Igår kväll satt jag då uppe och jobbade med det skriftliga. Min hustru låg på mig om att hon hade funnit något helt vansinnigt, som hon trodde skulle falla mig väl i smaken. Jag var — som vanligt — skeptisk, och medger att det tog mig uppemot två timmar innan jag slet mig, och kröp upp i soffan. Nå. Det var första avsnittet av brittiska Black Mirror som visades, och jag förtäljer redan nu att avsnitten finns fritt tillgängliga på SVT Play i ytterligare ett par veckor, så slicka er om läpparna, något schysst väntar er.
Så, avsnittet börjar. Jag kan redan nu berätta hur jag har fungerat i samspel med visuell underhållning de senaste åren. Ett ord, snarkningar. Utan att överdriva så brukar jag känna ögonlocken bli tunga när det gått ungefär tio minuter och jag får en vibb av att det jag tittar på helt saknar förmåga att stimulera mina nerver. Jag går i regel från monitorn en stund senare. Ibland sitter jag kvar för att behaga sällskapet. Ibland unnar jag mig då en kortare mikrosömn.
Den här gången fastnade jag redan kort efter anslagsscenen. Det hela går ner i London. Premiärministern sitter ner med sina närmaste. Han får höra att Hertiginnan av någon mindre engelsk stad, i folkmun kallad prinsessa, har blivit kidnappad. Jaha, av vilka, undrar premiärministern? Och vilka är kraven? Pengar? Bibliotek? Frigöra alla Jihad-fångar? Nånting annat? Premiärministerns följeslagare förkunnar då med låg röst att detta är av annorlunda natur, och tycks röra premiärministern mer direkt. Jag hinner för mitt stilla sinne tänka något klyschigt, hans avgång. I nästa skede läggs det verkliga kravet ut, ord för ord. Premiärminister Michael Callow ska i nationell direktsändning, på givet klockslag, med tillgodosedda i kravet angivna tekniska specifikationer, ha traditionellt samlag — med en gris.
Detta aningen okonventionella inslag fick det att kittlas i mina sinnen. Jag ville veta mer. Det som följer resten av avsnittet är en slags kamp mot klockan. Kravet innehåller som sagt ett givet klockslag, och om det nekas kommer "Princess Susannah" att avlivas. Bollen ligger hos honom. Sociala medier kommer att spela roll. Först lyckas regeringen med konststycket att förbjuda tredje statsmakten (Storbritanniens samtliga nyhetsstationer) att yppa ett endaste ord om kidnappningen, än mindre den bisarra författningen på krav för att släppa henne. Det hela har dock (givetvis) redan läckt ut, och studsar vilt via Youtube och Twitter, helt utom myndigheternas kontroll. Det är det enda nationen talar om, och klockan tickar.
Självklart sätter sig Michael Callow på tvären, och vill inte penetrera en gris inför hela nationen, utan han kämpar med näbbar och klor, och alla polisiära medel, för att hitta förövaren. Dessa insatser känns genuina, och gav stundtals vibbar i jämförelse med från filmer som "Se7en", och jag målade upp förövaren med influens från "Anonymous".
Jag ska inte berätta mer, med risk för att spoliera handlingen, men jag understryker än en gång att jag utifrån detta pilotavsnitt ("The National Anthem") rekommenderar er helhjärtat att ta en titt. Efteråt när jag och Ingrid stod och borstade tänderna recenserade hon avsnittet som genialiskt, och jag kan inte mer än hålla med.
Klicka här för att se avsnittet på SVT Play. Mycket nöje!
Officiell webbplats:
http://www.channel4.com/microsites/B/black-mirror/
Skaparen berättar:
Mitt betyg:
5/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar