Johan
Detta skulle bli en söndag i ärans tjänst. Tack och lov ingen uppstigning i ottan. Nej nej, jag klev inte på förrän lunchtid, så det blev en behaglig söndagsförmiddag med tjejerna. Nå. När det vankas kneg inne i stan brukar jag välja min stenhårda militärcykel. De uppsvullna ballongdäcken (54-584 enligt ISO 5775) gör givetvis sitt för framkomligheten, och min specialmonterade prestigefyllda ringklocka är givetvis sjukt klassig, men(!) flaskhalsar såsom rödljus, letande efter närliggande (men billiga) p-fickor, m.m, gör det sjukt osmidigt. I'm not down with it. Not at all. Sommartid tar det på sin höjd en kvart från Ålidhem och ner till stadskärnan på två hjul, och det är tid jag är nöjd med. Med bil tar det i regel några minuter längre(!) innan jag når målpunkt, detta då mycket på grund av att jag inte -- som med cykeln -- bara kan ställa mig utanför porten, som med cykel.
Nå, idag vankades med stor sannolikhet söndagsmiddag hos svärföräldrarna på Berghem, och då kändes det smidigt att vara förberedd. Om inte annat framåt kvällen; så att vi inte skulle nödas haffa skjuts hem. Så, vädret var riktigt schysst, och våren kändes nalkad, så jag kände att det kanske trots allt var dags att göra entré på brädan. Jag är trots allt fortfarande i tjugoårsåldern, och de allra flesta tycker att skateboard klär mig. På detta sätt kunde jag också förena nytta med nöje. Jag slängde brädan på hatthyllan och rullade iväg. Ställde mig på den (avgiftsfria!) gatuparkeringen längst med Hemvägen, Haga. Jag kände med ens att mina truckar praktiskt taget var lösa. Nå. Inga problem. Jag är väl garderad. Jag har min väska. Med nyckeln och rätt hylsa drog jag fast truckarna med perfekt vridmoment. Kort därefter rullade jag fett, inåt stan.
Det är nu det intressanta går ner. Jag har inte pratat med min vän Johan på säkert ett år. Jag prenumererar ju sedan länge på Rocky, och nyligen fick jag ett erbjudande om att ge bort ett nummer till en vän. Jag fyllde snabbt i Johans adressuppgifter, men lappen har blivit liggande i bokhyllan i ett par veckor. Nu, denna söndag, hade jag äntligen kommit till skott och hade den med mig i bakfickan. Jag tänkte att jag skulle släppa ner den i postlådan som låg just intill min destination. Jag skejtar fett. Full fart, på min (53 mm) hjul. Ungefär när jag kommer utmed KFUM känner jag hur det vibrerar i min bakficka. Jag tar upp min digitala assistent. Det är ingen mindre än ... Johan! Jag har ju bråttom, knappt tio minuter till deadline för stämpeluret, så jag sparkar vidare, nu med ett leende. Vilka är oddsen, egentligen? Just när jag är i färd att lappa honom, I mean? Nå. Jag dundrar vidare, jag hade trots allt en tid att haffa.
Meckaren
Klockan var väl en bit över fem och jag hade klivit av för dagen. Min hustru skulle dra och övningsköra, så jag tog tillfället i akt och dundrade iväg med prinsessan mot min kära Robin. Det var ju bara härom veckoslutet jag köpte Klara henne allra första skateboard, och att Robin åker bräda har aldrig varit någon hemlighet. Han visade sig emellertid också ringrostig; kanske mest av allt brädan hans. När vi nådde destination beklagade han sig över hur inte bara truckarna, utan hjulen som sådana, satt löst. Jag sken upp över tillfället att få demonstrera min dyra låda. Robin greppade 1/4" nyckeln och tog sedan helt utan tveksamheter rätt hylsa (13 mm) på första försöket, varvid han började skruva. Jag öste lite beröm över systemet med hylsor, men Robin sa att han innerst inne kände att det där med att stå på huk med en oljig gammal cykel och en skev skiftnyckel och kämpa på över allehanda snack hade en viss charm; något inte dessa enkla vridmoment kunde bringa. Jag kan — till viss mån — hålla med honom.
Hänget
Alla brädor (även mina hjul behövde en omgång) var nu kalibrerade, och vi var nere i lekparken och det serverades kaffe. Javisst, Robin hade med sig en termos. Det fanns en lekpark och Klara hann visst springa sin beskärda del. En stund senare befann vi oss vid rampen. Det är många(!) år sedan jag senast droppade en miniramp, och jag var någonstans rätt sinnesmässigt tvistad i huruvida det skulle vara en vettig idé. Nå. Jag hade försiktigt börjat med att rulla fram och tillbaka i rampen. Jag kände att balansen inte satt rätt någonstans. Jag försöker mig på att "lätta" ut från rampen, och ner på asfalten. Jag misslyckas med att återfinna balansen efter(!) landningen, och brädan sticker iväg och jag ligger på rumpan. Det var i detta skede som jag kände att jag fortfarande inte bryr mig ett skit. En kort stund senare droppade jag rampen. Inga konstigheter. Jag försökte lite, och det gick hjälpligt, utan varken bravur eller brutna revben. Det var kul. Riktigt j-vla kul. Det är så här man känner sig ung för evigt. På sin skateboard.
Ett gäng ungar gled runt kring skateboardrampen. En av dem var särskilt utmärkande. Jag har svårt att klassificera honom på pricken, men han kan(!) ha varit i tolvårsåldern. Han cyklade i alla fall BMX — med urkopplad handbroms. Under vår lilla samvistelse hann han i korta drag berätta om sitt liv. Robin informerade vid ett tillfälle grabben om att det var wack shit att ringa aina för att nån shuno satt och sköt skarpt med soft air gun. Jag är beredd att hålla med Robin. Sånt tar man tag i själv, inte sant?
Pizzan
På kvällskvisten var det dags för pizza. Jag sticker inte under stol med att min hustru var lite sned i kanten. Jag hade varit ute alltför länge, och som om detta inte räckte började jag gnälla över att jag hade bokat tvättstugan, just som vi -- förgäves -- letade efter den berömda Pizzeria Roberto, som enligt uppgift skulle ligga på Teg. Restaurangen hade en rätt innehållsrik webbplats, men ingen vägbeskrivning eller ens adress. Nå. Jag har Maps, men jag smider inte alla dagar. Nå. Skam den som gav sig. Sent (alltför sent) hade vi pizzan på bordet. Lustigt att de hade en pizza som hette "skatepizza", till vilken (uttryckligen skrivet på menyn) en gratis dricka endast ingick vid uppvisande av skateboard. För vår del blev det en kebabpizza, samt en sådan skatepizza. Ja, jag hade en bräda att uppvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar