Det nya fordonet kom visserligen med en helt acceptabel stereo från välkända Blaupunkt, men jag var ändå inte riktigt bekväm. Det var nånting jag saknade. Bluetooth. Först och främst har jag hela mitt mediabibliotek i min digitala assistent (läs: mobiltelefon), sen har jag så dålig simultanförmåga att det är ett helvete att leta rätt på telefonluren under färd, än mindre att hålla den mot örat. Sann handsfree vore lösningen. En anläggning med blåtand skulle göra verklighet av båda dessa visioner. Jag kunde då ha telefonen i min ficka. När någon ringde skulle jag höra en notifiering genom högtalarsystemet, och kunde då med en enkel knapptryckning på stereon besvara samtalet, och sedan — bokstavligt talat — prata med ratten, och efter avslutat samtal skulle Winamp återupptas och spela de härliga klibbiga toner som jag hade i min spellista.
Hela den här visionen fick mig att gå igång rejält, så när jag nyligen såg ett fett kampanjerbjudande på nätet slog jag till. Idag såg jag att försändelsen nu låg på Ålidhems postombud och väntade. En stund senare satt vi på parkeringsplatsen och monterade apparaten, med mikrofon och allt. Underbart. Allt gick faktiskt som en dans på rosor, bortsett från att jag först inte fick apparaten att komma ihåg tid och övriga inställningar när jag dragit ut nyckeln ur tändningen.
Efter lite snabbt Googlande fick jag dock fram att VAG av outgrundlig anledning har bytt plats på drifts- och minnesledaren i sina fordon, det vill säga gul och röd tråd. Många tillverkare kände till detta, och hade således gjort det lätt att växla dessa utmed ISO-kontakten. Lyckligtvis sållar sig Pioneer till den skaran. Gul och röd kabel gick till en liten flathylsa, så jag kunde snabbt och smidigt byta plats på dem. Sedan fungerade allt klockrent, minnet likaså. Den trådlösa känslan är helt underbar. Såväl kassettadaptrar, FM-sändare som [över instrumentpanelen hängande] AUX-kablage är i min mening att betrakta som historia. Välkommen in på 2010-talet, kompis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar