Det hade blivit lördag, och dags för ett litet äventyr. Hittills har den här sommaren inte bjudit på mycket ledig tid för undertecknad, så nu hade jag faktiskt gjort lite research och förberedelser inför en liten avstickare. Nå. Det råder knappast några större tveksamheter om att Chords är Sveriges mest tekniska emcee. Dessvärre har jag aldrig haft nöjet att se honom live — någonsin. När jag nu visste att han skulle besöka Trästockfestivalen i Skellefteå sent på lördagskvällen, och jag dessutom var ledig på nästkommande söndag, ja då kändes det givetvis som läge.
Så, så snart jag klev av för dagen dundrade vi iväg till svärföräldrarna och lämnade av vår älskade lilla jänta. De (svärföräldrarna) ville emellertid inte släppa iväg oss med vår icke alltför krocksäkra (1:a i EuroNCAP) bil, så de ville att vi skulle ta någon av deras. Vi fick rentav välja om vi ville ta V70:n eller A3:an. Då jag aldrig har kört automat kändes Audi som det säkraste kortet, och dessutom en mindre och smidigare bil.
När vi kom ut på E4:an kände jag faktiskt genast av skillnaden i effekt mellan bilarna. Våran 1.6 liters motor med 75 trötta hästar mot för denna 1.8 liters turbo med 180 hästar. Det hände betydligt mer när man tryckte på pedalen, och jag vet inte om det var inbillning men det kändes faktiskt lite grann som att färre körde om en "bara för att". Kanske finns det någon slags outtalad regel om att trötta småbilar ska man inte ha framför sig, om än de kör enligt hastighetsbegränsning. Nåja.
Vi kom fram till Skellefteå rätt tidigt. Jag har varit på Trästockfestivalen säkert fem år, från tidigt 00-tal och framåt mitten av samma decennium. Campingen har alltid varit det festligaste inslaget. Jag har faktiskt inte sett en endaste artist under de uppskattningsvis fem år som jag varit på festivalen tidigare. Det har helt enkelt handlat till hundra procent om campingliv för mig och mina kompisar, back then. Nå. När vi kom fram inledde vi med käk. Jag var sjukt hungrig, efter att inte ha ätit något sen lunch. Först siktade vi på nåt lätt, men då kön till Max vid Kanalgatan var helt vansinnig promenerade vi vidare. Som av en slump hamnade vi på en lite finare grekisk restaurang, Krito. Det var sjukligt gott. Pizzan var riktigt fyllig, fast ändå utan att kännas som en degig panpizza, Klockrent, helt enkelt. Att de tog femton kronor för ett glas kranvatten och fyrtio kronor för en Cola må så vara, käket var riktigt gott.
Efteråt skulle jag visa Ingrid den camping som gett mig så många ungdomsminnen. Efter en lång gångfärd (suck, brukade det vara så långt) möttes vi av något dystert. Stängsel, och funktionärer som agerade vakter. Ungdomarna verkade vara hämtade från industri- eller fordonsprogrammet, och med eller utan snus under läppen sade han att det kostade fyrahundra kronor att gå in, med eller utan röj. "Fett värt det, mycket drag där inne!", och så skrockade han. Suck. Hur har de kunnat kommersialisera en sådan grej som campingen, det som brukade vara hjärtat och kärnan utav Trästockfestivalen? Nå. Vi vände på klacken.
Vi fann det inte bättre än att återvända till vår lilla parkering, just mittemot kommunhuset ovanför Skellefte älv. Vi satt där och lyssnade på musik och småpratade i drygt två timmar, och sedan var det game-time. Konserten var underbar, den bästa jag sett på länge. Jens höll publiken i schack through-out the concert, och det var aldrig några dystra miner, än mindre glasflaskor. Fett. Jag videograferade faktiskt en stor del av uppträdandet, men tyvärr mördade den saftiga ljudanläggningen det pyttelilla membranet för ljudupptagning i min mobiltelefon, med konsekventa äckliga sprakande 'spikes' som följd. Jag tänker inte ens bemöda mig att lägga upp det för allmän beskådning på Youtube, i synnerhet inte som det uttryckligen står på festivalens webbplats att videofilmning var förbjuden. Jag flög då tydligt lite grann under radarn med min mobiltelefon, med kass kvalitet och dålig 'sales edge' som följd. Nå. Ni som inte var på plats missade något överfett. Jens Resch. Skellefteå. 2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar