Brunch
Vi tog en rejäl sovmorgon, denna måndagsmorgon. Dagen startades med våfflor. Man kan säga att vi åt 'brunch', lite som i England. Nå.
Asbest
Sedan förra veckoslutet har jag noterat hur det stått i trapphuset om hur entreprenörer (i samband med den stora renovationen) ska genomföra sanering av fogar (innehållande asbest) vid lägenhetsdörrarna. Jag hade läst informationsbladen, och visst hade klassiska tankarna vaknat till liv. Jag kommer nämligen så väl ihåg hur min älskade lilla mamma alltid pratade om asbest. Jag och mina lätträknade kompisar var ju som små apor när vi var små. Vi klättrade på stuprännor, uppför husfasader, och allra helst inne på byggnadsområden. Mamma varnade alltid för asbest. I mitt unga naiva sinne kommer jag ihåg hur jag förväxlade asbest (som jag än idag inte kan sätta fingret på) med gullfiber. Det sistnämnda finner man ju i princip på varje byggarbetsplats, så jag gick således omkring med en vrångbild av att jag var överangripen av asbest. Jag kommer inte ihåg om jag bollade min oro med min älskade lilla mamma. Troligtvis tog jag upp det, någon gång. Klara är fortfarande ung, hon hoppade utan orosmoln runt kring inhägnaden utanför lägenheten. Jag bör tillägga att själva saneringen inte har påbörjats. Det sker klockan åtta imorgon; information finns på bladet som jag har fotograferat.
Läckage
På denna måndagskväll fick jag då plötsligt ett infall om att jag ville se hur hydraulisk bromskraft såg ut; för ögat. Vi sprang åter ut, pallade upp bilen baktill, och skruvade än en gång bort bromstrumman. Jag slog igång maskinen och bad Ingrid se om och hur hjulcylindern rörde sig när jag tryckte ner bromspedalen. Jag pressade ner den till botten. Jag hör hur Ingrid hastigt skriker till. Hon hade varit nära att träffas av en jättetunn stråle. Bromsvätska. Just vid vänster damask så läckte den, tydligen. Med andra ord färdas vi i en tickande bomb. Förr eller senare sinar ju bromsvätskan, och då förlorar vi all bromsverkan (eftersom parkeringsbromsen redan är otillräknelig) och jag (vi*) kommer (typ**) att dö. Suck. När jag gjorde denna upptäckt ville jag i princip sjunka genom asfalten. Så trött. Suck. Vilken bra start på veckan. Inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar