inte var långt bort. Här är stora byggnaden. Man kom först in i en reception, och där fanns även ett riktigt schysst kök, som hämtat ur en IKEA-katalog. Kaffemaskinen hade rentav en typ 8 tum stor display med ett skrivbordsunderlag (förmodligen i datorbildformat) med deras logotyp. Alla drack kaffe och pillade på sina digitala assistenter medan vi inväntade vad som skulle ske. Nervositeten hägrade säkerligen i luften.
Simulatorn
Den här maskinen vet jag faktiskt inte vad den tjänar för syfte. Troligtvis är det någon form av simulator. Vi passerade den bara när vi skulle gå till ett konferensrum, men jag knäppte en bild för jag tyckte den såg rätt fräsig ut.
Hyndai
Här har våran första köruppgift nalkats. Vi fick veta att fyra numrerade bilar stod och väntade på oss utanför, och att vi sedan skulle köra iväg på led. Jag hamnade i 3:an. Det var japanska bilar, uppenbarligen. Övningen som följde var att ta en sväng i olika hastigheter. Jag störde mig mest på hur ojämnt väglaget ute på halkbanan var på grund av ovädret, så jag hade väl i sanning mest fokus på att se vad som var själva vägbanan. Kurvan gick ändå hyfsat, bilen var ju framhjulsdriven så det är svårt att drabbas av en sådan sladd som man ser i filmerna — såvida man nu inte strävar efter det. Vi hade varsin Walkie-talkie liggande i handskfacket, med vilken vi kommunicerade och tog instruktioner. Jag måste erkänna att jag smålog för mig själv och tyckte dialogerna som gick ner över kommunikationsradion var så minnesvärda så att jag la min mobiltelefon bredvid i handskfacket, med inspelning på. jag skrattar så här i efterhand när jag lyssnar. Det blev en lång inspelning, men p.g.a. integritetsskäl lägger jag bara ute en kort snutt mellan mig och trafikläraren, just när vi skulle ge oss av med dessa Hyndai. Jag lyckades nämligen tappa bort flocken det första jag gjorde.
Nu må det här låta ganska dråpligt, men jag vill till mitt försvar säga att det handlade i grund och botten bara om att jag lyckades tappa framförvarande bil ur blickfånget, och följaktligen missade jag också en högersväng. Jag var dock inte den enda som fick reprimander över Walkie-talkie under dagen. Misslyckanden var ju en del av momenten.
Älgen
När vi hade fullföljt övningen gick vi åter in. Vi fick se två informationsfilmer om krockkuddar med inslag av sådana testdockor och jämförelser mellan olika hastigheter, närmare bestämt 50km/h, 70km/h, samt 90km/h. Testbilen i filmen smällde in i ett träd, och man fick se hur bilen vid den lägsta hastigheten gick en knapp meter in i trädet, medan hastigheten på 90 kilometer i timmen var en hundraprocentig dödsdom, som hela förar- och passagerarutrymmet blev demolerat och trädstammen slutade ungefär i höjd med växelspaken. Otäckt. I samma rum som informationsfilmen visades stod också några vrak, bland annat detta. Tydligen var det två unga människor som kört på motorväg och plötsligt var älgen där. De hade inte ens hunnit reagera. Föraren hade omkommit omgående. Nu hade det autentiska vraket hamnat här, i demonstrationssyfte. Otäckt.
Bana 4
Nu var det dags för den större banan, och den här gången var det Volvo S60 som skulle rattas. Här skulle vi då göra undanmanövrar med inslag av slalomkörning. Momentet skulle utföras (repeteras) i olika hastigheter, och då så klart med varierande resultat. Första gången fick jag reprimand om att jag hade fuskat genom att börja bromsa innan markeringen som sa att man fick börja bromsa. Bromsljusen hade avslöjat mig. På nästa varv klarade jag manövern, och att stanna vid utsatt stoppmärke. Jag var däremot då så stolt över att ha fixat manövern så att jag började rulla igen från stoppmarkeringen innan jag ens hade stått blick stilla, vilket jag fick en reprimand för, fastän läraren sa också att han såg att jag hade fått ner hastigheten tillräckligt för att jag skulle kunna bromsa helt, så det var ändå okej. Nu skulle vi bara fixa en bestämd stoppsträcka, med som enda parameter att vi inte fick agera (bromsa) förrän vid ett visst märke. Jag bestämde mig för att se hur det skulle gå i 90 kilometer i timmen. Jag accelererade snabbt upp, och på 3:ans växel och drygt nittio knyck pallnitade jag. ABS-systemet kluckade frekvent och det kändes som att åbäket aldrig skulle stanna, men till sist stod jag i alla fall stilla. Jag behöver knappast specificera mitt övertramp i meter räknat, ni kan säkert visualisera. Nästa gång bestämde jag mig för att prova med lite lägre hastighet. Knappt 70km/h accelererade jag upp i, och bromsade. Den här gången var det nära, fast jag hade ändå felbedömt bromssträckan lite. Bilen stod stilla ungefär en meter framför den punkt där vi ponerade att "den äldre damen" stod. Sedan gav vi upp. Alla var relativt nöjda. Vi samlades åter salen där vi vid ankomst hade gått igenom spelreglerna. Alla var godkända, och vi tilldelades varsitt diplom. En klementin och en banan (receptionsten hade precis fyllt på fruktskålen) senare var vi åter hjulburna, och på hemväg emot Umeå. När vi anlände på trafikskolan och jag låste upp min cykel och tog på min mina hörlurar var jag nöjd med dagen. Jag kände att jag hade vuxit i min självkännedom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar