Ett lite genant lån
Jag har aldrig sett någon av filmerna om vampyrer och lust. Ni vet, de där filmerna som var ungefär lika populära som Harry Potter, med en ungefär likasinnad skara fans. Nå. Jag har blivit tipsad om att det är en vettig grej att ha sett filmerna, så dagen till ära sprang jag in på biblioteket på Umedalen och lånade filmen. Biblioteket ligger i samma lokaler som stadsdelens högstadium. Det vimlade av ungdomar med examenskläder. Sommarlovet stod tydligt precis — bokstavligt talat — runt hörnet. När jag gick ut genom korridorerna med filmen synlig i min hand upplevde jag en lite märklig känsla. Det var ungefär samma känsla som jag kände en gång när jag stod i kön på Systembolaget och det blev min tur. Jag tog då av mig hörlurarna och en riktigt klassisk gammal dänga från ett av Britneys Spears album från slutet på det glada nittiotalet lät ljudligt för mig, kassören, och övriga som stod i kön. Nåväl. Jag säger inte att det är en obehaglig känsla. Jag säger bara att det är en speciell känsla. Nå. Nu ska Kristen och Robert få lära mig lite grann om vampyrer.
Ett lite gediget återlämnande
Det var nästan två veckor sedan jag hade gjort ett läckert tillskansade utanför miljöhuset (i folkmun 'grovsoprum') vid en god vän. När jag var förbi häromdagen såg jag att barnvagnen fortfarande stod kvar på sin plats. Jag fick då en stark känsla av att jag ville ge nånting tillbaka. Tänk om någon som inte hade det så fett kom förbi och blev alldeles till sig av glädje över barnvagnen, men då sprang på patrull då den inte hade några hjul. Tänk så fasansfullt för en småbarnsförälder på jakt efter en barnvagn. Jag hade ju trots allt ingen nytt av hjulen, det vill säga fälg och nav. Jag satte mig framför datorn och skrev ganska precis ett A4 (dock tjugo punkter) rymmande min berättelse, en tacksägelse, samt en lyckönskning till den som skulle ta vid projektet där jag slutade. Jag stoppade ner denna promemoria i en kasse tillsammans med de fyra fälgarna. Jag stack därför iväg och hämtade Klara, och vi for tillsammans till platsen och lade varsamt kassen mitt i barnvagnen. Sedan åkte vi hem. Jag kände mig hel till sinnes. Jag hade gjort nånting gott. Nu behövde den som blev sugen på barnvagnen bara styra upp fyra stycken däck (xx-203) samt respektive slangar, så hade h*n också en barnvagn. En baggis, för den snillrika.
Hamburgertallrik med dippsås
Det regnade. Det regnade mycket. Det är var och varannan dag som Klara tjatar om att vi ska fara till Leos lekland. varje gång har jag och Ingrid då tryckt på att det är ett sånt äventyr som man lägligt gör när det är dåligt väder, exempelvis störtregn, och inte under soliga dagar (som det varit på senaste tiden). Nu var det som att Klara kopplade, för direkt när jag hämtat henne började hon tjata om Leos lekland. Jag tyckte väl att nu hade jag ingenting att sätta emot. Det här var faktiskt en perfekt dag för en sådan grej. Ingrid var rejält krasslig så hon ville stanna hemma, och jag och Klara dundrade iväg. När vi kom fram var jag rejält hungrig, då jag inte hade ätit nån lunch. Jag gled upp och frågade om hamburgertallrik ungefär var synonymt med skrovmål. Ja, det var det. Jag frågade också om man kunde få någon slags dipp för att pommes skulle bli njutbara. Ja, det fanns att tillgå. En stund senare hade jag min hamburgertallrik framför mig. Jag njöt verkligen. Såsen var underbar. Den gjorde en stor del av upplevelsen. Jag drömde mig iväg och målade upp ett scenario där jag påsken för personalen hur underbar deras sås var, och de helt förvånat sa att de aldrig riktigt tänkt på saken, och att de kanske hädanefter skulle kalla den för Calles dippsås, och så skulle det från denna dag stå på menyn. Jag satt alltså djupt försjunken i min tallrik och dagdrömde.
Klätterställningar och rutschkanor
Så här ser alltså upplägget ut på Leos lekland utanför Umeå, på ett ungefär. Trots att jag hade käkat en rejäl portion så var jag inte sen på att klänga och flänga upp och ner i klätterställningarna. Jag kan säga att när man gjort så ett par timmar är man rejält svettig. Det är tur att det finns en vattentank och att vattnet är kostnadsfritt, till skillnad från på pizzarestaurangen på Haga, som tog lika mycket som Leos lekland tog för en extra burk med dippsås (vilket jag givetvis gick och gjorde affär på, ungefär halvvägs genom min tallrik).
Middag med mycket grönt
Till middag blev det pasta med broccoli och under är det stekt falukorv, fastän den inte syns så väl. Jag hade ju redan tryckt en tallrik, för bara några timmar sedan, men jag satte likväl i mig hela tallriken, glupsk som jag är.
En nyttig tavla på väggen
På förmiddagen hade det årliga utvecklingssamtalet gått av stapeln. Det är alltid lite spännande, eller ska jag rentav säga nervöst. Vår kära dagmamma (ursäkta mig, 'dagbarnvårdare', då hon själv har uttryckt att det första är en uråldrig term med dålig renommé) sa så snart vi satte oss ner att jag inte hade något att oroa mig för. Hon såg kanske oron i min aura, vad vet jag. Nå. Allt var prima ballerina, och Klara hade -- hennes ord -- tagit femton rejäla kliv sedan ifjol. Det enda var att hon tyckte att Klara kunde äta lite bättre, så vi borde även ligga på hemma om detta. Kanske gärna grönt, då det inte är någon nyhet att Klara har en känslig mage. Så, idag har Ingrid satt upp ett knippe morötter på väggen, till hälften i symboliskt / praktiskt syfte. Finemang.
En smarrig efterrätt
På kvällskvisten kände jag att jag hade förtjänat nåt lite speciellt, så jag plockade fram glaspaketet. Kola- och chokladsås gick om vartannat. Riktigt gott var det. Jag satt djupt tillbakalutad i soffan och gluttade andra episoden på den nya serien Bates Motel, vilken jag börjat se mer eller mindre på måfå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar