Trimningen
Det var faktiskt helt okej väder, med solsken. Så slog det mig att mina ben hunnit samla en snudd på bisarr hårväxt, vilket absolut inte är önskvärt. Oavsett vilken dag i veckan det gäller så vill man ju inte känna sig som en hårig apa. Så, jag slank iväg ut till hallen och trimmade först ena benet för en side by side comparison, vilket kan skådas på bilden här ovan. Man ser tydligt vilket ben som är fräschast.
När jag klev in i duschen efteråt befriade jag även övriga besvärliga platser från hårväxt, då m.h.a. rakhyvel. Bringan sparade jag. Jag sparar alltid den medvetet, lite som ett tecken på manlighet. Jag brukar även spara en liten strimma nedanför naveln, i nittiotalets kultur ofta kallad raggarsträng.
När jag stod och duschade av mig allt raklödder tittade jag ner och märkte till min stora förvåning att jag svällde. Lite generad blev jag, men i nästa stund slog jag ifrån mig skulden. Man är ju trots allt inte mer än människa, med allt som tillkommer. Kort därefter öppnas badrumsdörren och Ingrid kliver in. Jag står tydligen och tittar mig i spegeln med ett snett leende och hon muttrar några rader om klassisk narcissism. Lite spot-on var hon faktiskt i denna stund, det måste jag ge henne.
Drop-in-undersökningen
Efter den ljuvliga förmiddagen var det dags att bege sig inåt stan för att börja jobba. Jag hade allra helst legat ute på balkongen hela dagen, denna otroligt varma dag, men plikten kallade. Jag hoppade på cykeln och trampade min väg fram igenom solskenet. När jag väl kommer fram slås jag av en fruktansvärd överraskning. Jag hade läst schemat fel en timme. Jag började inte förrän klockan två. Doh, face-palm. Det var bara att gilla läget och knalla ut i det sköna vädret igen. Allra helst hade jag ju velat ligga på balkongen där hemma, men det blev lite svårt.
Nå, då slog det mig att jag kunde ta död på denna spilltid genom att göra ett drop-in-besök på Koskelas ögonklinik, Öst på stan. Jag har någon gång tidigare snappat upp att man får en kostnadsfri undersökning med ett underlag för ens personliga förutsättningar, och visst får jag medge att tanken länge har funnits där.
Jag brukar skämtsamt säga att min glasögon är mina "vindrutor gentemot verkligheten", men i sanning känner jag mig bra mycket bekvämare utan dessa knöliga bågar. Nå, var och varannan har väl synfel, och jag har dessvärre åkt på såväl närsynthet som brytningsfel, och det sistnämnda har också blivit ett snäpp värre på senare år. Suck.
Nåväl, jag knallade in på kliniken och fick sitta i en stol och titta in in i ett jättekonstigt instrument (tänk sci/fi film) var en pytteliten bild på något [som jag tror skulle föreställa en liten röd stuga] skiftade i skärpa. Kvinnan läste av mitt synfel utan att jag ens behövde säga något om när jag såg bättre/sämre. Jag påtalade att tekniken var imponerande. I nästa skede fick jag titta in i ett ännu märkligare instrument, även nu med hakan vilande på en liten kudde, ungefär som vid en linstillpassning. Det var ett konstigt mönster i en stark färg som liksom omringade mig (tänk 3D) och jag visste varken ut eller in.
Jag påtalade även för den vänliga kvinnan som gjorde undersökningen att jag vid linstillpassning blivit informerad om att jag hade ett litet ärr på ett av ögonen, förmodligen från någon olycka när jag var ett litet barn. Hon tyckte det var bra att jag nämnde detta, och letade men hennes datormaskin fann i alla fall inget, vilket hon tyckte talade till min fördel. Allt som allt gick undersökningen som på en räls och jag fick en tid bokad med den faktiska laserkirurgen så tidigt som nu på tisdag, alltså bara en helg bort. Jag skulle då få mina faktiska förutsättningar på papper. Oj oj oj. Jag stegade de få kvarteren tillbaka in till stan och upp i MVG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar