I eftermiddags fick jag för första gången — jag tror någonsin — erfara ett dåligt kundbemötande i en butik. Det var dagen före nyårsafton som tangentbordet visade sig ha sjungit på sista versen. Jag sprang in till Ålidshems returbutik, som så att säga ligger i närområdet. Ingrid och Klara är också med. Jag har varit in här ett par gånger förut, mest för att titta, men vid ett tillfälle gav jag honom också en gammal bildskärm, som jag då fraktade dit på cykel. Vi har småpratat alldagligt de gånger jag har varit där, och jag har läst uppgifter i media om att Md Mazharul Alam driver sin verksamhet för ett gott syfte. Det har känts bra helt enkelt. Jag kikade i butikens datorhörna, var jag hittade en hög med gamla tangentbord. Jag valde ett enkelt tangentbord, Logitech Classic 200, som såg fräscht ut. Jag frågade vad han ville ha för det. Femtio kronor. Jag gav honom pengarna och vi åkte hem.
Jag kopplade in tangentbordet i datorn, och ser genast alla tre dioder blinka i ultrarapid. Inga tangenter svarar. Suck. Jag kastar ett öga på klockan och konstaterar att NetOnNet fortfarande hade öppet. De hade enligt nätet en kampanj på ett Logitech K400. Jag åker förbi Språkgränd 26 för att returnera tangentbordet. En skylt sitter på dörren där det står att han har stängt. Suck. Bredvid stod öppettiderna, och enligt dessa skulle han ha öppet till 18. Jag tänkte att jag fick göra det där en annan gång, och satte kurs mot Ersboda, svängde in på NetOnNet och fick tyvärr veta att de hade slut på denna kampanj. Suck. Varför hade jag inte kollat butikssaldo på nätet? Vid en kunddator kunde jag snabbt se att Umeå var rödflaggat. Alla butiker var gröna (hade saldo på tangentbordet), utom Umeå och en ytterligare. Vad är oddsen? Typiskt! Det slutade med att jag köpte ett billigt tangentbord, endaste fyrtionio kronor, från den svenska uppstickaren Andersson. Sedan bar det åter hemåt.
Nu kommer vi till tråkigheterna. Även på självaste Nyårsafton provade jag att svänga förbi butiken. Stängt. Nyårshelgen gick, och sedan gjorde jag ytterligare två misslyckade försök att komma till en öppen butik. Stängt, vid båda tillfällen. Så gick dagarna, och idag skulle jag göra ännu ett försöks. Nu visade det sig också vara öppet. När jag kommer in står ägaren och pratar i telefon. Det pratas i några minuter. När samtalet slutligen avslutas hälsar han vänligt, och ursäktar sin bror "som alltid bara pratar på", och ser sedan tangentbordet som jag bär med mig. Jag berättar historien och säger att jag helt enkelt vill återlämna tangentbordet. Jag får genast den dåliga vibben. Han säger att det kommer att bli komplicerat. Jaha, varför? Han säger att det ska kommer att bli svårt med redovisningen, då det var så länge sedan. Jag menar på att det inte borde vara svårare att bokföra ett återköp/reklamation som är två veckor än en som är till exempel två dagar? Han säger att alla har regler, och så leder han mig in i datorrummet var han lyfter undan några skivfodral på en hylla. Bakom syns en handskriven lapp där det står att om man köper något och det skulle vara trasigt så måste man komma in inom en timme. En timme. Jag säger nu rakt ut att jag tycker han agerar oschysst, för en sådan här sak. Tyvärr.
Han säger att han kan byta mot ett annat tangentbord. Jag säger att jag redan har köpt ett tangentbord. Han förstod, men tyvärr. Regler var regler och var tvungen att följas. Jag började nu bli irriterad på riktigt. Det blev liksom klart för mig att det här ärendet, som i mitt stilla sinne hade varit ställt till att ha ett solklart utfall, skulle bli problematiskt. Jag förklarade att jag vid flertalet tillfällen hade försökt komma in med tangentbordet, fast att han hade hållit stängt alla gångerna. Han följde mig ut och visade en handskriven lapp på brevlådan, var det öppettider stod. Sedan stod det under att man vid brådskande fall kunde ringa till honom, och telefonnummer. Han sa att jag skulle ha ringt. Jag sa att även om jag hade sett den här lappen så hade jag inte tyckt att det hela kändes som ett brådskande ärende i den bemärkelsen. Nänä, men det ansåg han. Jag lämnade hans handskrivna kvitto kvar i butiken, det betydde uppenbarligen ändå ingenting, och tog det helt defekta tangentbordet med mig därifrån, då jag inte ville ge honom möjligheten att lura på någon annan stackare det.
Ålidhem är en stadsdel med många studenter, och jag tror att den här förlorade femtiolappen skulle svida i jämlikhet med många förlorade paket nudlar för en och annan. I mitt eget fall handlar det här dock absolut inte om pengarna (läs: femtio kronor) här, utan är en ren principsak. Jag kände mig rentav kränkt utav det icke-hjälpsamma bemötande jag fick. För mig känns det som att Md Mazharul Alam har missat det självklara i att ett dåligt bemötande inom handeln leder till att man förlorar kunder. Detta går oavsett om vi pratar om en secondhandbutik eller en stor elektronikkedja. Principen är densamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar