Hos hennes föräldrar
Låt mig börja från början. Jag och min hustru skildes på förmiddagen och jag skickade lyckönskningar. Jag visste vad som väntade. En spänd dag. Klockan är sedan 09:37 när det flaggar på min mobiltelefon. Det är min hustru. Hon tjuter av glädje. Körningen var godkänd. Hon hade klarat det. Hon kunde inte fatta det. Hon fick från denna stund köra utan sin pappa vid sin sida. Hon fick köra helt själv. Hon tjöt länge och väl, och var hörbart exalterad, min hustru. Jag var oerhört glad för hennes skull. Detta var good news av ungefär ett dussin olika anledningar. Här på fotot har det blivit eftermiddag. Vi har hämtat Klara och jungfrufärden vankades. Jag filmade den givetvis. Det kan nog vara kul att titta på om sisådär trettio år.
En kort stund senare var vi hos Ingrids föräldrar på Berghem. Det var ganska kul, för Ingrid hade kommit på att hon skulle göra en kul grej av det. Hon hade inte berättat för sina föräldrar att hon skulle köra upp, och inte heller att hon hade klarat det. Så när vi rullade upp utanför huset tutade hon. Hennes pappa står i köket och lagar mat, han tittar ut genom fönstret och när han ser henne ger han ett synligt förvånat uttryck. I nästa ögonblick rynkar han strängt på ögonbrynen och försvinner från fönstret. Han ser ut att ana oråd. Han kommer ut. "What the fuck?", är det första han säger, och då förtäljer givetvis Ingrid genast de goda nyheterna. Nu byts förvåningen mot en stor glädje hos hela familjen Lindberg, och en stund senare finner vi oss avkopplade i varsin solstol ute i terrassen på bakgården, här på bilden syns Ingrid, dagens stjärna.
På restaurang
Att Klara skulle sova över hos mormor och morfar natten till nationaldagen hade varit planerat i ungefär en veckas tid, och det skulle ju bli mycket lägligt. Jag ställde genast sikte på att bjuda Ingrid på nåt fint. Min hjärna arbetade febrilt och ganska hastigt dökt ett ställe på Umedalen upp i huvudet. Det var alltså Bistro Le Garage, alldeles vid den klassiska gropen. När vi kom in och en värd stod i dörren och jag spanade in fick jag genast en otäck känsla av att det här kanske var ett sånt ställe som kräver förbokning, jag hörde nämligen värden fråga nykomna gäster om deras bokningar. När ordet kommer till oss säger jag lite skamset att vi bara droppat in på måfå. Fanns det plats för oss ändå? Han skulle återkomma. Kort därefter blir vi visade ut på uteserveringen, där det faktiskt fanns ganska många lediga platser.
Redan här har jag lagt märke till att de allra flesta gäster bär skjorta eller andra finare kläder, medan jag visst råkade ha på mig en t-shirt som jag (Ove Sundberg) en gång tiggde till mig av min chef efter en försäljningskampanj. På vägen mot utedelen passerar vi ett förfriskat sällskap av män i övre medelåldern. En skrockar högljutt när vi passerar och utbrister "NEJ VET DU VAD, JAG HAR INTE GLÖMT BATTERIER. JAG KÖPTE NYA IDAG!". Gubbarna skrockade i kör. Jag tycker att jag behärskade den sociala situationen som uppstod här ganska bra. Ni skulle ha sett mig, lugn som en filbunke. Menyer tilldelas oss kort efter att vi slagit oss ner vid ett bord. En stund senare, medan Ingrid är på toaletten, kommer en annan värd fram till bordet. Han bryter på franska och erbjuder oss en plats inne. Jag tar Ingrids väska och går in och sätter mig. En stund ytterligare kommer Ingrid. Förflyttningen var tydligen dåligt synkroniserad, från min sida. Typiskt. Nåväl. Vi beställde mat, och sedan blev det en ganska lång väntan.
Det var dock inga problem med att vänta. Jag var i sällskap med min älskade hustru, och miljön och alla intryck gjorde också väldigt mycket. Jag satt och både såg och överhörde saker som fick mig att le inombords. Jag satt och målade på en unik tv-produktion, och bollade lite löst idéer med Ingrid. Nå. Våran mat kom, och det var helt makalöst. Kan säga att jag aldrig ätit så goda pommes i hela mitt liv. Frasigheten, smaken, och dippet. Allt var så galet. Sen köttet till. Oj oj oj. Rätten hette Steak Frites. Ingrid käkade blå musslor med samma briljanta pommes, rätten hette Moules Frites. Båda kom från den så kallade A La Carté menyn. Oerhört gott. När vi gick därifrån var jag oerhört mätt och belåten. För en kort sekund satt Ove Sundberg och grubblade på avansen på en 33 cl glasflaska Coca-Cola mot ett försäljningspris på 35 kronor, men jag grubblade inte särskilt länge. Magen var mätt och belåten, och det hade varit oerhört trevligt.
På aftonfärd
När vi lämnat restaurangen och Umedalen kör Ingrid runt. Runt, runt, runt. Till sist köper vi kaffe på McDonald's och åker iväg efter länsväg 364, i riktning mot ingenstans. Ett par mil norrut stannar vi till i en P-ficka. Vi springer där rakt ut i skogen, och tittar lite på naturen. En uggla pratade med oss. Jag var lite rädd att brunbjörn skulle dyka upp, fast jag klarade ändå av att fullfölja. Sedan vände vi hemåt. En underbar onsdag var till sin ände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar