Lunchen
Jag hade varit på ett seminarium efter lunch, och någon lunch hade helt enkelt inte hunnits med. Så, det blev en riktigt sen lunch. Det var inte längre till att Klara skulle hämtas, men visst hann jag trycka i mig det här. Min tillagning var i en klass för sig. Jag hettade upp stekpannan till max, och hällde på margarin. Jag gick ifrån till den punkt att det började osa, och margarinet glödde sådär klassiskt cancerframkallande. Då hällde jag i all pytt, och visst fräste det på rejält. Jag kollade i kylskåpet men grädde fanns tyvärr inte att tillgå. Det fick gå ändå. Jag smörjde med aioli och ketchup, just sådär som jag alltid gör.
Radiotången
Klara var hämtad och vi befann oss då åter på Biltema. En radiotång var målet. Egentligen kanske man kan tycka att det är lite absurt att vi åker hit och handlar, och inte till "min" butik i stan, som har liknande sortiment. Nå. Det handlar helt enkelt om bristen på gratis parkeringsplatser i stadskärnan. Ove Sundberg känner av den där lilla skillnaden, ni vet. Kundparkering är en bomb. Men vänta bara, om ett par år kommer en ny butik, var parkering förhoppningsvis ingår. Jag undrar f.ö. vad den där lokalpolitikern Holmlund drar för strå till stacken när det kommer till de hutlösa parkeringspriserna i centrumfyrkanten. Femton kronor i timmen. Det är fan-i-mig inte klokt. I Stockholms innerstad kanske man hade kunnat förstå, men inte här. Nå. Nu kom jag visst från ämnet. Det var radiotången. Det slutade faktiskt med ett så kallat multiverktyg. Sådana brukar kosta hundratals kronor, och även om man tar ett lite mindre väletablerat märke är det svårt att komma under en hundralapp. När jag la öga på art. nr. 198071, och framförallt dess prislapp på — avrundat — åttio riksdaler var jag såld. Det var ju i princip lika mycket som en rejäl radiotång kostade, och nu fick man lite annat på köpet, och blev till råga på allt ägare av ett riktigt multifunktionsverktyg.
T-shirts
Vi befann oss återigen på stormarknaden. Det var när vi passerade den plats var tidigare olika huvudbonader hade realiserats ut som mitt öga fastnade. Samma korg, men annat innehåll. T-shirts, och prislappen var knappt femton kronor. Jag börjar ju få riktigt ont om t-shirts. Eller, de jag har är helt enkelt söndertvättade och/eller trasiga, och jag har dragit mig in i det längsta från att handla. Nu var det läge. Jag kom också på att jag sedan en tid tillbaka har två pantkvitton i min plånbok. Jag tog fram den och summerade värdet. Wow. Sånär som på en liten krona motsvarande panten inte mindre än tre t-shirts. Jag valde en svart, en vit, och en grå. När jag betalade tre klädesplagg med tomburkar kände jag en märklig känsla. Det kändes som en ren förvärvsbetalning. Obeskrivligt om ni inte är där, men jag kan säga så mycket som att jag förstår den där originella typen som går runt med en cykel och letar i sopkorgar kring stans gator och torg. Jag kan känna med hen. Det är nånting visst.
Instagramet
Det här är alltså då dagens Instagram. Klara sitter och ritar. Den senaste tiden har vår lilla prinsessa gått stadigt framåt när det kommer till just tecknandet. Hon har börjat hitta former och gestaltningar som fascinerar mig. Här har hon till exempel enligt egen utsago ritat ett monster. En stund efter att fotot tas breder hon ut skapelsen och helt plötsligt säger hon då att det är två monster. Jag tyckte väl kanske att det såg ut som att de satt ihop, mer eller mindre, eller åtminstone höll varandra i handen. Jag kommer ihåg när jag var ett litet barn. Jag tecknade en hel del.
Sidospegeln (del 2)
Det här går naturligt som en uppföljare till gårdagens pärs kring sidospegeln, och jag kan redan nu säga att det här är en solskenshistoria. När vi var tillbaka på parkeringen kunde jag inte vänta. Med mitt nya verktyg fick jag genast upp den där "skruven", vilket visade sig vara en liten ring. Sedan kunde jag även lossa på hela plasthöljet. Själva spegeln satt sedan fäst i tre stycken Torx-skruvar. Jag tänkte gå in och hämta en mer komplett verktygssats, men kastade ett snabbt öga på den lilla konstruktionen. Då såg jag det. Nu, om det är så att ni inte har jobbat med sidospeglar förut, så ska jag lära er hur det fungerar. Ni ser att det är en liten "joystick" i form av en metallpinne. På undersidan av denna sitter tre små vajrar, vilka går ut till den fysiska spegeln, och drar i denna. Rättelse, det _ska_ sitta tre små vajrar utfördelade på olika sidor av den runda undersidan på spaken. Nu såg jag genast hur en vajer var helt lös. Bara två vajrar satt där. Jag såg också hur vajern i sin ände var klassiskt "T-formad", så att man ska kunna hänga på den på något. Jag såg också fästet var den skulle hänga. Jag försökte dra den på plats. Det var omöjligt. Ingrid sa att hon också förstod det tekniska, men hon frös och ville hem. Tjejerna lämnade mig. Jag kom då på en snilleblixt. Varför skulle jag försöka dra i vajern med handkraft när jag faktiskt hade en rejäl tång. Jag greppade vajern med tångens spets och drog den varsamt. Känslan när jag krokade fast vajern på spakens undersida var obeskrivlig. Jag kände mig som en äkta verkstadsmekaniker. Nu var det spännade. Jag rörde spaken. Vill ni gissa? Jag kunde nu röra spegeln i alla vinklar, helt klockrent. Nu vill jag lova er att jag hade ett mentalt ståfräs utan dess lika. Narcissisten inom mig lös som en strålkastare, och det var med ett brett leende som jag monterade ihop alla plastkåpor, det vill säga processen baklänges. Snyggt jobbat, Oxwall. Du behöver visst inte köpa någon ny sidospegel.
Middagen
Idag gjorde min kära hustru hennes nya specialitet. Ja, vi snackar om korvstroganoff av den nya modellen. Ja. Man kan dela upp Ingrids utveckling av korvstroganoff i två faser; före och efter upptäckten av den sanna krämen. Nuförtiden har måltiden den här klassiska smaken från skolmatsalen, om ni kommer ihåg den? Helt makalöst. Hon skulle garanterat stå på prispallen om det blev någon slags tävling i hur man lagar schysst korvstroganoff, och det vill jag lova er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar