Måndag, v. 26: Smällen

Det har varit en minst sagt hektisk dag. Mitt spelschema såg ut som följer. Jag började i stan klockan sju, var jag körde till tolv, var jag hade en timmes uppehåll, för att sedan köra från klockan ett till fyra ute på Ersboda, för att sedan (från halv fem) göra dagens sista pass, detta då inom vården. Detta var alltså spelplanen för dagen. Så, klockan är strax efter tolv och jag har stämplat ut från butiken, sprungit ner på Konsum och köpt en pastasallad, sprungit upp igen för att äta den i lugn och ro under min timme. Då ringer Ingrid. Nånting har brist i kommunikationen mellan hennes föräldrar så svärmor hade inte möjlighet att hämta svärfar, som nu satt fast utanför Byggmax på Västerslätt. Kunde jag? Jo vars, det skulle väl kolla. Jag sneglade på klockan, hon var tio över tolv. Jag sprang med min sallad i den ena handen och min skateboard i den andra nedför trapporna. Snabba ryck mot Pilgatan, Öst på stan, den mest närliggande avgiftsfria gatan. Drog iväg mot Västerslätt.

Jag hade aldrig varit på Byggmax så jag hade ingen aning om var det låg. Hade snabbgissat på att det skulle gå snabbare att yra än att kolla Google Maps, då Västerslätt ändå inte är ett gigantiskt industriområde. Det gick sådär. Jag körde nedför Rälsvägen, var jag precis hade tagit rygg på en taxibil som faktiskt verkade ungefär lika förvirrad som jag själv. Han gled liksom sakta fram. Han blinkade i alla fall höger mot Spårvägen. Jag gjorde likadant. Taxin svängde, och jag likaså. I slutet av själva svängen stannar han. Jag förstår varför. Spårvägen är avstängd ett femtiotal meter fram. Vägarbete och en stor grop. Jag stannar, och antar att taxin ska göra en U-sväng. Tänker att jag inväntar den. Någon U-sväng kommer däremot inte. I nästa skede tänds de vita lamporna bak på taxin. Jaha, tänkte jag, ska h*n backa? Det kändes lite konstigt, då jag var långt mindre än tio meter bakom taxin, snarare fem meter. Så börjar taxin backa. Jag börjar ana oråd, men tänker att det trots allt är en yrkesförare framför mig. Han har säkert någon mästerlig plan. Han backar sakta mot mig. Paniken kommer närmare. En normal människa hade säkert lagt sig på tutan i det här fallet, men jag fick en slags brainfreeze, helt oförmögen att göra någonting. Så här i efterhand är jag övertygad om att den unga mannen i taxibilen hatar på mig för att jag inte la mig på signalhornet när han backade. Nåväl. Jag kunde helt enkelt inte. Jag var paralyserad av förundran. Sen small det. Pang, fast det lät inte så högt. Mer som en hög duns.



Jag hoppade ut. Ur taxin kom då en ung man som såg ut att ha haft en lång och händelserik midsommarhelg. Oj då, stod jag där bakom. Jo, det gjorde jag visst. Han frågade sedan om jag inte genat lite i svängen. Jo vars, jag hade inte precis gjort en 90° sväng, men att döma av flertalet hjulspår på platsen är det ytterst få som gör det i denna breda gatukorsning, vars kvartshörn utgjordes av sandiga asfaltsplättar, lite som regelbundna polygoner, eller varför inte ett typiskt stadstorg. Ett typiskt industriområde, helt enkelt. "Blev det något?", frågade han mig, och gick mot min front. Jo, kunde vi båda genast konstatera. En stor spricka på vänster sida av kjolen framtill, just intill framlyktan, och kjolen hade rentav lossnat från karossen på höger sida, med en centimeter stor glipa mellan kjol och kaross som resultat. "Jo, fan!", utbrast den unga mannen. Han sade sedan att han inte riktigt visste hur vi ska göra, han sade att han har bråttom. Han skulle vara tvungen att hämta upp en kund om bara några minuter. Han pekade på taxibilen och sade att de (Eco Taxi) löser allt. Jag tänker snabbt och effektivt. Faktum var ju att jag själv också var smått stressad. Jag tog upp telefonen och fotograferade taxins bakre registreringsskylt, och bad sedan killen ringa på min mobiltelefon så att vi skulle få växlade telefonnummer. Det gjorde han. Sedan åkte han iväg. Jag gjorde likaså.



Klockan var vid det här laget över halv ett, och klockan tickade. Lyckligtvis hittade jag rätt snabbt därefter Byggmax. Ingrids pappa stod utanför. Under färden berättade jag om den — för mig fortfarande något surrealistiska — event som just hade gått ner. Mäkta. Som genom ett mirakel hann jag sedan släppa av svärfar på Berghem, och fortsätta ut till Ersboda. Jag stämplade in på lagret med drygt två minuters marginal. Suveränt. Jag körde sedan hårt i tre timmar varpå jag dundrade iväg mot dagens avslutande förvärvsarbete. Den där salladen från Konsum? Den låg fortfarande på golvet i passagerarsätet, ännu med locket på, orörd. Suck, vilken måndag. Sent på kvällen satt jag ner vid arbetsstationen hemma, var jag anmälde händelsen till försäkringsbolaget. Vi tackar Herren för e-tjänster. Så här i efterhand har jag gjort lite efterforskningar, och taxin ifråga var en Superb, Skodas största bil. Utifrån registreringsnummer är den värderad till över tvåhundratusen kronor, det vill säga mycket mer än vår lilla blå maskin. Nåväl. Har i efterhand noterat hur flertalet taxibolag här i stan har täckt för bakrutorna på bilar (främst kombis) med diverse heltryckta annonser. Detta kanske inte är helt genomtänkt ur säkerhetssynpunkt. Nåja. En händelserik måndag var i alla fall — sent omsider — till sin ände. Så här i efterhand undrar jag också om den unga taxichauffören hade haft lika bråttom att komma iväg om rollerna hade varit omvände, det vill säga om det hade varit jag som hade backat in i hans bil. Eller hade han kanske varit mer mån om att stanna och dokumentera hela händelseförloppet i så fall? Kanske, jag vet inte riktigt. Beteendepsykologi, at best.