Julgranshelvetet

Ingrid har tjatat om att vi ska ha en riktig gran i år. Jag har i sanning varit rätt skeptisk, mycket p.g.a. att jag aldrig har varit nåt stort fan av julen. Sedan problem med skräp och barr, eller med lite otur rentav termit eller andra skadedjur, för att inte tala om när granen där omkring tjugondag Knut faktiskt ska ut. Suck. Sedan är det ju en kostnad också. I mitt stilla sinne har jag alltid varit inne på att det ju finns oändligt många granar ute i de djupa skogarna, och att det inte är några konstigheter med att såga sig en lämplig. Nu har jag dock gjort lite research, och fått klart för mig att dessa små buskliknande träd inte faller under allemansrätten, utan att det kan bli frågan om juridiskt efterspel om man blir påkommen med att såga sig en gran. Otäckt värre.

Vi är ju i princip dagligen på Strömpilen, så den där mannen vid vägkanten med ett stort stånd av granar har inte undgått oss. Idag bestämde jag mig för att göra en riktigt karlakarl, eller hjälteinsats för julen, om så önskas. Jag skulle för första gången i mitt liv köpa en julgran. En av Klaras kompisar var på besök, så de fick följa med, och så åkte vi ner dit och började luska i granar. Vi (Ingrid) fann snart en som var fin, och då blev det bara frågan om betalning. Han hade tyvärr ingen kortläsare, utan det var kontanter som gällde här. I mitt stilla sinne funderade jag över hur mycket av dessa pengar som egentligen redovisades. Jag hade svårt att tänka mig att jag skulle få något kvitto på granen. Nå. Jag sprang upp till uttagsautomaten och tog ut en femhundralapp som jag inte ens bemödade mig stoppa ner i plånboken, utan bara lät glida ner i jeansfickan, den skulle ju likväl snart upp igen.

Så knatade jag det tjugotal meter tillbaka till mannen med eskimåmössan och julgransståndet. Jag undrade hur jag skulle gå tillväga nu. Jag kom då på att jag i somras nappade på nån kampanj på Jula, var spännremmar (med sådan klickande mekanism för att surra gods) låg i en korg för bara tio kronor stycket. Jag hade en sådan i skuffen och frågade eskimån vad han trodde om att lägga granen på taket och surra fast den vid ena takräcket. Eskimån svarade att han såg mängder av människor göra på exakt det här sättet varje dag, och att han inte hade hört om nåt missöde. Detta lät ju lovande. Jag var på väg att hala fram femhundringen, men kom på att jag inte ville bli stående med logistiska problem efter fullbordad affär, så jag frågade om det gick bra att jag försökte mig på att faktiskt surra fast granen innan vi avslutade affären. Jovisst. Så skred jag till verket. Granen låg i en schysst nätstrumpa så den var faktiskt ganska kompakt. Det var dock en kall dag, omkring tio minusgrader, och mina fingrar frös när jag kämpade med klickmekanismen. Remmen hade som vanligt kört fast sig i spännhjulet. Inte första gången. Efter någon minut av svärande gav jag upp och sa att jag skulle återkomma.

Vi for hem, var jag i lugn och ro lösgjorde remmen som hade tjorvat in sig. Sedan lämnade jag tjejerna och åkte ensam tillbaka ner till Strömpilen. Jag sa till både mig själv och eskimån att nu skulle det minsann gå. Jag började surra granen, men rätt vad det är märker jag att strumpan runt granen har åkt in i spännhjulet på remmen. Jag försöker få lös den, men förgäves. Jag svär tyst för mig själv, och kylan biter fingrar. Jag kommer i ungefär samma ögonblick fram till att det helt enkelt inte heller detta år är meningen att vi ska ha någon levande julgran. Jag ursäktar mig för eskimån, ställer ifrån mig julgranen och åker hem, utan julgran.