Solskydden
Efter viss REA (9 SEK; jfr. ord. pris 39 SEK) slog jag sak i ett inköp av solskydd från Hello Kitty, och kände mig i sanning salig när jag vandrade nedför trapporna längst med insidan av gallerian. Jag tar på mig hörlurarna och hinner knappt låsa upp cykeln så ringer drottningen. Jag promenerade iväg längst Kungsgatan med cykeln; Bluetooth-hörlurarna på planeten. Just innan korsningen Vasagatan hör jag ett rop på uppmärksamhet bakifrån, hörlurarna till trots. Bakom mig ser jag ett gäng killar i den lägre tjugoårsåldern. De hade relativt trendiga kläder och försökte tydligt utstråla 'swag'. Killen som går i täten håller en lila kasse från Systembolaget väl synligt, nästan så att han låter den skjuta ut. Han säger då "Visst vet du att ALLA hör när du pratar? Skruva ner lite grann, va?". Jag tittar på honom med ett leende, och replikerar rent instinktivt att ALLA skulle komma att höra dem också, senare ikväll, varvid jag kastar en menande blick på hans kasse. Mitt målande porträtt av babianer utanför hamburgergrillen strax efter krogarnas stängning gjorde intryck. Ingen ur flocken sa ett endaste knyst. Tystnad. Följande ögonblick vänder jag åter huvudet framåt, tar åter på mig hörlurarna och fortsätter min högljudda dialog med Ingrid längst efter gågatan. Det kittlas i hela kroppen. Jag har just kluvit en hel flock med en endaste tydligt garanterad 'discussion-killer', som helt enkelt hittade sig självt i mitt vokabulär. Efter att jag avslutat samtalet med Ingrid cyklade jag hemåt med ett ståtligt leende.
Överansträngningen
På kvällskvisten gjorde Ingrid en liten sväng, och jag och Klara hade en stund till att ta ut svängarna. Tjejen älskar ju musik, så jag drog igång dunka-dunka på hög volym. Klara sprudlar med händer och fötter, och dansar klockrent i takt till basgången. Valet av musik föll — naturligt — på klassisk eurodance. Kort efter att vi dansat igång [hårt] till den minst sagt klassiska 'The Fiddle' med Basic Element så förstod jag plötsligt — i mitt stilla sinne — vad som egentligen skiljer mig och mina faktiskt jämnåriga gelikar från ungdomar födda i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Det var som att den sista pusselbiten ur pusslet plötsligt föll på plats. Det är nämligen — naturligen — bara vi tidigare åttiotalister som på riktigt kan känna och relatera till just dessa ungdomsdiscos, tiden, och alla de otaliga minnen som följer. De andra ungdomarna kommer aldrig riktigt att kunna greppa detta. Aldrig någonsin. På gott och ont. Nå. I varje fall, efter en halvtimme av intensivt dansande var jag helt slut. Svetten rann, och Klara beordrade mig att ligga ner i sängen. Hon gick in i badrummet och hämtade våtservetter, med vilka hon varsamt torkade mitt ansikte. Hon lovade att det skulle bli bra, med vikt på att jag skulle ligga kvar på rygg och låta henne torka bort allt svett. Jag hade helt enkelt dansat för mycket. Jo. Det hade jag nog. Basic Element. Jag säger bara det.
Bloggandet
Sent på kvällskvisten fann jag mig själv sittande vid arbetsstationen, skrivande. Jag begrundade då också tiden som gått, och kom fram till att det kanske är läge att forma om 'den ständigt levande memoaren' en smula. Det kanske är dags att börja strukturera om intensitet, prioritering och upplägg, för att vara mer exakt. Vi har trots allt ett par goda år bakom oss, och när (om) jag når pensionärsålder kommer jag att ha mycket gott stoff att titta tillbaka på. Det här var ju också syftet från begynnelsen, så varför nu inte bara njuta över skapelsen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar