Intimhygienen
Onsdagen inleddes med att jag stegade in i badrummet för att ta uti med det där lite privata. Ja, jag tar som regel hand om mig. Det är allmänt känt att behåring samlar odör och jag försöker därför att hålla mig väl ansad såväl nedtill (bak/fram) som i
armhålorna. Nu kom det sig dock (lite som en chock, faktiskt) att jag tycktes ha glömt bort det hela, och det måste [banne mig] ha fått gro ända sedan nån gång sent i sommar.
Jag fick helt enkelt ta den relativt nyinförskaffade
multitrimmern till hjälp för att få ner buskaget till så den grad att jag kunde bearbeta det med hyvel. Det var sedan jag kastade blick på den i princip splitternya rakhyvel som Ingrid köpte nu för bara ett par dagar sedan. Wow. Ja, givetvis har jag min egna rakhyvel i badrumsskåpet, men jag använder den ju regelbundet till skägg och mustasch, och alla som har sett
Clerks II och hört Dante Hicks yppa den legendariska repliken
"You never go ass to mouth!" vet ju så klart vikten av detta.
Så, när det kommer till intimhygienen brukar jag ju då ta mig friheten att låna Ingrids hyvel, så också denna gång. Nu när hon hade en splitterny var det såklart extra lockande. Wow, det gick verkligen som på räls när hårstråna lossnade från huden. I vanlig ordning tog jag bort allt, bortsett från en tunn lodrätt strimma just under naveln. När jag var ung kallade vi det för "raggarsträng" och jag är uppvuxen med lärdomen att det är manligt att spara en sådan, så därför låter jag hålla den.
Örnsköldsvik: En dramatisk entré
I övrigt stendöd onsdag. Vi fick då snilleblixten att spontant dundra iväg över länsgränsen mot Västernorrland för att avnjuta "Grillat är godast" till lunch. Sagt och gjort. När vi började närma oss kom dock bakslaget. Ingrid opererade ju ut sin visdomstand
i måndags och nu ylade hon så det stod härliga till. Hon kände sig kolsvart i munhålan och visst kändes det också som att ett stygn hade gått upp. Nånting var fel, och hon behövde vård.
Det kom sig inte bättre än att vi fick svänga in på sjukhuset i Ö-vik. Jag var noga med att poängtera hur viktigt det var att Ingrid frågade om frikort utfärdat från Västerbottens Läns Landsting gällde över länsgränser INNAN hon träffade en akutläkare. Pengar, pengar. Medan Ingrid stod i väntrummet sprang jag ut till P-maskinen. Jag beräknade en dryg timme och för parkeringsplatsens ålagda taxa (fem kronor / timme) lät jag spendera hela sex kronor från mitt betalkort. När jag sedan kom in fick vi snabbt komma till glasluckan och efter snabbt utlägg tyckte kvinnan att det här inte var av den kaliber att vi behövde vara här. De hade ändå ingen större expertis inom käkkirurgi så de brukade som regel hänvisa till tandläkare i sådana ärenden. Vi gjorde nog trots allt bäst i att söka vård i hemstaden, tyckte hon, och vänligt men bestämt stängdes glasluckan.
När vi kom ut hade det inte gått mer än sex-sju minuter från att jag hade betalat över en timmes parkeringstid åt oss. Nu skulle vi fortsätta vår färd, och hela den dryga timme som återstod skulle bara rinna rakt ner i i vasken. Sex kronor, kanske kan tyckas, men jag tänkte snäppet längre, alltså vad utgiften gör i förlängningen. Samtidigt svor jag åt Örnsköldsviks kommun som — i ren idioti(?) — uppenbarligen inte hade hunnit utveckla det — i min ringa mening väloptimerade — system som vi har där hemma, var man helt enkelt drar sitt betalkort i automaten vid ankomst ("incheckning") och sedan återigen när man ska lätta ankar ("utcheckning"). På så vis betalar man bara för den exakta tid som man faktiskt har spenderat på parkeringsplatsen; varken mer eller mindre. Det här som jag hade blivit utsatt för nu var bara allmänt idiotiskt, och j-vligt
nittiotal. Jag mådde i denna stund — för mitt eget stilla sinne — oerhört illa i dessa bortkastade pengar, och ångesten lät såklart inte ligga still. Jag yppade min mentala tyngd och börda, och Ingrid — i sin tur — tyckte visst att jag var hemskt snett ute på ett moln och svävade. När vi sedan satt ner på en parkbänk utanför sjukhusets entré för att samla oss såg ingen av oss särskilt munter ut.
Örnsköldsvik: Grillat är godast
Dessbättre landade vi blott en stund senare på
Burger King och läget började successivt planas ut. Käket var gott, och j ag tyckte att burgaren här faktiskt stod i någorlunda förhållande till utlagd peng. Pommes var tjocka, i jämförelse med många andra ställen. Allt som allt var jag mycket nöjd, och Klara käkade banne mig varenda pinal ur sin barnbox. Hela hamburgaren, vartenda pommes, och hela drickan (Fanta) gick ner. Jag var som på moln, och stoltserade upprepande med att jag inte kunde komma ihåg att Klara någon gång tidigare lyckats klämma en hel barnbox. Det här gjorde min dag, i sanning.
Örnsköldsvik: En glimt av stan, och hemfärd
Efter lunchen stannade vi till på stan. Jag har aldrig "gjort stan" I Ö-vik i hela mitt liv, och nån gång ska ju vara den första. Ingrid visade mig gallerian. Den var faktiskt helt okej. Rätt flott, med sisådär tre plan av klassiska butiker. Vi sprang på mitt petiga direktiv in på Smart Eyes var tjejen gjorde en smal korrektion av bågarna på Klaras glasögon, så att de inte ska trilla ner lika lätt. Efter att ha fått godartad hjälp med detta banade vår väg vidare.
Leklust låg på bottenplan i den sista av de två (ja, faktiskt) gallerior vi besökte, och om än priserna — i vanlig ordning — låg utanför kartan kändes det som en välbyggd och välplacerad butik.
Sedan var det dags för hemresa. Då Klara hade varit så duktig och fått i sig hela barnboxen hade jag lovat henne att hon skulle få ett kinderägg. Då vi besökt Pressbyrån (i en av galleriorna) hade jag dock läst den vansinniga prislappen 14:- på dito, och ångesten hade slagit bakut och jag hade i princip släpat ut tjejerna från jourbutiken, med löfte (ja) om att Klara minsann skulle få ett chokladägg, bara vi tog oss till en hederlig stormarknad med lite mer realistisk prissättning. Ja, jag må vara Ove i ett nötskal ibland, men här fick jag faktiskt medhåll från Ingrid. Hon sa att hon på sin höjd sett en prislapp (i vansinne) på sisådär tolv kronor på någon av de kvällsöppna kioskerna i stan där hemma, men detta (fjorton kronor) var banne mig rekord. Ja, hu-je-da-mig. Nån gång fick måttet vara rågat.
Vi stannade till på Coop Forum och jag gav Klara (enl. överenskommelse) ett kinderägg. "Mycket vill ha mer", sägs det ju enligt sägen, och visst pekade Klara plötsligt på tre-packet och gjorde sitt gulligaste och mest vädjande ansikte. Nå. Jag stod på mig och sa att det fick vara bra med ett kinderägg, på en vardag. Jag skulle just ta klivet vidare när jag tittade på handscannern i min hand. Det stod något i stil med (para-reciterat) "Du har väl inte missat erbjudandet?" och därtill att jag skulle få köpa två kinderägg för tio kronor. Ett för åtta och femtio, två för tio kronor. Jag höll en blixtsnabb (nano-sekunder, please) överläggning med mig själv, och kom sedan fram till att detta erbjudande var för bra för att passa på.
Jag vände mig till jäntan och såg henne djupt i ögonen och sade "Klara, vet du vad, du har varit så HIMLA duktig idag, så du KAN få två kinderägg, om du VERKLIGEN vill!", och hon strålade då givetvis med ögonen och sa att hon verkligen ville det. Ja, så tog jag då ett till kinderägg, och det där två-för-X-erbjudandet var i hamn, såväl som mitt barns sanna glädje. Big win. Vi var i Umeå just vid skymningen. Vilken härlig dag vi hade haft i grannlänet, det må jag då säga.
