Skoda Felicia säljes!

Jag har börjat inse att allting har en ände, så också vår historia med den här lilla blå bilen. Så sent som i onsdags lade vi ut en annons, och intressenterna är som hökar på mig. Skämt åsido, annonsen lades ut i tisdags, och sedan dess har jag också hunnit finjustera dess prislapp och innehåll en gång.



Faktiskt så fick jag mejl av en lite finurlig intressent på annonsens andra dag. Det var en kvinna från (hör och häpna) en by utanför Skellefteå som sade sig vara jätteintresserad. Innan hon ens hade yppat ett ord om bud så tog jag ord och påpekade att jag hade haft en gubbe som hade budat tretusen kronor på första dagen, vilket jag hade nappat på, men jag hade inte hört av honom under dagen så kanske hade han fått kalla fötter. Kvinnan sa "Men du, det var exakt vad jag hade tänkt bjuda!", och vår fortsatta konversation blev alltmer intressant. Hon berättade att hon jobbade inom psykiatrin, och behövde en schysst pendlarbil. Hon hade minsann redan en Skoda Felicia som hon var jättenöjd med, inte minst på grund av den låga bensinförbrukningen, men olyckligtvis hade kamremmen gått itu bara nu häromdagen. Hon behövde således något bums på momangen. Den här kvinnan lät genuin så jag lovade henne att inte ta några flera bud. De skulle bila ner till Umeå kvällen därpå. Jag tyckte — i mitt stilla sinne — att det inte kändes mer än rätt att jag gjorde en lite mer utvecklande videosnutt där jag gick igenom saker och ting som faktiskt kan vara bra att veta om fordonet vid köp, så att inte den här kvinnan kör femton mil för att mötas av nåt med betydligt mer rost och skavanker än vad hon trott. Så, jag skred snabbt till verket samma kväll, och drog ihop ett litet Youtube-klipp med Klara i spetsen.



Jag mejlade iväg detta till kvinnan. Innan jag slöt ögonen för kvällen fick jag till svar att hon hade sett videon, följt av "Vi ses imorgon!", och en smiley. Den här kvinnan fick minsann inte kalla fötter i första taget. Imponerande. Följande dag (nu i fredags) fick jag dock ett lite tråkigt SMS på eftermiddagen. Hon hade tydligen fått ta över hennes mammas gamla bil, så att hon var tvungen att avbryta, och beklagade och hoppades att jag skulle få bilen såld i alla fall. Jo vars, mig går det ingen nöd på. Jag skrev kort och gott att det var lugnt. Under den här tiden hade jag minsann också hört av den där första herren, han som hade bjudit tretusen spänn första kvällen. Jag skrev nu en kort rad (nåväl, en kortare uppsats blev det kanske) och berättade hela historien om kvinnan. Jag får sedan till svar från mannen att han minsann redan hade hunnit köpa sin önskade Felicia. Nå, han skrev sedan att om jag släppte den för tvåtusenfemhundra så skulle han minsann komma och hämta den vid lunchtid dagen därpå. Motivationen löd "En reservdelsbils är ju alltid bra att ha". Jag log brett för mig själv som jag synade "fulingen" som herren nu försökte sig på. Rätt snygg prutning, faktiskt. Nåväl. Jag svarade kort och gott att vi fick avvakta. Jag skulle eventuellt själv fixa bakbromsarna, besiktiga bilen, och därefter så klart justera priset á la "Bara tuta och köra minst ett år till!", och det är ungefär var vi står nu. Vi får se hur det här slutar.