Äventyret
Det var redan för en och en halv vecka sedan som jag hade blivit informerad om att Ingrid hade haffat en inbjudan till en resa till Storsjöhallen med kyrkan. Idag var det dags. Jag hade gjort en heldag i stan, och hann knappt över tröskeln så var det avfärd. Jag fick med mig en ryggsäck som skulle innehålla allt vi behövde, sen vinkade Ingrid av oss. Vi kom till Carlskyrkan och möttes av människor. Vi hade uppenbarligen missat den lilla samlingen (innefattande pastasås), så nu var det bara att sätta spurt mot Holmsund och Storsjöhallen.
Allt gick som på räls, bortsett då från att jag saknade kontanter på fickan. Jag kom nämligen ihåg från inbjudan att även om äventyret var rabatterat (utifrån ordinarie badpriser sett) så var det fortfarande tal om en kostnad. Jag gick direkt fram till kvinnan som stod vid badets incheckning. Jag sa att jag behövde kontanter och frågade lite snyggt indirekt om det fanns någon möjlighet för dem att trolla med sin kortläsare så att jag kunde få lite flis på fickan. Nej, närmaste bankomat fanns "nere på byn", blev svaret. Jag hade inga planet på att snurra iväg till Holmsunds centrum med Klara så här när vi just kommit för att bada.
Jag vände mig till kvinnan som ansvarade för utflykten, då hon bara stod på meters avstånd. Jag förklarade hur det låg till, och frågade om det fanns möjlighet att t.ex. betala på måndag, då Klara ändå skulle vara i kyrkan på eftermiddagen. Eller, jag hittade visst två femtiolappar i plånboken, kunde jag ge dem nu och ta resten på måndag? Den godhjärtade kvinnan lugnade ner mig och sa att det var lika bra att jag tog allting i kollekten under morgondagens gudstjänst.
Det var faktiskt ingen dum idé hon kom med. Jag svarade att så skulle vi göra, och sen knallade vi mot omklädningsrummen. Vi klädde om hastigt och snart var vi ute i badet. Klara sprang snart på kompisen Wilmer, och lyckan var total. Jag småpratade med hans föräldrar, som också badade. De är väldigt trevliga. Det sociala är emellertid aningen lättare med den ena av föräldrarna, varför vet jag inte. Det känns nog överlag lite spänt just i och med att de faktiskt är ungefär en halv generation äldre än mig, och således så mycket vuxnare. Nåväl. Badet var en stor succé och vi busade och stojade för fullt. Rutschkana åkte vi givetvis också, många gånger om. Tiden gick fort.
Rätt vad det är var vi åter i omklädningsrummet. Det fanns såväl klassisk sauna som ångbastu, och jag föreslog en liten visit. I ångbastun var vi bara in som hastigast, men i den den finska träbastun blev vi desto längre. Faktum är att Klara knappt ville gå ut. Bastuns alla rader var fylld med människor i alla åldrar. Det pratades glatt. Klara och jag satt längst ner, detta efter att Klara hade (jfr. 'learning by doing') förstått sambandet mellan höjd och temperatur i bastun.
Själv satt jag under rätt stor tystnad och iakttog människorna, men främst lyssnade jag. De var glada människor som satt där i bastun. Det skrattades och skrockades, och det kändes inte alls som någon högreligiös stereotyp, utan snarare helt vanliga svenskar som kopplade av med sina ungar i traditionell svensk kyrkligt anda. Jag kände mig trygg i sällskapet, och längtade redan till morgondagens gudstjänst.
Pizzan
Vi hämtade en familjepizza på AliBaba. Klara älskade pizza. Hon påpekar ibland att hon äter för att hon ska växa, och just när det kommer till pizza är det ju samma som maskerade sköldpaddor äter, så kan det bli annat än succé? Nej, och även i mitt eget lilla kakhål ryms det en hel del pizza. Som vanligt understryker jag att AliBaba rekommenderas helhjärtat.
Konstnären
Efter en lång och fartfylld dag var Klara fortfarande inte i djupsömn klockan tjugo i tio på kvällen. Nej, hon låg på vardagsrumsgolvet och satte färg på ponnyhästarna i sin bok. Blott en stund senare var det dock sängen. Barn behöver sova, även på lördagskvällar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar