Frukosten
En riktigt schysst frukost blev det, även denna dag. Gott bröd som vi hade fått av mormor och morfar, paprika på detta, och så lite frukt för att säkerställa att vitaminerna kom dit de skulle göra nytta. Det var en skön start på dagen och under natten hade ju klockan skjutits fram till CET+2 (i.e. sommartid), men en timmes mindre sömn kändes inte märkbart. Att det blivit några snaps, några vinglas, och en kvällsöl, alltså dagen innan, var inte heller något som jag kände av i sinne. Detta var helt enkelt en lovande bra söndag.
Olyckan
Klockan var närmare halv fem när jag kom hem ifrån en söndag i ärans tjänst. Jag hade saknat mina flickor och var med ens stojig. Så sitter vi i vardagsrummet när plötsligt Ingrid råkar välta ut större delen av sin kaffemugg. Hon svär och säger hur det sjuka är att hon vält ut ett glas mjölk tidigare. Oj oj. Vi leker vidare. Sen börjar jag busa med Klara kring en Twix som låg kvar i påskägget på bordet. Intill stod min fulla kaffemugg. Det var kanske inte världens smartaste drag av mig att hetsa till bus omkring en kaffemugg, men det är lätt att vara efterklok. Det sa bara "Schwooff" och så var hela muggen vält. Kaffet rann över glasbordet och jag bevittnade hur Klara — som bara hade trosor på sig — fick kaffe över benen. Jag och Ingrid skrek till i kör och Klara skrek. Jag tog hastigt upp henne och sprang in i köket och satte henne på diskhon med benen i diskhon. Så spolade jag iskallt vatten med duschmunstycket. Klara var ledsen. Efter knappt en minut sa hon dock "Det gör inte ont längre!", som att hon tyckte det var värre med det iskalla vattnet än kaffet. Ytterligare lite senare gick det väl upp för oss båda att det kanske var lite överdrivet. Jag hade väl nån skräckhistoria om nån bebis som råkat välta en kokande kaffekanna över sig i bakhuvudet, och associerade utifrån detta. Nu var det en mugg kaffe som stod framme, och det är ju långtifrån kokande. Jag tänker spontant på när jag råkade välta en mugg kaffe över en kollega vid en arbetsplatsträff i fjol. Varken sjukhusbesök eller hudtransplantation behövdes den gången heller. Vad viktigast nu var; Klara var inte ledsen längre. Dagen kunde fortsätta, missödet till trots.
Resan
En tripp ner till Strömpilen och ICA Maxi stod på schemat. Här var jag och Klara nere på gården, och tjejen hade minsann plockat på sig solglasögonen inför vårsäsongen. Vi drog iväg. Jag tyckte det kändes överdrivet att jag skulle lotsa runt, så jag frågade om jag inte skulle fara en sväng med Klara medan Ingrid handlade, och sedan återkomma. Sagt och gjort. En cheeseburgare på McDonald's önskade hon sig (så klart). När vi närmade oss jag sökte respons från Klara i baksätet fick jag dock inget svar. Jag sneglade bak. Givetvis. En djupt sovande unge satt där bak. Jag försökte skriva till Ingrid på Talk för råd, men fick inget svar. Bestämde mig för att avbryta (eller i varje fall skrinlägga) projektet, och återvände istället till Strömpilen. Ingrid lastade in en proppfull ryggsäck och en gigantisk plastkasse i kofferten, och vi var åter iväg.
Femtiotalet
Jag kommer ihåg senast jag var ute på stormarknaden. Jag hade städat på musiken, och mitt öga hade då fastnat på ett omslag. Det var förvisso ett vanligt samlingsalbum, men det var något med omslaget. Bilden talade ett så tydligt språk, och kunde tolkas så olika. Jag hade tidigare berättat för Ingrid om den, men inte fått så mycket gehör förutom att musik från den tiden var charmig. Nu tänkte jag dock se om den fortfarande fanns kvar. Sagt och gjort. Vi drog förbi McDonald's och köpte oss varsin cheeseburgare på vägen. Jag hade hoppat över lunchen tidigare på dagen, så ett litet tilltugg var välkommet. Jag och Klara knallade sedan in på Coop Forum, och gick i princip raka spåret till skivhyllorna. Efter lite bläddrande fann jag faktiskt skivan. Den låg kvar. Klara kom ungefär i samma stund med en DVD som hon sa att hon ville ha. Jag brukar försöka ducka för sådana inköp, men nu skulle ju trots allt jag också, så rättvist var väl inget annat. Jag självscannade de två kulturella titlarna och vi begav oss mot utcheckningen. Väl åter i fordonet visade jag Ingrid skivan. Hon tyckte också om den. Hon började dra paralleller till när jag och Ingrid träffades för första gången, om det var 2003 eller 2004, och vi kom nästan av oss på ett lite stickspår. Nå. Omslaget var i fingerskön papp, bortsett från plastspännet som man klämde fast skivorna i. Ja, skivorna. Albumet bjöd på dubbla skivor. Man vek liksom ut sidorna, och själva skivorna var schysst designade som klassiska vinylplattor, ni vet. Nå. Playback. Musiken som började strömma när vi hade matat stereon med den första skivan var oerhört stimulerande. Jag erkänner att jag gick igång på varenda cylinder, och ett par spår in på plattan började Ingrid sjunga på nån låt som hon tydligen hade hört förr. Det var gemytligt. Visst såg det säkert rätt fånigt ut, som vi gungade i takt till musik som är över ett halvt sekel gammal, men den bar en oerhörd charm.
Filmen
Klara hade ju som sagt fått en film också. Medan Ingrid stuvade med middagen kröp jag och prinsessan då upp i soffan. Ingrid kom snart och påpekade att det lät som att självaste Martin Timell var en av de svenskdubbade rösterna. Jag kollade upp det och mycket riktigt stämde det att huvudkaraktären "Chance" röst gjordes av den notoriska kvinnokarlen. Klara satt still och var uppslukad av filmen hela en timme och tjugo minuter. Hela långfilmen, med andra ord. Just lagom till att middagen var färdig, också. Fantastiskt.
Middagen
Kyckling. Det härliga med den här varianten är att kycklingen kommer i en form av aluminium. När ni har tagit kyckling så lägg då märke till att det är saft kvar i formen. Ni ska inte tro att detta är nåt för slasken, utan det här är en stark smaksättare. Häll det över riset och kycklingen, så får ni ut en upphöjd effekt av hela måltiden. Jag talar givetvis av erfarenhet.
Ostkakan
Klockan var halv elva när ostkakan serverades. Det var faktiskt undertecknad som slängde in den i ugnen, höll tid, och vispade grädde. Oerhört gott var det. Jag kommer ihåg att jag inte var särskilt förtjust i ostkaka när jag var ett litet barn, men saker och ting förändras.
Nattningen
Drottningen och prinsessan, efter en lång dag. Vidare, EXIF-stämpeln för den här bilden säger att klockan minsann är tio i elva på kvällen, vilket är snudd på pinsamt då en fyraåring fortfarande har ögonen öppna. Det skulle också ta ytterligare ungefär en halvtimme innan hon hade sagt sista ordet. Nå. Hon hade ju sovit en stund på dagen. Dessutom har hon alltid varit mer av en kvällsmänniska än en morgonmänniska. Jag kommer så väl ihåg när jag själv var ett litet barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar