Tidigare idag var en helt vanlig dag i ärans tjänst. En tjej ville höra hur en Bluetooth-högtalare lät, och undrade om den skulle fungera bra ihop med hennes iPhone, som hon olyckligtvis inte hade med. Hon frågade om inte jag hade någon telefon så hon fick höra hur det lät. Jo visst, jag tog fram min digitala assistent och parade ihop telefonen och högtalaren över Bluetooth. Jag öppnade sedan Winamp, och såg då genast vad som låg cache:at/pausat sedan jag lyssnade tidigare på förmiddagen, nämligen Britney Spears album 'Femme Fatale' från 2011.
Hela det här händelseförloppet gick ner inom en väldigt tajt tidsram, var sekunder var stora. Tjejen stod förväntansfullt och väntade på att få lyssna på högtalaren. Jag kom efter en kort (~halv sekunds) överläggning med mig själv fram till att det skulle vara både genomskinligt och ynkligt om jag började leta runt efter "rätt" musik att spela. Det enda jag kunde göra var att låta det bära eller brista, och visa mitt sanna jag. I nästa sekund hörde man en tung poppig instrumental och Britneys stämma. Tjejen såg häpen ut, och pekade på min telefonlur och utbrast "Wow, det fungerar! Du liksom bara ... spelar ... direkt från din telefon?", som för att liksom få mig att uttryckligen bekräfta det uppenbara. Ja, visst var det så att jag spelade upp musiken, trådlöst dessutom, rakt från hjärtat av min telefonlur.
Det var en väldigt speciell känsla som gick igenom min kropp och själ i detta vaga moment av existens. Jag kan så här i efterhand dra vissa paralleller med två episoder som jag försökte sätta ord på under parollen "Ett lite genant lån", tidigt i somras. Så här i efterhand ångrar jag emellertid inte för bråkdelen utav en sekund att jag valde att spela upp min musik, utan krusiduller. Mycket handlar i vilken typ av självsäkerhet man uppvisar i sin egna musiksmak. Tjejen i det här fallet verkade dessutom nöjd med ljudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar