Parkeringsvakten
Över varenda infart till varenda gård på Ålidhem har de satt sådana skyltar om zon för parkeringsförbud. Likväl ser man bilar på gårdarna dagligen, i synnerhet här utanför står det allt som oftast minst en bil, oftast flera. Jag har aldrig sett några som helst kontroller. Idag — strax före middagstid — blev jag dock vittne till just denna typ av ingripande. Jag tittar ut genom fönstret och ser UPAB-bilen. Två bilar står just då också på gården. Den svarta ser ni, och en röd som stod alldeles under fönstret var jag står. Vakten står stilla, iakttagande, avvaktande. Jag kan inte minnas att jag har sett en "lappning" i realtid någonsin, och nu stod jag alltså vid första parkett. Det är då han kommer glidande. Mannen ni ser på bilden. Han såg ut som en snowboardåkare. Han går fram till vakten och börjar en slags konversation. Han gestikulerar och håller ett glatt leende under samtalet, vilket kommer att vara ett tag. Jag ropar på Ingrid. Hon säger att det är den trevliga killen som bor ovanför; han som alltid hälsar, och brukar ses mecka med sin cykel. Han hade dialekt liknande min, sa hon. Åhå. Där ser man. Dialekt liknande min. Det finns ju en tjej i huset som jag har morsat på i trappuppgången nån gång, som jag alltid har tyckt mig känna igen, men inte riktigt kunnat placera. Kan det vara så att det bor landsmän (läs: man och kvinna) i porten. Jag måste undersöka detta, nyfiken i en strut som jag är. Jag fortsatte i alla fall att iaktta scenen. Efter säkert väl fem minuter glider snowboardkillen tillbaka mot porten. Han bär på ett trumfens leende. Han har tydligt styrt situationen läckert. P-bilen står kvar. Bara någon minut senare kommer en kvinna ut i porten som syns till vänster på bilden. Hon stegar helt utan att ge vaktbilen någon notis fram till Volvon, sätter sig, och rullar iväg. UPAB-bilen rullar efter, hack i häl. Jag ser dem försvinna uppåt vägen, ur mitt synfält. Jag undrar hur historien slutade. Jag hade ju faktiskt aldrig sett någon gå ut ur UPAB-bilen. Jag visste inte ens parkeringsvaktens kön. Kunde h*n bötfälla utan att gå ut? Hur fungerar det så här på 2010-talet? Det här med att slå fast en lapp under vindrutetorkaren känns jävligt 90-tal. Förmodligen skickar vakten snabbt med en knapptryckning på sin surfplatta en digital bot till dels folkbokföringsadress, dels ev. registrerad mobiltelefon, till vederbörande. Detta känns mest rimligt. Jag har väldigt svårt att tänka mig att de går ut ur sina fordon. Allting sköts förmodligen digitalt. Nå. Det blev troligtvis ingen form av jakt; det är — mig veterligen — bara utryckningsfordon som har licens att jaga. Ingrid trodde att UPAB-bilen hade för avsikt att vänligt försöka blinka in tjejen för att förklara varför hon blivit bötfälld. Kanske var det så att h*n sket blankt i, att fallet (läs: gården) var "clearad", och att eftersom h*n redan hade utfärdat sin bot nu rullade vidare mot nästa uppdrag. Allt detta var i alla fall en ganska spännande vardagsbetraktelse; var snowboardkillen med den färgglada jackan gick som vinnare.
Middagen
Efter de dramatiska sekvenserna var jag hungrig, och stillade denna bisarra hunger med spagetti och köttfärssås. Gott, gott.
Tecknandet
Som jag har berättat tidigare har det börjat målas och tecknas oerhört mycket, lately. Här sitter Ingrid och Klara och delar på ett blad i boken. Just som det ska vara.
Dammsugarpåsen
På kvällskvisten blev jag sugen på att skruva i något. Jag tog fram min verktygslåda och började skruva upp dammsugaren. Jag upptäckte under mitt skruvande att ett hjul hade brutit sig ut ur sin axel, eller hur man ska säga. Jag löste problemet så att det blev stabilt igen. Sedan kollade jag påsen. Jag tog ut den. Den var tung som bly, och det var inte raketvetenskap att gissa vad som dolde sig i den. Sand. Ingrid har dammsugit hallen regelbundet och vi går ju i sandens stora årstid. Onödigt att slösa en hel dammsugarpåse på bara sand, tänkte jag. Jag gick till soppåsen och tömde dammsugarpåsen uppochned. Nå, jag fick stundtals hjälpa flödet lite på traven. Ni vet, tjocka nystan av damm blockar påsens runda lilla mynning. Alla ni där ute som — just likt mig — känner med Ove Sundberg kan säkert känna igen sig i situationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar