Tungvrickaren
På kvällskvisten stoltserade Klara med hur hon kunde rulla ihop tungan. Ingrid var häpen och frågade om jag kunde göra det. Jag sade då att jag tyvärr inte kunde det, och utvecklade mitt resonemang med att jag trodde mig ha hört (eller läst) att det där med att rulla tungan inte är en färdighet som man utvecklar, utan nånting som man antingen kan eller inte kan, i.e. det är genetiskt betingat. Ingrid bad mig då att göra ett försök. Jag gjorde som hon sa. Jag kände mig rätt fånig då jag stod i sovrummet och försökte göra nåt slags konstverk av min tunga. "Ååh, du kan ju visst det!", utbrast då Ingrid. Jag såg mig inte i spegeln, rädd för min egen skugga, men antog att hon hade någon slags poäng. Jaha, påskyndade hon, "då vet vet vi var hon har ärvt det ifrån." Ja, kanske är det så ändå. Dom kallar mig för tungrullaren, i vår del av stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar