Starthjälpen / ångesten
Jag och Klara hade laddat upp och var på väg för att bl.a. leverera en inflyttningspresent till min vän. När vi kommer till rondellen vid Statoil Carlshem ser jag röda omledningsskyltar. Jag sätter genast dessa i samband med Ingrids berättelse från tidigare under dagen. Det var när hon hade gått för att hämta Klara som hon noterat hur en lastbil stod i lågor mitt på Kolbäcksleden (nya E4:an). Hon hade sett hur flera män stod och kämpade och försökte släcka, men att hon haft en känsla av att det inte skulle gå. Hon hade fortsatt promenera, och hundra meter senare hade hon då hört en explosion. När hon först berättade detta för mig hade jag tänkt att hon kryddade, men efter att ha senare ha läst artikeln (med vittnes-/läsarkommentarer) i VK så kan jag köpa läget.
I alla fall, in på Porfyrvägen och vänster in på Glimmervägen. Bara ett tiotal meter in, just utanför infarten till Statoil, står en röd rymlig kombi med öppen motorhuv vid sidan av vägen. Jag glider förbi och ser ett bekant ansikte. Det är en kille som jag hade nöjet att samverka med på Sambandscentralen för uppemot ett år sedan. Hans kompis gestikulerar och frågar om jag har startkablar. Ja, faktum är ju att jag har köpt ett par sådana. Inte för att jag vet hur man använder dem, utan för att de inte kostade en förmögenhet, och kändes som en sån grej som är bra att alltid ha liggande. Jag nickar och de två ser nöjda ut. Jag förstår ju dock nu att för proceduren är jag tvungen att ställa mig mun mot mun med dem, vilket inbegriper en U-sväng samt att jag tekniskt sett ställer mig i fel riktning/körfält. Hela momentet kändes kontroversiellt, men jag tänkte att det troligtvis fanns hålrum i lagtexten för just 'emergencies' av detta slag. Jag menar, hur skulle folk annars klara sig.
Där stod jag, med kofångarna på centimeters avstånd på den grusiga vägkanten. Jag förklarar att jag visserligen har kablarna, men inte har en blekaste aning om hur man använder dem. Det var inga problem, han visste. Faktum är att han redan i fjol på Sambandscentralen erbjöd sig att byta mina bakre stötdämpare för en femhundralapp. Han hade gjort sånt i en evighet. I varje fall, det var nu det fruktansvärda gick ner. Klara satt på sin plats bak, och hade fått direktiv att sitta still och vänta. När jag står utanför och inspekterar hur Erik kopplar sladdarna mellan våra batterier ser jag i ögonvrån hur Klara klättrar ut genom förardörren. Jag säger åt henne på skarpen att hon hade lovat att sitta kvar, att det var jättefarligt att gå ut. Jag gladde mig dock i det faktum att hon tydligen hade förstått att hennes dörr stod precis mot mötande trafik, och därför hade klättrat snett tvärsöver fordonet och gått ut på den säkra sidan mot grus-/gräsmattan intill vägen. Jag gav henne komplimanger för detta, om än jag var tydlig med att det var fel av henne att ens ha gått ut. Klara sa ingenting.
Erik sa att jag skulle starta motorn. Det gick tydligen snabbare att ladda då. Hans vän gjorde upprepade försök att starta, och på ungefär femte försöket så rev deras maskin igång. De tackade så hjärtligt. Tydligen hade ingen velat stanna och hjälpa dem, inte ens inne på Statoil hade de velat kännas vid problemet, trots att de stod just utanför. Välvilja är inte vad det var för trettio år sen, antar jag. Jag var i varje fall nöjd att jag för första gången i mitt liv fått se hur sådana röd-svarta kablar används. Nåväl. Nu till det skräckinjagande slutet på berättelsen. Det var vid middagstid, några timmar senare på kvällen. Jag upprepade då än en gång vikten av att Klara aldrig fick gå ut ur bilen utan att jag eller Ingrid hade sagt så. Jag inflikade samtidigt att det var "smart i osmartheten" att hon klättrat igenom bilen och gått ut på den säkra sidan. Det var då hon sa det. Med små bokstäver kom det. "Det var för jag kunde inte öppna dörren". Gulp. Min hjärna bearbetade det hon just sa. Hon hade alltså försökt att gå ut på den livsfarliga sidan av den faktiskt tillfälligt omledda Europavägen. Min hjärna gick på högvarv. Klara brukar alltid kunna öppna dörren på sin sida där bak. Varför gick det inte just den här gången? Svaret var givet. Knappt tio sekunder senare knöt jag mina händer och bad en djupsinnad tacksägelse till min skapare för att han mycket möjligt hade räddat livet på min älskade lilla jänta. Jag förebrådde inte desto mindre mitt eget — uppenbarligen i stunden alltför stressade — beteende, och svor högt och ljudligt, fast för mitt eget stilla sinne. Helvete. Det hade kunnat gå hur illa som helst. Helvete. Nåväl. Tack (Herren) och lov så gick det bra.
Inflyttningspresenten
En stund senare var vi på OK Q8 på Ersboda var vi lånade nippel för bollar, och framgångsrikt pumpade upp bollen. Jag bar Klara tätt intill mig fram och tillbaka från bilen, trots att vi stod bara meter från byggnaden. Sen ringde vi min vän och fick klartecken. En stund senare var vi på plats och överlämnade inflyttningspresenten. Den var uppskattad. Vi gick ut på basketplanen utanför hans hus och kastade lite hej vilt. För mig gick det inget vidare. I tanken var jag någon annanstans — vid den grusiga vägrenen på Glimmervägen.
Apoteket
På kvällen, strax innan stängning, svängde vi förbi Apoteket på NUS. Klaras klassiska medicin (Movicol) för att hålla magen pigg och glad inhandlades. Fyra stora lådor. När jag tog kölapp för receptkassan fick jag en kölapp som under de svajiga tonåren hade fått mig att dra ganska brett på smilbanden. Vad är oddsen förresten? 1 på 999? I väntan på receptkassan fick jag syn på ett litet paket vid den vanliga (icke-receptbelagda) kassan. Bisolvon. En slemlösande hostmedicin som jag kan ha fått krämpor i bröstkorgen av när jag var i sextonårsåldern, och därför har undvikit alltsedan dess. Jag är mer av en Mollipect-kille. Nåväl. Jag har läst på nätet att just Bisolvon ofta används som en slags inofficiell kur av de som vill bli +1 på urinstickan, detta också inofficiellt dokumenterad framgång. Jag tog upp paketet och kom på mig själv med att börja bolla lite högt med kvinnan i kassan. Hon såg frågande ut, och avslutade med att fråga mig "Är det till dig, eller?". Jag betalade drygt en femtiolapp och en flaska Bisolvon följde alltså med oss därifrån.
Stor plastkasse
På kvällskvisten hade vi också tagit uti med lite PET. Det var bestämt i söndags som jag passerade över gärdet och såg en sliten plastkasse stå utmed fassadens tegelvägg. Jag tittade i den. En näve tomburkar. Plastpåsen stod mitt på gångstråket, och hade det varit en plånbok eller mobiltelefon hade det varit en sak, men just i det här fallet upplevde jag det som att absolut ingen gjorde anspråk på den här plastkassen. Det var förmodligen någon som dumpat den där efter gårkvällens galna fest, som ett sätt att rentvå Ågren. Det rörde sig inte desto mindre om fem pigga kronor till min plånbok. Jag hade slängt in kassen i passagerarsätet, och låtit den ligga där alltsedan. Sen häromdagen kom Ingrid och gnällde över att det hade läckt ut stinkande öl. Därför hade hon tagit en av de dyra (3:-/st) stora påsar i förstärkt plast ur kofferten och ställt in den enkla (~2:-/st) kassen som burkarna först var i, inuti. Inga märkvärdigheter, fast ändå onödigt, i min mening. Jag hade liksom satt för avsikt att ha två splitter nya (rena, fräscha) förstärkta svarta plastpåsar i kofferten, till det tillfälle de verkligen behövdes. Nu luktade den ena äckligt av gammal öl. Vi tog i varje fall uti med PET. När jag hade tömt kassen vid återvinningsstationen på ICA Maxi var det som vanligt dags att tvätta händerna. Älskar det faktum att de har placerat ett handfat just intill PET-maskienrna. Då sog det mig, jag kunde rentvå den stora plastkassen på plats. Jag började skölja ur den. Ganska snart skulle jag upptäcka att vattenlåset i handfatet troligtvis inte var rengjort igår eller ens för ett halvår sedan. Avrinningen gick fruktansvärt långsamt. Jag avbröt projektet, och knölade ihop den nu blöta påsen och klämde in den mellan väggen och den där klassiska plastlådan som man drar ner torkpapper ur. Sedan gick jag in och köpte nåt litet, om det var ett paket popcorn och en stor Coca-Cola. Jag hade lovat mig själv att inte glömma att ta med påsen. Givetvis kom jag på mig när vi stod hemma på parkeringen. Jag svor högt och ljudligt (fast i mitt stilla sinne) på grund av mitt fruktansvärt dåliga närminne. Just det här med att bära en task en kortare väg i färskt minne, där fallerar jag alltid. Jag blev så ursinnig så att jag dumpade av tjejerna och dundrade tillbaka ner till Strömpilen och tassade in på Maxi och tillbaka till PET-stationen. Plastkassen satt kvar intill väggen. Kvinnan som stod och pantade kanske funderade vad det var för en konstig kille som kommer in, tar en fastklämd påse, och sedan går ut. Eller så är det bara jag som överanalyserar. Nu var jag i alla fall i sinnesfröjd, bortsett från det kalla faktum att jag inte hade kommit ihåg påsen 'to begin with'. Senare på kvällen sköljde jag noggrant av den dyra påsen i badkaret. Jag gjorde några tester och kunde konstatera att den inte åkt på några klassiska småhål. Den var 100% tät, och kunde om jag så önskade användas till att bära akvariefiskar från punkt A till punkt B. It's all good now.
Disken
Alltför sent på kvällen tog jag uti med köksbestyren. Man blir lätt slapp när man har diskmaskin. Det blir nog jobbigt att liksom fördiska och fylla eller tömma diskmaskinen. Till och med att trycka på startknappen blir som värsta projektet. Nej, skämt åsido. I got it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar