Ikväll när jag var ut med soporna ser jag ett par slitna gamla skor i miljöhuset. Inte ens om det var till synes fräscha skor skulle jag kunna ta på mig skor från någon främmande människa, och det här paret var verkligen inte ens fräscht. Usch. Dra en gräns. Jag kastade emellertid ett öga på snörena. De var onekligen i bättre skick än på mina sommarskor som jag nu så lägligt putsade upp häromdagen. Kanske skulle man kunna? Jo, absolut. Jag ville inte ställa mig i miljöhuset och lossa skosnörena (det hade sett vansinnigt ut om någon kom in), utan tog med mig båda skorna in. Jag fick mothugg från hustrun så snart jag kommit över tröskeln. "Usch, du tar inte in dom!", säger hon genast. Jag lyckas värja mig, och får dispens till att lossa remmarna. Sedan var faktiskt Ingrid hygglig och tog med [de nu snörlösa] skorna ut till miljöhuset igen. Jag hann fundera på vad han/hon som ställt ut skorna skulle tänka om han/hon kom ut och såg att någon haffat snörena från dem. Jag drog lite på smilbanden. Jag satte mig sedan ner på hallgolvet och pillade med snörningen.
En stund [av pyssel] senare var jag färdig, och tycker spontant att det blev en klar förbättring. Tillägger att jag blev lite ledsen när jag upptäckte att jag hade missat att dra snöret genom den lilla öglan en bit ovanför det fjärde hålet. Ja, infästningen som ska förhindra att den stora flärpen (eller vad kallar man det?) på skon faller ner mot sulan. När jag upptäckte detta var jag som ni ser färdig med hela snörningen, och fick dessutom jobba upp den dubbelknut som jag slagit högst upp. Suck. Nåväl. Blev i alla fall spontant nöjd med resultatet. Min hustru kommenterade att det såg mer ut som bowlingskor nu. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, skön hon är. Jag var allt som allt nöjd. Visst hade jag kunnat köpa[!] nya skosnören, de kostar inte många kronor, men nu tjänade jag dessa kronor, och drog samtidigt mitt strå för miljön. Återvinning. Hej 2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar