Det var då söndag och för min del innebar detta jobb med människor. Vad som skulle sätta mig i ett mentalt skruvstäd för dagen var något som egentligen bara var tänkt som en hjälpande hand. Jag och min kollega hade fått ett enkelt uppdrag; vi skulle ta hand om en gammal tjock-tv. Vi konstaterade fort att vi omöjligen skulle hinna i tid till nästa punkt på dagordningen om vi skulle vara överambitiösa i den mån att vi körde tv-apparaten ut till någon av kommunens stora återvinningscentraler. I närheten av kvarteret fanns emellertid en sådan gård för återvinning, inhägnad med trästaket, och containers för olika material, och även lådor där man får lägga gåvor till Röda korset. Hur var det nu med att ställa en fungerande tv som gåva till bättre behövande? Lite i gråzonen av vad man får göra? Helt oacceptabelt? Där jag själv bor översvämmas soprummet av allehanda (ofta fungerande) elektronik, och det är en slags outtalad byteshandel som bedrivs där, varför t.o.m. Bostaden själva har valt att kalla dessa utrymmen för miljöhus. Om det i juridisk mening är helt okej att t.ex. lämna tv-apparater låter jag vara osagt, då jag inte är helt insatt i vilka paragrafer som gäller.
Hursomhelst, jag och min kollega beslöt oss för att det bästa var att låta apparaten få en värdig ägare. Vi svängde upp på återvinningsplatsen. Där stod redan en bil, och en mindre kärnfamilj stod utanför och sorterade ut påsar i de olika behållarna. Jag öppnade kofferten och lyfte upp tjock-teven. Jag bar den till Röda korsets låda, och ställde den precis alldeles intill denna. Fjärrkontrollen tog jag upp ur fickan och la snyggt och prydligt ovanpå. Jag upplevde att mannen i kärnfamiljen blängde argt, och känslan var inte helt hundraprocentig. Kort därefter var vi åter hjulburna, på väg tillbaka till basen. En stund senare skiljdes vi åt för att hänge oss våra respektive nästa uppdrag på dagordningen. Som av en slump råkade mitt ärende vara inte alltför långt från återvinningsplatsen var vi lämnat teven bara en timme tidigare.
Jag hade inte haft ro i mitt sinne sedan vi åkt därifrån. Bilden av kärnfamiljen och framförallt mannen hade bränt sig fast för mitt inre. Jag såg för mig själv hur detta var en miljöhjälte med ett oerhört civilkurage. Han hade memorerat min registreringsskylt, och sedan ringt in en regelrätt anmälan om brott mot miljölagstiftningen. Jag såg ett förlängt ärende med saftblandare, och sedermera advokater och åklagare förenade i någon hyfsat stor rättssal. Hur man ville statuera exempel och hur någon då råkade bli jag, som bar apparaten. Jag mådde illa vid blotta tanken. Jag var helt klart tvungen att göra om, göra rätt. Jag bor trots allt inte särskilt långt ifrån den stora återvinningscentralen på Gimonäs, så visst kunde jag lika gärna ta apparaten dit på min fritid.
Jag rullade återigen upp på den lilla gården för återvinning. Jag kliver ur bilen och går fram till Röda korsets låda. När jag tittar till höger om den, just där jag hade ställt apparaten, blir jag alldeles paff. Tomt. Det hade gått en knapp timme denna ymniga söndag, och någon(!?) hade lagt beslag på apparaten. Var den tagen i beslag som bevis inför tidigare nämnda framtida rättegång? Eller hade någon behövande haft vägen förbi och sett apparaten, slängt in den i kofferten, och tagit den till t.ex. sommarstuga eller annat ställe var h*n tänkt sig behöva en extra tv-apparat? Jag kan omöjligt veta. Det enda jag visste var att någon hade tagit rätt på apparaten. Jag mådde inte bättre för det. Vem skulle jag ringa? Dagen fortlöpte, fast jag mådde inte alls bra. När kvällen kom mådde jag så illa att jag tog en promenad med min kära vän Nejthan. Jag berättade om vad som hänt, och frågade vad han trodde. Givetvis hade jag skäl att vara orolig, menade Nejthan. Jo vars, nu j-vlar går det stora h-lvetet förmodligen ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar