Kallt
Strax före avfärd kollar jag ut genom köksfönstret. Notera alla grävmaskiner. De har börjat utföra markarbete i kåken, och gräver sig riktigt djupt. Just ja, jag nämnde det visst i måndags, då detta kom att utgöra ett hinder för mig, när jag dessutom var som mest stressad. Nåväl. Kallt var det i alla fall, denna torsdagsförmiddag. Termometern visade som ni ser på neråt -20° C, det var alltså ingen barnlek. Vi hade först tänkt att ta Snowracern, men tidsoptimisten hade visst varit framme, för till sist dundrade vi iväg med Ingrids cykel, och ytterst knapp tidsmässig marginal tillgodo.
Tic-tac
Här gick det långsamt. Vi var förvisso några minuter sena till receptionen på Ortopedmottagningen, dit vi skulle. Ja, Klara har ju en liten Skolios konstaterad, och vi ska varje år följa upp den för att se så att den inte skenar iväg, för i så fall kan det t.ex. bli aktuellt att bära korsett, vilket man vill undvika. I alla fall, i "luckan" konstaterade hon att det var en god idé att först ta en röntgen. Vi skickades iväg att följa en röd linje längst golvet, som skulle ta oss i rätt riktning. Snart var vi på röntgen. Jag var misstänksam mot kommunikationen, så jag letade upp receptionen, även här. Förklarade att det lät som att vi hade fått nån slags spontan remiss. Kvinnan hittade ingenting i datorn. Vi fick sitta ner i receptionsrummet och invänta att hon skulle få upp den på datorn. Det hann gå över en timme. Tack och lov fick Klara titta på Spirit (Vildhästen) i min digitala assistent. Det gjorde mycket.
Konstiga ledstänger
Den här leksaken känner man ju igen, åtminstone jag, sen jag själv var liten. Det känns typiskt att de har dem i allehanda väntrum. Det är den typen av leksak. Klara drog då runt bitarna efter ledstängerna ett bra tag innan hon var less, så nåt syfte tjänade den. Jag var desto mer rastlös, och vankade mest av och an och spottade på sociala medier.
Kaffeautomat med kortläsare
Nu hade kvinnan i receptionen på röntgenavdelningen äntligen fått upp vår remiss, och vi blev skickade att vänta utanför rum 104. Vi gled rastlöst runt i gångarna. Jag upptäckte kaffemaskinen. Jag kände igen modellen, en klassisk sådan. Myntluckan var dock ersatt med en kortläsare. Jag tror aldrig jag sett en kaffemaskin med kortläsare förut. Spännande. Blott en stund senare kom jag att dra mitt kort. Den ville varken ha PIN-kod eller signatur, den bara drog 5 SEK rakt av. Snacka om ett gyllene läge för tjuvar att tömma stulna betalkort. Skämt åsido, kaffet var drickbart.
Fortfarande i lekrummet
I runda slängar tio minuter efter att jag hade fotograferat den festliga kaffemaskinen, dragit kortet och fått en kaffe mot en digital femkrona. Vi var som ni ser ännu kvar, här är kameralinsen riktad mot lekhörnan där Klara fördriver tiden. Jag noterar tjockteven i hörnet. På den satt en fastklistrad A4 som berättade att den här teven (med video) hade minsann en företagare inom radio- och tv-branschen i stan skänkt till röntgenavdelningen. Inte illa, sen får ju denne ha sitt namn uppsatt för alla som ska röntga sig. Här snackar vi effektiv marknadsföring. Nå, med knappt halva muggen kvar blev vi slutligen inkallade till röntgensal 107. Sedvanliga rutinerna, jag fick ta på mig ett sådant förkläde i bly, ni vet. Klara var sedan jätteduktig och följde instruktionerna till punkt och pricka gällande var och hur hon skulle stå för att bilderna skulle bli bra.
Lunchen
När vi äntligen kom tillbaka till Ortopeden var det samma kvinna i receptionen som skickat oss till röntgen vid tiosnåret. Hon var tydligt förvånad över att det hade tagit oss så länge. Nu var klockan fem i halv ett och efter en koll visade det sig att läkaren som vi skulle träffa gått på lunch. Vi fick återkomma klockan ett. Javisst, då var det bara att styra nåt ätbart. Kiosken nästa. Klara ville prompt ha en nallebjörn, men de kostade också över etthundrafemtio kronor, och vi har januari månad, ni vet. Nå. Hon hade varit så duktig så nånstans djupt inom mig ville jag ändå lägga de där två hundralapparna som jag inte hade på disken. Nå. Det blev en smörgås åt oss var. Hon skulle också visa sig ha aptit, lilltjejen. Visserligen fick jag salladsbladen och en gurkskiva, men körsbärstomaten käkade hon rakt uppochned, och all skinka (ett gäng sammanfogade skivor) petade hon i sig. Kan nämna att det var en så kallad glutenfri smörgås som jag kom mig för att köpa. Jag vet inte varför, den såg bara inbjudande ut. Note to self; köp inte färdig smörgås på glutenfritt bröd. Det blev ett äckligt klägg av smör och bröddeg, som bara föll åt alla håll och kanter. Ni ser hur jag sitter här. En pensionär satt rygg mot rygg i entrén, där vi satt. Jag försökte snyggt att kasta en bit av denna smet av smör och bröddeg mot papperskorgen, bara en armlängd ifrån mig, men som ni ser misslyckades jag. Degklumpen hamnade bredvid. Brödet jag håller i faller ytterligare ihop, och jag gör ännu ett försök, och missar igen. Och jag kallar mig basketspelare? Rent ut sagt pinsamt. Vi smög därifrån utan att plocka upp runt papperskorgen. Som ni ser är det jävligt tight svängrum.
Efterrätten
Klara hade varit jätteduktig med maten, så hon fick en Magnum, hennes favorit. Nästan hela glassen fick hon i sig, men det allra sista fick jag. Jag var inte sen att tacka och ta emot. Glass är min stora passion, som jag brukar säga.
Sista vattenskvätten
Klockan är här lite drygt tjuvo över ett, och vi har varit nästan tre och en halv timme på Universitetssjukhuset. Både jag och Klara var angelägna om att få komma därifrån. Hon var dock törstig, så en plastmugg med vatten tömde hon, sedan var det påklädning och raska steg mot Södra Entrén, var vi hade cykeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar