Dubbdäcken>
Jag brukar vara oerhört dålig på att komma på vettiga julklappar. I år har jag överträffat mig själv. Ingrid cyklar mycket, och nu går vi inte i det kalla och hala vinterhalvåret. Vad vore bättre än ett par schysst dubbdäck? Jag säkrar mina älskade tjejer och uttrycker hur mycket jag bryr mig om dem. En helt briljant julklapp, helt enkelt. Jag skulle dock springa på patrull. Vår butik hade tillfälligt slut på de smalare 28-tummarna, och jag tänkte att det inte var nån större konst än att vi helt enkelt gick upp lite grann i bredd, vilket faktiskt bara kändes häftigt.
Jag köpte då de bredare 28-tummarna, och gled — glad i hågen — ner i källarhobbyrummet för att trä på dem. Klara hjälte mig, och det var jättekul. Allt gick finemang, fast när de väl satt skulle det visa sig att däcken blev alltför breda för de relativt tajta stänkskydden på Ingrids cykel. Suck. Klockan var tjugo i sju och jag avskyr att bli stående med något halvfärdigt. Jag satte fart mot ett varuhus som enligt uppgift (webben) hade slimma (37-622) dubbdäck i lager. Mycket riktigt, och lagom till middagen hade jag trätt på lagom tjocka dubbdäck på min älskade hustrus cykel. Ja, det hela var ju tänkt som en julklapp, men visst vore det fruktansvärt om någon olycka inträffade nu veckorna innan? Det var lika bra att göra detta till en tidig julklapp, kände jag.
Födelsedagspresenten
Klara har nyss fyllt år, men jag skulle för bara någon dag sedan bli varse ännu en födelsedag. Vi pratar om en bekant som går ett årtionde tillbaka. Jag har inte haft någon kontakt med honom på säkert sju-åtta år, men så dök han plötsligt upp på sociala medier. Jag har länge vetat att han är bosatt här i orten, men inte särskilt insatt i närmre detaljer kring hans whereabouts.
Nå. Mannen ifråga fyllde tjugoåtta år denna tisdag, och jag fann det då lämpligt att hälsa på honom. Klockan var blott en halvtimme från midnatt när jag anlände, men det var fortfarande hans födelsedag, och jag överräckte en inslagen flaska toalettvatten. Jag blev bjuden på kaffe och kaka och vi satt ner i soffan och pratade i långt över en timme. När jag väl tog mig upp ur soffan fann jag det lämpligt att besöka min goda vän, som också bodde i krokarna. Denna bjöd på te med honung, och vi hann också med en hel del meningsutbyte kring soffbordet, denna sena tisdagskväll. När jag kom hem somnade jag illa kvickt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar