Söndag på Leos lekland

Ingenting var faktiskt planerat för den här söndagen. Det blev rätt sent igår, med spelningen och allt, så vi sov allesammans ut ganska rejält. När jag sedan stod i duschen blommade idén snabbt upp i mitt huvud. Vad väntade vi på? Vi har provat på två av kommunens (numera tre) kända lekland, nämligen Busplaneten och det tämligen nyöppnade Fantasyland på Mariedal. En återstår, Leos lekland. Den främsta anledningen till att det inte har blivit av är ju att själva anläggningen ligger i Brännland, längst med E12 ungefär halvvägs till Vännäs kommun, vilket tidigare har varit ett problem. Jag duschade färdigt, gick ut och käkade varmkorv, drack kaffe, varpå jag helt spontant annonserade. Vad jag har lärt mig är att aldrig först föreslå äventyr med Ingrid, för då riskerar jag få avslag. Nej, den rätta metoden är att ställa sig mitt i vardagsrummet, ropa "KLARA, INGRID, JAG HAR EN ÖVERRASKNING, ETT ÄVENTYR...", och därvid annonsera. Ingrid är inte helt förtjust i min metod.



Nåväl. Just den här gången var hon faktiskt med på noterna direkt. En stund senare var det avfärd. Det tog inte särskilt lång tid att fara ut, och vi lyckades hitta rätt på en gång. Här har vi parkerat på den i princip fyllda gården och tjejerna är som ni ser på väg in. Det är en stor garderob i entrén. Det känns som ett hundratal jackor och skor. Längre inifrån faciliteterna hörs rop. Jag börjar förvirrat se mig om efter ett lämpligt ställe att hänga av mig. Just när jag har fått av mig och Klara ytterkläderna hörs en signal. En sådan klassisk signal som följs av ett 'public announcement'. Jag lyssnar spänt, och funderar på om det är nåt spännande upptåg. Jag hör istället "Vi har ett kundmeddelande. Vi har en blå ŠKODA som står lite olämpligt." Kunde ägaren vänligen komma till receptionen? Slut på meddelandet. Jag skyndar mig in till mannen i disken, och erkänner mig vara den skyldiga, och säger (lite som en slags dåres försvarstal) att det är vårt första besök, och att det var helt smockfullt (ni ser inte riktigt helheten på bilden här ovan) med bilar överallt utanför, och att vi inte riktigt hade funnit någon lämplig plats. Mannen i disken sa att vi i värsta fall fick parkera vid byggnaden intill. Just då kom emellertid en annan man in från sidan. Denna säger att han minsann kunde göra en plats åt oss. Han följde med ut och hoppade in i en bil och körde iväg, och på så vis hade en plats uppstått. Lysande, men vilken start på äventyret, va?



Här ser ni en sammanfattning i videoformat. Notera rejset uppför den uppblåsbara trappan upp till stora rutschkanan omkring 3:41 in i videon, med Klara i täten. Jag åkte förresten också, lite tidigare. Man fick upp en hyfsat schysst hastighet. I slutet har vi hunnit iväg hem till Klaras mormor och morfar på Berghem. Dessa har varit på semester i Kuba i nån veckas tid, och är nu hemma. Ingrid är ju sedan några veckor tillbaka inte mindre än tjugofyra år gammal, och här delades således lite sena födelsedagspresenter ut. Jag kan nämna att den hemliga lilla lådan i cederträ var oerhört komplicerad att öppna, och det var inte förrän jag hade fått den förklarad för mig som jag fick upp den. Jag hade säkert knäckt nöten tids nog, men jag ville ju samtidigt inte råka ta sönder den. Ni vet säkert hur det är.