Lunchen
Vi körde varsin variant idag.
Kepsen
Vi fann den här i fyndkorgen på ICA Maxi. Tio kronor. Hon borde i min mening ha köpt kepsen. Hon såg fantastiskt trendig ut i den, min hustru. Det var en ovan look, men den klädde henne. Jag ville — men vågade inte riktigt — insistera (på fullaste allvar) på att hon skulle slå till. Det kändes lite grann som att min hustru gavs chansen att betala tio svenska riksdaler för att prova en helt ny approach. Hon hoppade på den, mycket (I guess) då hon tolkade mitt skämtsamma skratt som att jag tyckte huvudbonaden var fånig. Tvärtom. Om hon bara hade vetat.
Framdäcket
Det var när jag reste från [den plats som jag har valt att kalla för] Sambandscentralen vid lunchtid som jag märkte hur framdäcket slog ner riktigt hårt. Jag klämde på det och det var sådär kännbart mjukt. Ni vet, sådär mjukt som det bara brukar vara "helt plötsligt" när man har åkt på en klassisk pyspunka. Suck. Jag gled förbi den offentliga pumpstationen (hatten av för Umeå kommun som har placerat ut dessa) på Renmarkstorget och fyllde på till max. Rullade iväg. Riktigt skönt rull, fick jag. Riktigt fort gick det, också. Jag kunde dock inte riktigt glädjas, eftersom jag kände på mig att jag om bara några timmar åter skulle vara nere på svart. Så, gissa om jag blev så glad när jag kollade trycket så här på eftermiddagen och däcket fortfarande är stenhårt. Jag hade uppenbarligen inte inte åkt på punktering. Kanske är det hellre ett slags vårtecken att temperaturen jämnar ut sig så att lufttrycket påverkas. Äh, jag vet inte. Gott mos, i varje fall.
Incidenten
Dagens publika missöde skedde inne på mejeriet, ICA Maxi. Jag hade fått i uppdrag att hämta mjölk. Som vanligt gick jag på Klöver, då den är några öre billigare i jämförelsepris än de vanliga paketen från Norrmejerier. Jag hör Ingrid — från blott några meters avstånd — hojta att jag ska ta ett litet grönt paket också. Det är här det går snett. Jag tolkar det helt enkelt som att jag också ska ta ett vanligt paket mellanmjölk från Norrmejerier. Jag får skylla på att det är ganska förvirrande, för att i Stockholm är nämligen de gröna paketen mellanmjölk, medan de röda är vanlig 3% mjölk, eller så var det i alla fall så i slutet av 90-talet. "Va? Varför då?", hojtar jag tillbaka. "Därför!", säger hon. Jag protesterar högt, och ur min mun kommer sats efter sats. Jag minns hur ord som "Orka" och "Jävligt onödigt" halkade ur min mun. Jag brukar i regel ha en rätt god känsla för sociala situationer, och jag upplevde i denna stund det som att övriga inne på mejeriavdelningen kollade — minst sagt — snett åt mitt håll, men i den stunden tänkte jag att det berodde på att vi bollade högt i allmänhet. Först i efterhand förstod jag vilket jävla svin de hade tyckt jag var, som inte drog mig från att stå i det offentliga rummet och beordra min hustru att banta. I själva verket hade det ju varit Ove Sundberg som stod där i full färd med att räkna på ören; som inte begrep varför vi skulle köpa paket från Norrmejerier, när Klöver smakar exakt likadant och dessutom är billigare. Så tokigt det kan bli när missförstånd uppstår. Ruskigt komiskt när allting rullas ut i efterhand, dessutom.
Middagen
Lasagne. Behöver jag skriva mer. Min hustru gör den som ingen annan. Hon blev lite sned i kanten över att jag haffade det mesta av det knapriga "locket", men hon förlät mig då jag tog uti med köksbestyren likt en sann gentleman.
Tecknaren
Idag var det alltså små hästar som stod i centrum. Google fick bistå med ledmotiv för vilka färger som skulle användas. Klara blev irriterad på att flertalet av tuschpennorna var urusla. Hon gick med på att hon hade viss skuld i det, som glömt att sätta på korken ordentligt. Nå, vi slängde ungefär två dussin tuschpennor och jag vässade pennor så det stod härliga till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar