Lunchen
Jag stod än en gång till ärans tjänst, och ni som känner mig vet att Ove Sundberg och jag är goda vänner. Jag sökte mig således till "hörnan" och ett stycke baguette (kyckling) på sista förbrukningsdagen föll mig till lott. En tjugolapp betalade. En stund senare vankade jag nervigt fram och åter i lunchrummet och diskuterade generisk mekanik med en kollega. Jag började sakta men säkert förstå att jag kunde ha missat en liten detalj.
Mannen
Det var en blöt kväll under våren 2011 som jag av en spontan slump började socialisera med en främmande karl. Jag fick fort intrycket av att det var en sådan man som levt ett ganska hårt och ansträngt liv, men han var trevlig. Jag behöver knappast säga att det blev en kväll i dryckenskapens tecken. Det var trevligt. När mannen sent på kvällen stod och gjorde sig ett litet kosttillskott i form av en drink med kidneybönor som bas, ja då tog jag tillfället i akt och lät bandet rulla. Resultatet har legat ute i det offentliga rummet alltsedan dess, och mannen ifråga har jag inte sett till. Vi svävar inte direkt i samma umgängeskrets heller, så det ska mycket till. Faktum är att jag hade hunnit glömma bort hur den här mannen ens såg ut. Det var så mitt på dagen som jag stod vid servicedisken och en herre kom fram. "Snygga glasögon", sa han med ett leende som såg väldigt finurligt ut. Jag tackade. Med samma finurliga leende sa han "Får jag ta en bild på dig, och lägga ut på Internet?", varpå han fiskade upp en smartphone. "Njaaaeeo", klämde jag ur mig, fortfarande mest bara stilla grubblande över vad det här var för nåt original. Han insisterade på att han skulle få ta en bild, som han kunde få lägga ut på Internet. "Tjaaaa, okej då!", sa jag. Hans finurliga leende sken upp, och han gjorde sedan en sån där blinkning med ett öga, en sån där blinkning som äldre män ofta ger till yngre män för att påskina samförstånd. Han tog en bild, och sedan var han tydligen nöjd och tog farväl. Jag kunde sluta fundera på vad grejen med den där mannen var. Så plötsligt trillade pengen ner. Det var ju han den där! Nu trillade allt på plats. Då jag efterbehandlade ansiktet för mitt inre visste jag med säkerhet att det var han. Han såg emellertid betydligt mer uppstyrd ut i övrigt nu än då, så helt lätt var det inte. Men, hela scenariot vid servicedisken nu då? Jag analyserade för mitt inre. Kan mannen ha hittat sig själv ute på nätet, och gått och varit illa beklämd över mitt sätt att vika ut honom, och nu drygt två år senare tagit tillfället i akt att liksom settle the score. Kan det ha varit så? Wow! Jag kan inte låta bli att säga hur imponerad jag i så fall är över mannens mycket subtila approach. Han är onekligen mannen. Ett som är säkert. Nu kan jag räkna med att hamna ute på Internet.
Klubben
Jag var arton år gammal när jag skaffade mitt MedMera-kort, samt ICA-kort. Ja, det kändes med ens som vuxenpoäng, och därför nånting jag var tvungen att skaffa mig. Det förstnämnda kortet tvingade mig rentav att betala in en slags insats (en hundralapp), vilket jag också gjorde. Många ungdomar hade ramlat loss på just detta moment, men jag vidhöll min vuxna status. Ja, jag kommer så väl ihåg när jag var arton år gammal och [alltför] brådmogen. Idag är jag i slutet av tjugoårsåldern, och har gått med i ännu en klubb. Det är Club Clas, och idag skådade jag mitt allra första utskick i mitt brevnedkast. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte var sjukt taggad på att se vad som befann sig i kuvertet. Spänningen, ni känner den?
Inmundigandet
/a>
Efter en dag i ärans tjänst blev det också middag (och efterrätt) med tjejerna. Nå. Det hade (så klart) redan ätit, men jag hann sluka palten och därefter var det glass med kola- och/eller chokladsås. Inte alls illa, om jag får säga det själv.
Dagens inköp
När jag hade min lunch/middag såg jag på min digitala assistent hur drottningen flaggade för fullt. Hon var arg och anklagade mig (mer eller mindre) för att ha orsakat punktering på hennes cykel. Jag skulle minsann aldrig mer få låna den. Nå. Jag visste visserligen att det varit luft i slangen senast jag trampade hennes cykel, men ni vet väl hur tjejer blir när man ställer sig på tvären? Kort sagt, jag svalde stoltheten och gjorde det istället som en gentleman. Nå, i vanliga fall köper jag den billiga slangen för trettionio kronor. Den här gången slog jag på stort och köpte en slang som enligt uppgift skulle vara "puncture resistant" (med lustiga illustrationer innehållande allehanda stift och spik mot slang), vilken kostade inte mindre än sextionio kronor. Spännande, hur som helst. Förr eller senare kan jag sätta ett genuint konsumentbetyg på slangen. Just ja, jag slog även till på elektronikrengöring. Jag har läst en del, och har en del tankar och idéer om vad som bör göras.
Skalle-Per
Vi går mot sommar, och jag ska inte ha en ful kalufs som stör min allmänna swagger. Jag satte således prinsessan på det nobla uppdraget att dra av mig håret. Hon körde ett femtiotal(!) varv runt huvudet med stark precision. Ingrid kallade henne för den lilla frisören. Slutligen körde Ingrid finjusteringen. Jag är evigt tacksam tjejerna. Dom är så himla duktiga. Vad skulle jag ta mig till utan tjejerna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar