Öppna aldrig dörren för okända

Det är söndag och jag har sovit ut rejält. Ni vet, legat och snoozat i ett tunt mentalt lapptäcke, långt in på dagen. I min mentala svacka hör jag då att det plingar. Det visar sig vara på riktigt. Ingrid kommer in i sovkammaren och säger att "det står en gubbe bakom dörren", vilket hon vill ha lite manlig hjälp med. Jag tassar ut genom hallen, och fram till dörrkikaren.

I trapphuset står mycket riktigt en okänd man. Han plingar igen. Jag säger medvetet hörbart "Det är en försäljare!", med huvudet tryckt tätt tryckt mot dörrkikaren, för att vara säker på att höras. Mannen står kvar, till synes i sina egna stilla tankar. Jag höjer nu rösten rejält och säger med skrovlig röst "Vi har inga pengar!", en mening som jag stelt upprepar i intervaller om fyra. Därefter vänder mannen på klacken och beger sig av.

Jag och min hustru sätter oss och äter lunch. Vi diskuterade fenomenet. Ingrid frågade om vi hade handlat rätt. Hon sa vidare att det var hennes egen mormor som hade lärt henne att man inte skulle öppna för främlingar. Hon sa att det kanske var överdrivet, att det kanske var en sak om man var i nåt slumområde i USA, men här i lilla Umeå? Och för Klaras skull? "I don't want her to grow up being paranoid", säger hon då på engelska, jäntan sitter nämligen alldeles intill vid matbordet. Jag sa att hon hade handlat helt rätt och riktigt, och att man aldrig kan vara nog försiktig. Faror lurar kring alla hörn. I mitt stilla sinne tänkte jag på hur min egen kära mor uppfostrat mig, när det kommer till just främlingar bakom dörren.

Jag tänkte även på en scen från i somras, eller om det var förra sommaren. Samma scenario. En okänd man står och plingar på lägenhetsdörren. Den gången körde jag samma moment, fast nu "anklagade" jag mannen (medvetet hörbart, med huvudet tätt tryckt mot dörrkikaren) för att komma från nån religiös kult. "Det är någon från Jehovas vittnen!", eller om jag sa Mormonerna eller Livets ord. Jag kommer inte ihåg. Jag följde upp och ropade att vi inte var intresserade av några broschyrer. Mannen stod kvar ett bra tag, men vände till sist.

Den här gången sprang jag raka spåret ut på balkongen för att följa upp ärendet. Maktförhållandet är ju naturligt helt annorlunda när man står på en balkong — flera våningar upp — och tilltalar någon. Det är lite grann som att man är Gud, ni vet. Jag stod redo när mannen kom ut från porten. Jag höjer rösten och säger med en väldigt vuxen hållning att han minsann kunde gå annanstans med sina religiösa broschyrer, för att här var vi nämligen inte intresserade för fem öre.

Mannen, som uppskattningsvis var i min egen ålder, sa nu plötsligt att han minsann inte var någon sektmedlem. Han kom minsann från Radiotjänst i Kiruna, och var här syfte att bekräfta att vi hade någon form av tv och därmed var licensförpliktigade. Jag skrattade högt och ljudligt. Mannen sade kort "Nåja, vi lär ju ses igen", och fortsätter mot nästa port. Intressant möte, verkligen. Den här gången är det midvinter och termometern visar på -8° C, så att interagera från balkongen kändes inte lika lockande som den där sommardagen. Nackdelen är att nu får jag aldrig reda på vem den äldre mannen egentligen var, eller vad han ville. Lite knepigt, det där.