Avfärden
Så snart jag hade slutat för dagen bar det hemåt med raska steg. Den stora dagen (kvällen*) för avfärd var här. Redan på eftermiddagen kom svärmor. Jag stack iväg och köpte en stor familjepizza för att vi alla skulle bli mättade. Strax före klockan sju får vi skjuts till flygplatsen
, belägen blott på andra sidan bron. När vi kom fram och hade checkat in vårt bagage hade vi likväl sisådär fyrtio minuter över. Jag skådade en bar, och lite som i ett led i att bota tristessen samt nervositeten inför att flyga beställde jag 40 cl fatöl. Lagom till att den var urdrucken var det dags att stiga ombord på flygmaskinen. Resan skulle gå relativt smärtfritt. Kaffe, kolsyrat vatten, samt en lax- och baconsallad serverades kostnadsfritt, vilket uppskattades. Malmö Aviation är — mig veterligen — det sista inrikes flygbolaget som bjuder resenärerna på tilltugg ombord.
Där en period just efter millennieskiftet flög jag faktiskt ganska regelbundet (jfr. 'frequent flyer') med SAS (LLA<->ARN). På den tiden minns jag hur det serverades tilltugg, vilket var lite av tjusningen med varje resa. Nå, SAS slutade med detta lyx någon gång där under 2000-talets första decennium. I varje fall, den här resan gick vägen. Biljetterna var utan reserverade platser, men tyvärr var vi 'too slow' så vi fick verkligen urusla platser. Ingen fönsterplats, utan Klara och Ingrid bredvid varandra på en sida om mittgången, och jag på den andra. Bättre än så blev det inte. Som om det inte var illa nog så hamnade vi på en sådan sittrad där fönstret är i princip i sidan på fönsterpassageraren, med som följd att vi inte hade någon utsikt alls. Det hade ju varit kul för Klara att se den mäktiga vyn, inte minst just innan landning på Bromma. Nåväl. Det kommer fler tillfällen.
Skanstull
Vi var inbokade på Skanstulls vandrarhem, beläget just intill tunnelbanestationen efter Ringvägen. Nå. Låt mig börja i rätt ände. Vi skulle ta bussen från Bromma och in till Centralen. Jag hade läst att jag kunde tjäna fem riksdaler per biljett om jag använde deras smartphone app. Bussen stod precis redo att lätta när vi kom ut, men chauffören var schysst och sa att vi kunde gå in och sätta oss så kunde jag mecka med appen i lugn och ro ombord. Så gjorde vi också. Jag hade problem att komma till skott. Efter att jag slutligen lyckats installera appen visade det sig att den inte gick genom betalkort, utan istället sög ut likviditeten från telefonlurens saldo, helt á la tidens melodi, WyWallet. Jag har fritt Internet, telefonsamtal och meddelanden, men knappt en guldpeng i saldo på luren. Jag kunde inte betala. Suck. Nu anlände vi vid Centralstationen. Passagerarna klev snabbt av och så även chauffören. Vi gick också av. Jag såg hur chauffören hjälpte passagerare med resväskor och sådant. Jag gick åter och ställde mig där man går på bussen. När chauffören kom förklarar jag att det misslyckats, så att det får bli vanlig kortbetalning trots allt. Chauffören skrattar och gör en vinkande gest ("You're free to go!") med handen. Jag förstår genast vinken, och tackar honom ödmjukast. Snacka om en schysst start. Där tjänade vi på ett ungefär tre gånger åttio kronor, bara så där. Makalöst.
Nu vaknade också Ove Sundberg till liv. Stockholms innerstad är vacker, och jag kommer ihåg från mina glada tonår hur vi promenerade in till stan från Södermalm både en och tre gånger. Det är egentligen ingen större pärs. Så, för att slippa aktivera ett 24 timmars SL-kort i den här sena timmen (strategiskt ovärt), så tyckte jag att det var ett klockrent tillfälle att ta en promenad. Vi har förvisso flera väskor, och en fyraåring, men det skulle inte vara några problem. Det har blivit mörkt, och det var många år sedan jag var i huvudstaden. Vi lyckades således först gå åt fel håll, närmare bestämt upp mot Hötorget istället för nedför. Vi hade emellertid bara hunnit hundra meter innan vi förstod misstaget.
Vi passerade Klarabergsgatan, och just utanför Systembolaget stod det en rullator parkerad. På den hängde flertalet plastkassar med oklart innehåll. Alldeles intill den låg det ett knyte. Jag förstod först inte vad det var, men så informerade Ingrid mig. Det var en människa. Nu tittade Klara också, och visst måste hon ha funderat. Staden var klarvaken, trots att det var sen kväll. Människor passerade mannen utan att ägna honom någon större notis. Det här var helt enkelt inga konstigheter. Inga konstigheter alls. Jag ägnade en liten stund åt att fundera över lite djupare frågor, innan vi åter var på banan. Klockan var strax över elva när vi slutligen checkade in på vandrarhemmet. Klara hade sedan länge blivit för trött i benen för att gå själv. Den sista halvtimmen hade hon sovit djupt i min famn. Skönt att vara framme. Jag tryckte en kod som jag hade fått per e-post och kom då in igenom en mindre entrédörr. En trappa ner fanns ett skåp med olika skåp med kod. Jag slog in koden på ett fack som var märkt med mitt namn. Inne i skåpet fanns en broschyr innehållande bland annat WiFi-nyckel, samt passerkort till vårt rum. Snyggt upplägg. Natten var riktigt härlig. Pulsen från Ringvägen utanför fönstret varade ända fram till att jag föll i dvala.
Morgonen därpå var vi åter på banan. Nu skulle vårt stora projekt påbörjas, nämligen att hitta en bil. Jag hade kikat på lite objekt, men hade valt att inte stirra för mycket, mot bakgrund av att ha blivit varnad av en kollega för att objekt som är till salu åker illa kvickt i regionen. Så, jag gav den unga mannen i receptionen beröm för klockren brittiska och dessutom en imponerande tyska, vilket jag överhört när han pratat med de tyska gäster som stod före oss i kön. Nåväl. Vi tackade för god service, lämnade passerkort, och tog sedan farväl.
Danderyd
Vi finner att många bilhandlare håller till i Danderyd, och ut mot Täby. Mot bättre vetande hoppar vi på röd tunnelbana och hoppar av vid Danderyds sjukhus. Jag säger kort till Ingrid att "Här är jag född, fast det är nog första sedan dess som jag är här", varvid hon replikerar att det troligtvis var på gurnd av just denna fixa idé som jag hade ställt sikte på just Danderyd, i detta nu. Ja, jag visste inte. Kanske. Kanske var det ändå så, på något subliminalt plan. Hursomhelst promenerade vi iväg. Klara hittade ett äppelträd och sög åt sig ett äpple. Det såg ut att tillfalla allemansrätten, så jag protesterade inte. Lite senare stegade vi in på VAG's officiella showroom. Jag haffade en säljare bakom en disk och bollade lite. Den här mannen var oerhört trevlig, och gav mig inte bara två utan både fem och sex schyssta tips om allt från prutandets ädla konst, till var jag kunde få napp.
Vi gled vidare. En stund senare äntrade vi en annan handlare. Jag hade kikat upp ett objekt som var intressant. Tyvärr, bilen som jag hade kikat på hade blivit såld samma förmiddag. Typiskt. Jag som hade ringt(!) på förmiddagen, men gett upp på grund av bisarr telefonkö. Nå. Fanns det något annat? Säljaren sa att han trodde han hade något intressant. Det var en Ford Focus från år 2000. Den hade endast gått åttatusen mil, och bortsett från en synlig skrap-/lackskada på den bakre dörren till höger var den i okej skick. I annonsen tog de trettiotusen, men om vi slog till nu kunde han släppa den för tjugofem. Vi gick runt och skådade tillstymmelse till begynnande rost, bland annat vid hjulhus. Nej. Jag har redan läst på tillräckligt om bilar. Ford Focus är ökända för sitt bristfälliga rostskydd. Det här affären skulle helt enkelt inte flyga. Vi tackade för oss och sa att vi skulle återkomma om det blev intressant.
Nockebybanan
Vid det här laget har vi förstått att vi gjorde en rejäl tabbe i att inte ta med paraplyvagnen. Vi hade tänkt att ungen kan väl gå själv, och så vidare, men suck så jobbigt det blev. Det blev ju onekligen en hel del traskande, så visst hade det varit schysst med en vagn. När vi sitter på tunnelbanan på väg tillbaka till stan kollar jag snabbt av Blocket. Ett nummer svarar inte. Jag provar nästa. En kvinna svarar. En vagn för hundrafemtio kronor och en annan för tvåhundra kronor, sa annonsen. Jag förklarade snabbt och genuint att vi behövde en enkel sittvagn att ta till hjälp när fyraåringen blev trött. Kvinnan bollade några frågor om klockan. "Oj, är den så mycket? Nej, det kan inte vara möjligt!", och hon försvann för att bekräfta. Hon skulle helst vara på väg till jobbet halv tre, men kunde hala till tre. Skulle vi fixa det? Med en dryg timme till hands kändes det ändå inte omöjligt, bara vi gjorde allt snyggt. Vi fick resanvisningar av kvinnan. Vi skulle ta grön linje, för att sedan hoppa av vid Alvik. På perrongen tvärs över gick sedan Nockebybanan, en klassisk spårvagnslinje. Vi skulle då åka denna till Nockeby torg, var vi skulle hoppa av och promenera ett resterande femtiotal meter till deras hem.
Under resan dit kastade jag nervösa ögonkast på klockan vid upprepade tillfällen, osäker på om vi skulle hinna, men till syvende och sist såg vi trots allt ut att klara 'deadline'. Vi knackar på en gul tvåplansvilla bara ett stenkast ifrån Nockeby torg. En kille i tonåren öppnar dörren. Mamma är tydligen på bakgården. Vi går runt huset och där finner vi henne. Hon visar upp båda vagnarna. Hon säger att till alla i hela världen förutom just oss hade hon rekommenderat den femtio kronor dyrare vagnen, främst på grund av dess massiva stabilitet. Men till en såpass stor unge som vår, nej, den var mer tänkt för mindre barn. Den billigare vagnen var av "rappligare" konstruktion, men skulle fylla vårt syfte väl. Vi var helt med på noterna. Klara fick provsitta i båda vagnarna, och säga vilken hon föredrog. Hon ville att vi skulle köpa den billigare. Kvinnan kunde inte växla en femhundring. Jag sprang snabbt iväg till pizzerian tvärs över vägen. Medan jag står och väntar springer ett par tjejer i tioårsåldern in. "Hej! Får vi pizzabröd?", frågar de. "Javisst!", svarar pizzabagaren. Flickorna fnittrar och tar varsitt pizzabröd och skuttar ut igen. Det märktes att det här var rutin. I samma stund hör jag mopedpojkar brumma utanför. Jag tänker för mig själv att på ett avstånd som ändå kan nås med enkel kollektivtrafik kan man nå en del av Storstockholm som mer liknar landet, med skillnaden att villorna här i Nockeby förmodligen inte var gratis. Jag fick min växel och sprang tillbaka till kvinnans bakgård, var vi betalade.
Snart var vi åter på banan, den här gången satt Klara i en liten barnvagn. Snyggt jobbat, sade vi till oss själva. Det blev genast skillnad som natt och dag. Och packning kunde man med fördel hänga på vagnens handtag. Det här var de bäst investerade etthundrafemtio riksdalerna på länge. Just ja. Bil, var vi ute efter. Jag kollade Blocket, och fann en bil som föll mig i smaken på fler än ett sätt. Jag hade sedan länge satt upp en rad med kriterier, var så många som möjligt nu skulle uppfyllas. Objektet jag nu tittade på klarade samtliga kriterier. Till råga på allt fanns bilen i Bromma, var vi redan befann oss. Jag ringde upp säljaren, och fick genast en bra dialog. Det här var en egen aktör som jobbade som kommanditbolag, och jag hade hört ryktas om hans smidighet redan tidigare samma dag. Jag hade goda vibbar. Vi stämde träff och en stund senare sågs vi. Vi kollade in bilen, och den var rentav snyggare i verkligheten än på bild. Vidare gjorde den jobbet; en utmärkande färg, kombi, avtagbar dragkrok, takräcken, klimatanläggning, farthållare, DEFA-motorvärmare, fönster- och sidospeglar med elhiss, yttertempaturmätare, förar-, passagerar- och sidoairbags, och så vidare. Framförallt så kunde jag inte finna en endaste tillstymmelse till rost på hela bilen. Den här godbiten ville jag verkligen ha. Jag och säljaren kom att justera priset exakt lagom för att båda skulle känna sig tillfreds, och sedan sa jag kort och gott att vi hade en affär. Jag lastade upp en skälig handpenning och vi kom då överens om att affären skulle slutföras dagen därpå.
Gröna Lund
Vi åkte nu åter in till stan; Gröna Lund var målet. I mitt stilla sinne hade jag en idé om att vi skulle passa på att ge Klara sitt livs första båtäventyr. Det fanns ju flertalet mindre färje- eller båtlinjer varav flera gick att åka med vanligt SL 24-timmars kort. Ingrid tyckte att vi skulle prioritera. När vi nu hade återvänt till stan hade det redan börjat bli kväll, och vi skulle knappast hinna både båtäventyr och tivoli. Som genom ett mirakel lyckades jag luska fram (Internet) att det faktiskt var möjligt att slå två flugor i en smäll. Klockrent. En stund senare steg vi ombord på den lilla båten vid Slussen. Denna lättade strax ankar, och äventyret var nu ett faktum. En stund senare landsteg vi just utanför Gröna Lund. Det här kunde inte bli bättre. Sedan blev det käk i form av pizza med rikliga mängder vitlöksås, sockervadd, och åkattraktioner.
Jag och Klara gjorde bland annat Lustiga Huset, och det hela var minst sagt skruvat. Det var mitt livs första gång. Ingrid hade förvarnat oss om att det fanns ställen var man kunde göra illa sig, så att jag skulle se efter Klara. Jag gjorde mitt bästa. Hon hade snabba ben, vår lilla tjej. När mönsterdekorationer på väggarna var i form av ett spinnande mönster som gjorde att det kändes som att allting roterade mådde jag inte bra. Jag tror vuxna är mer känsliga än barn för sådant. Avslutningsvis fick vi kliva på något som kallades den flygande mattan. Jag hann knappt fundera. Allt gick så oerhört snabbt. Det var en nervkittlande men hastig färd, och så var vi framme. En tjej tog emot oss där vi kom ner, och jag förstod ingenting. "Oj, oj, oj, oj", var allt jag fick ur mig, och så klev vi av mattan och gick ut till Ingrid. När jag blir varse att en kamera fotograferar alla som kommer ned för flygande mattan och att man kan beställa allt från t-shirts till musmattor med fotot som tryck blir jag intresserad. Stannar upp och bestämmer mig snart för en svart t-shirt. Detta skulle komma att bli ett så vansinnigt klockrent plagg. Jag skrattar när jag ser bilden. Jag ser ut som att jag är övertygad om att min sista stund är kommen. Ingrid säger att jag ser ut som Arnold Schwarzenegger. Det var i alla fall hur kul som helst. Det hade börjat skymma när vi tog båten tillbaka mot Slussen.
I slutet av kvällen såg jag av en slump en digital affisch var det stod att Wu-Tang Clan skulle spela — följande dag. Jag trodde först att det hela var någon slags skämp. Jag gör snabbt research och finner att så inte var fallet. Hela den ursprungliga ensemblen skulle sammanstråla torsdagen därpå, och världens spelning skulle alltså ner klockan åtta på kvällen. Järnspikar. Hade vi inte bara kunnat stanna en dag till? Kanske? Nej, vi hade trots allt en agenda, nu fick jag faktiskt skjuta den här ungdomliga ivern åt sidan. En annan gång. Oh, vila i frid, ODB.
Mamma
Det var nu vi skulle besöka min älskade lilla mamma. Jag hade bollat lite med henne genom min digitala assistent, men visste fortfarande inte med säkerhet om hon ens var i stan. Hon har alltid många bollar i luften, min älskade lilla mamma, och ofta är hon ute på språng eller uppdrag mitt i fjärran land. Nå. Vi fick försöka oss på en vild chansning här. Vi anlände till Odenplan kring tjugo över nio, och promenaden till Döbelnsgatan var då ingen större marsch. När vi nådde rätt tvärgata och skulle svänga slog trafikljusen vid övergångsstället om till grönt just när vi gick över. När vi sedan skulle korsa den andra gatan i korsningen så skiftade även detta över till 'grön gubbe'. Ingrid skrattade och sade "Tror du att det är Inger som vägleder oss?". Jag log för mig själv och svarade att det kanske var så. Efter en jättekort stund kom jag på att vi gick åt fel håll. Vi vände, och Ingrid säger att det var lite ledsamt att teorin om att det var min älskade lilla mamma som styrde trafikljusen för vår räkning nu föll. Jag höll med. Knappt fyra minuter senare kom jag på att vi trots allt gick åt rätt håll från allra första början, nu gick vi däremot åt fel håll.
Vi vänder än en gång, just som vi hade korsat väg med två svarta män och en tjej. Ingrid bollade lite med mig om dem. Vad jobbade de med? Hur kunde de komma ut från en portuppgång på Odenplan? De såg kanske trots allt ut att vara utländska musiker. Jo, så måste det vara. Vi hade nu tagit rygg på detta gäng; mindre än femtio meter bakom dem gick vi, i detta mörkrets Stockholm. Snart slogs jag av en välbekant — väldigt grön — lukt. Jag och Ingrid tittar manande på varandra. En stund senare befinner vi oss utanför Ingrids svärmor, Klaras farmor, min mamma. Det här var — skamset nog — första gången jag fick tillfälle att besöka henne, trots att hon har bott här i flera år. Att nå fram visade sig lättare sagt än gjort. Vi stod utanför adressen, men det var en gård med en rubust trädörr med portlås. Allt var som hämtat ur en film.
Jag såg en liten trädgård innanför det höga trästaketet. Det fanns ingen taggtråd. Jag är ung och vid god vigör. Jag var helt övertygad om att jag hade kunnat ta ett klassiskt fotsteg på Ingrid och saxa över till insidan. Men hur var praxis häromkring? Skulle grannarna ringa eventuell bevakningsfirma? Jag visste inte. Jag vågade inte. Jag hamrade några gånger på dosan var man slog portkod. Efter att ha ropat några gånger in mot gården (i hopp om att hon faktiskt skulle vara hemma, med öppen balkongdörr) så gav vi upp, och vände på klacken. Vi förklarade för Klara att farmor tyvärr inte var hemma.
Zinkensdamm
Den här natten skulle spenderas på Zinkensdamms vandrarhem, vilket för mig var helt främmande. Svärfar hade emellertid omnämnt det, några dagar innan. Ingrids kusiner bodde tydligen bara ett stenkast därifrån. Nåväl. Vi dundrar förbi Centralen och plockar ut flertalet väskor (som vi haft i förvaringsskåp över dagen), och nyttjar sedan vagnen, vilket skulle bli till stor fördel. Klara halvsov, och flertalet påsar och en väska hängde på vagnen. Det gick hur bra som helst. När vi nådde fram till vandrarhemmet gjorde vi en effektiv incheckning och kröp sedan hastigt i säng.
Dagen därpå var Klara vid god vigör. Det var bus och stoj och klättrande i och emellan sängarna. Rent utifrån logi kanske det här stället var lite lyxigare (med bland annat platt tv, toalett med dusch, och telefon på rummet), men gästköket (e.g. för att värma välling) låg längre bort ifrån än på Skanstull, och merkostnaden då vi saknade egna sängkläder och handdukar var betydligt högre än på Skanstull. I slutändan vet jag inte riktigt hur jag ställer mig. Man kan nog säga att båda ställena var schyssta, på sitt sätt. Men nu skulle vi trots allt vidare, och det var snabb packning som gällde.
Den sista etappen
Vi bestämde oss för att promenera från Zinkensdamm till Skanstull efter Ringvägen, och där köpa ett sista tjugofyra timmars kort för lokaltrafiken, och sedan göra det sista. Promenaden var inga problem. Solen stog rakt på den klarblå himlen och det var hiskeligt varmt. Faktum är att det hade varit stekhett under hela vår vistelse. T-shirt och shorts hade gällt såväl dag som kväll, hela tiden. Så här fick vädret gärna vara året om, enligt mig. Nåväl. Can't have it all. Vi passerade en sådan låda där man får plocka och lämna gratistidningen Metro, och jag tänkte genast tillbaka på mina ungdomens år. Jag kom även att tänka på hur några större städer i Norrland på prov införde sin egen upplaga av Metro för ungefär ett halvt decennium sedan. Projektet föll tydligen inte alltför väl ut, för den gratistidningen är nu historia. Den är emellertid en viktig del av min historia. I synnerhet under åren 2007-2008 har jag starka minnen ifrån detta gratisblad.
Nå. Vi köpte ytterligare tjugofyra timmars validitet på Pressbyrån, Skanstull, och hoppade därefter på tunnelbanan i riktning mot Brommaplan. Under den här resan hann två minst sagt minnesvärda scenarier utspela sig. Först sitter en äldre svart man med käpp på ett enskilt säte längst bak i vagnen, som är märkt med en handikappsymbol. Mittemot detta enskilda säte finns två vanliga säten. På ett av dessa sitter en tjej i min ålder. Vid ett stopp kliver en vit 3/4 skallig äldre herre in, även han med käpp. Han tittade nu mot vagnens ände, och nämnda handikapplats. Tjejen fångar ögonkontakt och frågar om han vill sitta. Han tackar nej, och pekar på den svarta mannen med käppen, och sa att han vanligtvis brukade sitta på den platsen. Så rullade tåget iväg. Tuff, tuff. Den vita mannen såg besvärad ut, stående i mittgången. Så vände han sig plötsligt till den svarta mannen med käpp som satt ner, och säger med barsk ton att platsen är för honom. Den svarta mannen reser sig med möda upp och jag ser hur han, stödd på sin käpp, hankar sig iväg till ett säte några platser bort. Jag satt tyst och stilla och funderade över vad jag precis hade sett. Var det Apartheid, all over again?
Vid nästa stopp kliver en man och en kvinna på tåget. Kvinnan är i min ålder, eventuellt några år äldre. Killen är i samma ålder. Han har rakad skalle och en stor tatuering rakt över hjässan, inte olikt klassiska 'tribals'. Tjejen är uppgiven. Hon beklagar sig över att hon inte orkar leva det här livet. Killen säger att hon har sig själv att skylla som just petat i sig 600 milligram Subutex. Tjejen lovar dyrt och heligt att hon bara hade tagit 450 milligram. Killen är lugn i sinne när han förklarar för henne att hon först tog 150 milligram 'inne på avdelningen', och sedan ytterligare 450 mg av den som de köpte av, varvid han likt en lågstadielärare som förklarar simpel matematik upprepade additionen för tjejen. Jag satt i tystnad och lyssnade på parets diskussion. På avdelningen? Det här paret hade uppenbarligen missbruksproblem. En station senare klev de av tåget. Innan vi ens hade klivit på tåget vid Skanstull, under promenaden från Zinkensdamm, hade jag hunnit fotografera en artistisk målning på en gatukiosk. Inte alls illa. Jag levde på denna gatukonst, i detta skede.
Affären
Det hade blivit lite stressigt just med barnsäkerhet. Det hade slutat med att jag hade lämnat tjejerna på McDonald's, Brommaplan, och själv studsat iväg på en buss bort mot Bromma Blocks, var jag hade köpt en bälteskudde för tvåhundra kronor. Sedan återförenades vi och styrde äntligen kosan mot mannen som höll i ägarbeviset för vår framtida maskin. Han kommer strax ut på gården, och förklarar att vi förmodligen hade råkat glömma bilstereon på när jag provkörde bilen dagen innan. Märkligt, tyckte han. Lite nyare bilar brukade tydligen ha en säkerhet som kopplar ut bilstereon (och övrig el) när man drar ut nyckeln. Ytterst märkligt. Inga problem, dock. Han plockade fram startkablar och tände bilen från ett av sina andra fordon. Vi drog en runda för att se så att allt var i sin ordning. Jag föreslog att vi skulle stanna och tanka. Det gjorde vi. När vi sedan skulle därifrån gick allt åt helvete. Bilen startade inte. Säljaren suckar, men ringer sin kompanjon som en kort stund senare rullar in på bensinmacken med fordon och startkablar, tänder oss, och så är vi åter på banan. Säljaren förklarar att något uppenbarligen är fel. Jag skulle inte oroa mig. Han skulle givetvis stå för detta. I bästa fall var det batteriet, i värsta fall var det generatorn.
Vi skulle åka en sväng till den auktoriserade verkstad med vilka han hade avtal. En stund senare sitter vi på en verkstad. Verkstadsmannen ställer en diagnos på bilen; generatorn ska normalt 'ladda 14', medan den här bara laddade 10. Den behövde bytas. Mannen som jag skulle göra affär med suckade och sa att han personligen hade föredragit att det var batterier som var slut; generatorer var dyrare. Nåväl. Den skulle bytas. Fanns den att tillgå? Nej, inte hemma. Inte heller verkstadskedjans centrallager i stan låg just den här generatorn inne. Paniken växte. Tre telefonsamtal senare stod det klart att generatorn fanns att få tag i på ett ställe, nämligen en reservdelsfirma mitt på Sveavägen. Suck, sade mannen som jag skulle göra affär med. Det var enligt honom i princip omöjligt att ta sig in till centrala Stockholm med bil vid den här tiden (halv fem på eftermiddagen) på en vardag. Nå. Hans kompanjon kunde, tydligen, genomföra det omöjliga. Låt mig nu snabbspola framåt. Nån timme senare är reservdelen (generator) utbytt och bilen tillbaka i Bromma, redo för oss att åka hem till Norrland. Vi skrattar gemensamt åt allt elände, och tar våra farväl. Så ska vi då starta, och då händer det. Bilen orkar — än en gång — inte starta. Åh nej. Nu suckar säljaren djupare än någonsin. Han sa då att faktiskt verkstadsmannen tidigare hade varskott honom att det fanns en risk att även(!) batteriet var dött, och att det var en risk vi fick ta. Nu visade det sig vara just så.
Nå, jag skulle inte oroa mig. Nu stack vi än en gång iväg till verkstan. Nu gick det undan. Ett splitternytt Tudor-batteri plockades fram, och jag fick se hur verkstadskillen och hans kompanjon med några snabba handfattningar bytte ut batteriet. Sedan startade bilen, utan minsta problem. Jag var i detta läge nöjd med allt; framförallt bilsäljarens välvilja. Han hade t.o.m. huserat vårat bagage under allt väntans fläng på verkstad. På väg från verkstan plockade jag nu fram bankdosan och genomförde mitt livs — i särklass — största pengaöverföring ifrån passagerarsätet på denna skrikigt gula Skoda Fabia Combi 1.4 Comfort, som inom kort skulle bli våran.
Hemfärden
Klockan var efter åtta på kvällen när vi lättade ankar. Färden gick bra. På vägen pejlade Ingrid av Blocket och lyckades hitta en schysst bilbarnstol (BRIO) i Söderhamn. Vi fick konstakt med kvinnan som sålde och stannade till och mötte henne på McDonald's, gjorde affär, och köpte en barnbox till Klara. Det skulle onekligen ha känts WT att göra ~80 mil med endast bälteskudde. Det hade helt enkelt inte känts okej. Nå. Vidare, trots att det var tal om en oerhört lång resa så somnade inte Klara förrän norr om Sundsvall. Hon fördrev större delen av tiden med Ingrids mobiltelefon, antingen med nåt spel, eller tittande på — favoritserien — Horseland. Slutligen, strax efter klockan fem på morgonen var vi framme vid porten. I detta skede var jag oerhört trött. På porten satt uppslag om att ytterligare asbestsanering skulle äga rum följande dag, så att boende skulle vara 'i karantän' från klockan åtta och framåt sent på eftermiddagen. Jag kände att jag inte kunde bry mig mindre. Skönt att få sova ut och bara mysa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar