Fyrverkerierna
Jag hade precis klivit av mitt skift och hade även hunnit förbi Systembolaget var jag hade köpt en flaska rött vin. En bild på mästerkocken Per Morberg prydde flaskan. Det här kunde inte vara dåligt. Nu var det fireworks på agendan. Så, Klara har tidigare sagt att hon vill ha en lila raket, så det blev vad jag letade efter. Det var en bisarr kö här inne, och väl framme stod det klart att det mesta var slutsålt. Visst kunde jag köpa nån stor pjäs för femhundra kronor och uppåt, men det kändes sinnessjukt ovärt.
En målad dinosaurie
Hemma. Gårdagens slask höll i sig, men nu var det mer tal om en äcklig snösörja än glashalka utomhus. Lokalpressen hade skrivit om situationen och jag hade där lagt mina två cent på en mindre spaltmeter. Som sagt, nu var jag hemma. Ingrid tog en sväng på affären, och jag satt då ner i soffan med Klara. Hon hade fått ett set bestående av två dinosaurier i trä av sin moster Kerstin, och ett gäng tuschpennor till. Jag förstod kittet som att man skulle färglägga djuren, och sedan ha ställbara modeller. Det följde liksom med små träbitar så man kunde ställa djuren upp. Nå. Klara ville måla de förhistoriska bestarna helt i lila. Hon sa att hon tyckte om färgen, och att de skulle vara just den färgen, så då blev det givetvis också så. Jag hjälpte henne att fästa träbenen under, sedan satte vi upp dinosaurierna på IKEA-hyllan i köket. Där kommer dom nog att stå en smärre evighet.
Porslin
Kvällens äventyr blev en bjudning hem till Alexander och Alisa Karlsson. De bor bara ett par kvarter bort, och det var en fin middag i görningen. Vi var på plats där strax före klockan sju på kvällen. Middagen var utsökt, jag tog flera backningar. Detta gjorde sig dock gällande, och jag kom följdaktligen snart att finna mig själv behagligt nedslagen på parets porslin. Här fann jag sinnesro, och gick i lugn och ro igenom dels va som försiggick i mitt stilla sinne, dels den sociala tidslinjen. Jag tittade på pappersrullen jag hade ställt vid mina fötter. Jag beundrade den klassiska trähyllan som paret hade. Den såg ut att vara av äkta drivved. Jag tog tillfället i akt och fotograferade möbeln. När jag till sist kände att det var dags för mig att åter ansluta till sällskapet utanför kände jag hur den där sedvanliga ångesten kröp över mig.
Nattning
Det hade blivit sent. Klockan var här kvart i elva och barn ska inte vara vaken så sent, inte ens på nyårsafton. Emil var redo för välling och vi tänkte att vi skulle prova att även söva Klara här. Visst, hon kröp ner med Emil och en vällingflaska, men vi fick avbryta projektet. Klara ville inte sova.
Kaboom
Det här är alltså fyrverkerisatsen jag nämnde tidigare. Som ni ser ett gäng små rakter, sedan klassiska gröna bollar, och något som liknar smällare nere i botten. Det var i samband med att parets son Emil skulle sova som jag gick ut, i sällskap med Ingrid, Klara, och Alexander. Vi gick först bara bakom huset, men då en äldre man stod och hyttade med näven i fönstret förflyttade vi oss ytterligare en bit. Kastade ett gäng gröna smattrande kulor och avfyrade två raketer. Klara tyckte att det var otäckt, och ville att jag skulle sluta.
Tolvslaget
Nu började det vi alla väntade på att närma sig, och samtliga satt då ner i parets soffgrupp. Jag var rätt avslappnad. Faktum är att jag var helt försjunken i tankar. Jag såg och hörde den gråhåriga mannen stå och prata i den nyårsgalan som SVT kör varje år. Jag kände igen honom från ifjol. Jag tänkte på vad som rörde sig i mannens huvud. Jag undrar om han — trots den oundvikliga mänskliga sorgen i att han går på ålderns höst — gladde sig åt att ha troligtvis skulle bli mer ihågkommen än gemene åttioåring som syns i entrén på Konsum när h*n står och väntar på att få köpa sin Bingolott. Ja, kanske. Här sitter jag då nedslagen i Alexander och Alisas soffa. Klockan är ett par minuter över tolv, jag dricker lite mousserande vin, och förstår någonstans i mitt stilla sinne att världen mot alla odds inte gick under 2012.
Hemfärden
Här gick färden hemåt. Det var ett livligt Ålidhem, fastän klockan var strax före halv ett på natten. Vi sprang igenom ett antal klungor av människor. Jag slängde ett par sådana gröna kulor runt omkring mig. Jag kände mig onekligen lite busig. Vi var ju nu inne på ett helt nytt år, och dessutom är det första gången sedan 1987 som vi har ett årtal med fyra helt olika siffror. Ni kan läsa hela artikeln här.
Popcorn
Klarade somnade genast när vi kom hem. Ingrid gjorde popcorn och så satte vi oss i soffan och såg andra delen i den dokumentär som SVT presenterar om den klassiska statsministern Olof Palme. Oerhört intressant. Jag tänkte hela tiden på min mamma, hon hade så många åsikter om just Palme. Har jag förresten nämnt att jag låg i min spjälsäng bara nåt kvarter ifrån, när skotten gick av? Man kan praktiskt taget säga att jag hörde skotten. Eller är det i plural? Singular? Jag måste läsa på. Gott nytt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar