Vindrutetorkarna

En tid har jag retat mig på att att de främre vindrutetorkarna ger ifrån sig ett litet ljud när de drar bort vatten. Detta är tecken på slitage, enligt samstämmiga uppgifter. Jag var en snål man och ville inet köpa märkesblad, utan styrde min väg till Biltema var det fanns riktigt billiga torkare. Datorn som agerade lathund för novisen var tyvärr frusen, så jag fick hänge mig åt den gamla hederliga papperskatalogen, vilken lyckligtvis också gjorde jobbet. En kort stund senare betalade jag två blad, ett för varje sida. Väl ute på parkeringen slog kylan mig. Jag fick efter vissa omständigheter bort ett av de gamla torkarbladen från dess krok, och skulle då naturligen ge mig på att fästa ersättaren. Det var då dock som om jag fick total hjärnsläpp. Trots att jag hade tagit loss det gamla torkarbladet för knappt en minut sedan så kändes det plötsligt som grekiska för mig hur detta nya blad skulle sitta. Jag knepade och knåade så det stod härliga till.

Mitt i allting flaggar det på min lur. Det är från butiken inne i stan. Det är frågor kring jobb. Jag kryssar för svarsrutorna och en kort socialisering senare avrundas samtalet och jag får återgå till mitt utav kölden huttrande försök att fästa de nya torkarbladen, var jag stod, på Biltemas parkering. Jag hinner knappt börja innan telefonen ringer igen. Nu är det Ingrid, som undrar var jag håller hus. Maten stod tydligen på bordet, och det var snabba ryck som gällde. Aaswergh, stressen slog mig i bakhuvudet likt projektil, och mina fötter kändes som små isbitar.

Lyckligtvis så lyckades jag — som genom ett mirakel — att fästa torkarbladen, kort senare. Sedan är jag på väg hemåt, mot hustrun. Kvällen går i lugnets tecken.