Snön
Det kändes lite lagom fett när väckarklockan ringde före sju en söndag. Flickorna sov ännu djupt, och jag masade mig försiktigt upp. När jag passerar vardagsrummet ser jag ut. Det snöar. Jag går fram till fönstret. Det snöar rikligt, och det är vitt överallt. Jag sätter i mig frukost och beger mig ut. Mina basketskor sjunker en bra bit ner i färsk snö. Väl på parkeringen blir det fram med borsten. Tack och lov inget att skrapa under. Tog mig iväg. När jag kommer genom rondellen och ut på E4:an förstår jag att den är helt oplogad. Ett enstaka hjulspår, och djup snö. Inga andra fordon så långt ögat kan se. När jag kommer ut på sträckan med 100 km/h som hastighetsbegränsning tuffar jag ensamt på i knappa sextio. Nåt mer hade varit förödande. Vindrutetorkarna gick för fullt. Denna missräkning påverkade så klart även tiden, men jag lyckades likväl klocka in mig med inte mindre än två minuters marginal. Bra där, Calle.
Lunchen
Sög i mig en pizza, och drog en nyttig banan till kaffet efteråt. Det sägs ju att bananer innehåller jättemycket B-vitaminer, och det är ju nyttigt, har jag då hört. Jag är rysligt förkyld, så vitaminer lär ju göra mig himmelskt gott.
Berghem
När jag klockade ut från stormarknaden drog jag hem och duschade och svidade om, varvid jag dundrade iväg till svärföräldrarna på Berghem, där den sedvanliga söndagsmiddagen vankades. Det blev riktigt smarrigt. Svampsåsen till detta var då helt sagolik, och köttet, och mandelpotatisen. Oj oj oj. Till efterrätt serverades det glass av olika sorter. Till detta då kaffe, så klart.
Tjugotusen mil
När vi skulle lätta ankar från Berghem hade jag riggat vårt färdmedel för att spränga den magiska gränsen. Överexalterad, skulle jag vara? Jag må nu kunna anses vara både neurotisk och snudd på sinnessjuk, men ett barndomsminne ligger faktiskt förankrat här. Det var nämligen en gång när när jag själv var ett litet barn och åkte med min älskade lilla mamma i vår Golf 2. Jag kommer ihåg hur hon gjorde ett stort ståhej när räknaren lyfte till 10.000, och därmed också plötsligt visade femsiffrigt. Det här har blivit lite som ett barndomsminne, som sitter kvar i mig än idag. Nå. Nu hade jag alltså förberett oss för att spränga vår egna lilla gräns, och detta då under denna stundande hemresa. Så blev det också. Jag kunde då också konstatera att vi hunnit tillryggalägga cirka 214 mil under den dryga månad som bilen varit i vår ägo. Det har körts en del, ja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar