Lokomotivet
Vi hängde loss i Vännäs. I mitten av tätorten stod ett urgammalt lokomotiv på ett stycke räls. Ett gäng ungar hängde på en parkbänk just bakom. Jag och tjejerna gled runt och kikade. Jag läste informationsskylten. Jag tänkte hela tiden på min älskade lilla mamma. När jag var ett litet barn pratade mamma alltid om morfar, och hur han levde för och på järnvägen. Det här lokomotivet var visserligen tydligt från långt före morfars tid, men mina tankar skenade ändå iväg. Tänk om jag hade hunnit träffa min morfar, till exempel. Han trillade av pinnen blott ett halvt decennium innan jag kom till jorden.
Bilbranden
Halvvägs tillbaka passerade vi Vännäsby, var vi skådade en helt utbränd bil vid vägkanten. Vi stannade till och gick och kikade. Det var ganska läskigt. Jag kollade upp bilen mot Transportstyrelsen, och den var godkänt besiktad så sent som i somras, och nu helt utbränd. Historien kan vända snabbt, it seems.
Blåbärsskogen
Vi hade nu hunnit se såväl ett urgammalt tåglokomotiv som en utbränd Ford, men inte vad vi verkligen kom hit för — bär. Paniken började krypa oss närmare inpå skinnet som vi hade stannat på flertalet vägfickor för att leta bär, utan resultat. Vi var precis på väg att ge upp när vi gav en sista vägficka en chans. Det skulle då visa sig bli jackpott. Fullt med bär. Det blev en trevlig stund var bärplockarna gick för fullt. Sedan satt vi ner och fikade också. När vi lättade ankar och skulle bege oss hemåt fick jag syn på en skylt blott femtio meter framför oss. En skylt som dirigerade in till en skyttebana. Whoa. Inte undra på att inga av de thailändska bärplockarna hade länsat bären på just den här platsen. Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk gav sig ut med bärplockare just här; det var en plats var skarp ammunition gick till höger och vänster. Med hjärtat i halsgropen rullade vi hemåt, glad att vi kommit ifrån bärutflykten med livhanken i behåll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar