Söndagsnöje, Storsjöhallen

Det var söndag, och vi hade dagen för oss själva. Vi hade egentligen inte mycket till mål och mening, förutom att Ingrid hade fått för sig att det var en vettig idé att köpa ett sånt där solskydd som man fäster på rutan. Jag tyckte väl att man kunde vänta, åtminstone till våren kommer med sina starka solstrålar. Nåväl. Det blev en färd ut till Barnens hus på Mariedal. Vi strövade runt och kikade. Jag lyckades som genom ett mirakel avvärja idén med solskydd (slash hinder för fri sikt), och vi styrde kosan vidare. Det var nu jag fick blixtidén, som hämtad från ingenstans. Nu när vi ändå var relativt rörliga kunde vi ju faktiskt, ja.

Av rädsla för att Ingrid skulle slå ner mig i skorna om jag först bollade det med henne (då på engelska), smällde jag bara ut det helt spontant i kupén. "Jag har en idé, vi far till badhuset!", och givetvis var idén såld just like that. Ingrid gav mig först några mindre glada ord över att jag var alltför spontan och utan planering och att hon inte tyckte om att glida runt i baddräkt bland en massa människor, och det var det ena med det tredje. Nå. Jag tog emot, jag hade trots allt varit ganska impulsiv. Nåväl. Vi drog förbi Ålidhem och hämtade badkläder och allt sånt där. Jag kom till och med ihåg den förra gången som jag/vi varit på äventyrsbadet i Storsjöhallen, Holmsund. Jag kom ihåg att jag väl där hade kommit på att vi inte hade något hänglås, varvid de krängt på mig ett sådant av kinesiskt fabrikat för trettio riksdaler. Det här hänglåset har legat i en byrålåda (med inte mindre än tre tillhörnade nycklar) ända sedan dess. Nu kom jag minsann ihåg att ta med det. Väldigt passande, och så tjänade vi trettio kronor. Ove Sundberg gör det läckert.

Färden till Holmsund gick på vår sida om älven. Ganska snart hade vi ett mindre lämmeltåg av bilar bakom oss, trots att vi låg i de rådande nittio. Troligtvis är det mer eller mindre kutym bland de Holmsund/Umeå-bor (som regelmässigt pendlar sträckan) att brassa på här, men vi hade minsann inte bråttom någonstans. Vi lyckades hitta mer eller mindre direkt, och var i badkläder en hygglig bit innan tre på eftermiddagen. Så badades det, och åkte rusch-kana.

Förutom den vuxenanpassade 'Space bowl' fanns en röd och en orange längre kana. Den orange var halvvägs i formen av helrör, medan den röda var 'half pipe' hela vägen. Efter inte många åk i min famn ville Klara helt oväntat åka själv i den orange kanan. Jag blev ganska överrumplad, och fick göra ett överläggande med mig själv. Med tanke på att kanorna ifråga mynnar ut i en sådan där liten plask-damm (med blott några decimeters vattendjup) kändes det inte annat än helt okej. Under våra åk hade Klara greppat det här med att det gröna lyset betydde fritt fram (åk) medan röd lykta betydde att någon låg i pipan, d.v.s. vänta. Jag småsprang nedför trapporna för att se henne komma. Så kom hon. Vår prinsessa. Så sagolik.



Vid halv fem var det avfärd hemåt. Vi hade bestämt att vi skulle åka över Obbola och på andra sidan älven hem. Jag har aldrig varit i Obbola i hela mitt liv, än mindre sett bron som förbinder dessa två gamla kommundelar. Färden gick finemang, och en stund senare var vi hemma. Gäsp, vilken söndag. Inte illa. Inte alls illa.