Natten till måndag
Det hade varit en lång helg med slapphänta rutiner. Följaktligen blev det det svårt att finna sinnesro efter läggning igår kväll. Klockan var som ni ser sent redan här, när jag fann mig själv liggande till sängs med min lilla (3,7") display, var jag försökte finna sinnesro till ett gammalt avsnitt av Seinfeld. Ingrid satt på andra sidan väggen och tittade på en serie (vars underton i min ringa mening helt klart är sexistisk) om kvinnliga poliser i Dallas. Nåväl. Till sist knöt hon sig. Vid det här laget hade jag redan hunnit gå igenom halva mitt liv. Ingrid somnade givetvis genast.
Jag blev liggande i grubblande, inte minst på vem den mystiska dörrknackaren egentligen var. Lönnmördare? Plötsligt hör jag en mindre smäll i trapphuset. Sedan ett j-vla springande. Jag knyter den lilla handyxan under huvudkudden hårt och känner pulsen stiga till max. Jag hör då ljudet av små stopp längst vägen. Jag lägger då ihop tidpunkt och event, och drar snart den slutsats att det troligtvis är morgontidningen som levereras till de hushåll som fortfarande tycker att sådant är bra skit till morgonkaffet. En stund senare var det åter tyst.
Jag låg och vred och vände mig. Jag tänkte tillbaka på min ungdom, då jag i sådana här lägen i regel bokstavligt talat kunde skaka av mig oron. Nu är det inte okej längre. En hel småbarnsfamilj ligger i dubbelsängen. Bara försöka tänka på ingenting. Jag tänkte på hur en ung man en gång tipsat mig om Zen-gåtor. Man skulle t.ex. ligga och tänka på ljudet av en fjäder som seglar ner mot marken, om jag nu inte minns helt fel. Jag har provat det där ett par gånger genom åren, men kommer sällan någonstans.
Till sist gick jag upp och in i kylskåpet. Jag gjorde ett par rostade smörgåsar med smör och marmelad, och käkade dessutom upp fyra stycken sådana små runda Babybel-ostbitar. Jag lämnade kvar en, så att inte Klara skulle bli arg dagen därpå. Kröp åter ner i sängen. Sista gången jag kollade på väckarklockan var hon fem över sex på morgonen. Snart skulle hon ringa. Jag tror att jag därefter hann inträda någon slags tunt sömntäcke.
Klockan ringde och jag fick igång en kanna kaffe. Jag tog mig också in i duschen. Blev rätt frisk, kraftig sömnbrist till trots, och tog mig ner på stan och till Sambandscentralen. Det hade nu varit en längre tids ledighet och jag var visserligen ringrostig, men hann i varje fall på ett mentalt stadium börja bygga upp veckans projekt.
Jag hann faktiskt med inte ett utan två högt prioriterade ärenden, när jag likväl var på stan. Sedan kom hungern. Jag ringde drottningen och hörde vad hon tänkte käka. Hon pratade om nudlar med korv. Jag blev äcklad. Jag stod under samtalets gång på Skolgatan, just bakom Renmarkstorget. Så ser jag skylten. Eurasia. Det var en inbjudnade skylt, i synnerhet som jag visste vad som väntade där inne. Skylten berättade att lunchbuffé serverades ända till kvart i två. Klockan var bara tio över ett. Jag knallade raka spåret in och hostade upp åttiofem kronor, bara sådär. Tog ett bord och körde igång. Käkade rejält med friterade kyckling, friterat fläsk, och fyra rejäla pizzaslicar fick jag också i mig.
Mätt och belåten gick jag ut och sadlade min ståhäst. Seglade ganska snart nedför den relativt nya vägen Ankargränd, som leder rakt ner mot gång- och cykelvägen som följer Umeälven. Skönt förresten, att den rutten åter är i bruk, efter att — i samband med det eviga byggnadet på Öbacka — ha varit avstängd i vad som känns som flera år. Nåväl, jag rullade som sagt nedför Ankargränd, och såg då de stora röda träbyggnaderna med vita fönster och knutar på andra sidan vattnet, på Ön. Jag vek vänster och gled in på nämnda bana.
När jag en stund och ett passerat Sofiehem senare rullade över Studentvägen spelade RZA och "Try Ya Ya Ya" i mina hörlurar. Jag hann tänka att det egentligen är rätt dumdristigt att cykla över här, det var ett rätt lätt sätt att bli överkörd på. Huvudled, som det är. Nå. Jag kom i alla fall helskinnad hem. Tog det sedan lugnt hela dagen. På kvällen gick jag och knöt mig i samma veva som Klara. Jag somnade också tämligen omgående.
Natten till tisdag
Nåväl. Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle vakna strax efter ett av att Ingrid kliver in i rummet. Jag hör Androids ljudsignal som ljuder när man stoppar in en laddare. Så lägger hon sig. Nu var jag klarvaken. Genast sparkade oron in. Jag tog upp min telefon från sängbordet och slog på ett avsnitt av Seinfeld. Hann se två avsnitt, innan jag beslutade att det var hög tid att få lite sömn. Så kom hungern. Jag tvekade inte en sekund, utan gick raka spåret upp och in i kylskåpet. Mjölk med sådana klassisk Kellogg's med frystorkade röda stora bär, ni vet säkert. En rejäl portion tog jag. Sedan gick jag åter till sängs. Den här natten blev aningen bättre. Sista gången jag kollade på klockan var hon visserligen över tre på natten, men då hade jag också i tanke att jag hade sovit kanske fyra timmar tidigare. Det lär emellertid vara bäst att få sin dygnsvila i ett stycke, och inte tudelat. Jag principen påminner mig spontant om något helt annat. Nåväl. Där föll jag i djupsömn.
Tisdagen flöt på väldigt elegant. Efter lunch återupptog jag livet bakom ratten, efter att ha haft ett långt uppehåll i princip hela december, och nu en bit in på januari. Det går framåt, men jag avskyr fortfarande rondeller lika mycket som jag gjorde i slutet av november månad, i synnerhet att göra längre varv i dem, då detta i regel inkluderar filbyten, som i mitt stila sinne blir väldigt stressiga och allt annat än mjuka och behagliga. Nåväl. När vi återvände till stallet bokade vi i alla fall upp det där berömda heldagsäventyret i Hörnefors.
Jag och Ingrid avslutade kvällen med att se den tredje och sista delen i SVT's film om Olof Palme. Jag beundrar den mannen kanske delvis för att min mamma pratade så varmt om honom när jag var ett litet barn, men troligtvis också mycket då jag ser vilken unik person han var. De autentiska videoklippen visade honom, och han är eller var sannerligen en sådan person som det är behagligt att titta på och fundera vad denne tänker på. Popcorn och en skatt som vi fann i frysen fick utgöra gott. Palme. Jag var trots allt inte särskilt långt ifrån platsen när skottet eller skotten gick ner. Jag låg där nånstans i krokarna, förmodligen i en spjälsäng. Eller låg jag kanske mittemellan min mamma och pappa? Jag vet inte riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar