Dagsformen
Full fart, lördag var det här. Vädret var gott så först var det lek på gården under balkongen, sedan lite cykling på kvarteret, och sist men inte minst en tripp ner till Strömpilen var Klara fick sig en barnbox. Hon har blivit så duktig på att äta. Varenda tugga slank minsann ner.
Födelsedagsfesten
Klockan två gick födelsedagskalaset av stapeln. Det är Klaras kompis Yara som fyllde fem år. Jag börjar kunna det här med barnkalas utan och innan. De börjar undantagslöst klockan 14:00 och barn och föräldrar upplöses lika undantagslöst klockan 16:00, efter precis två timmars stoj och lek. Jag missräknade lite på klockan, eller kanske Klaras framfart på cykeln, för vi kom fram nästan tjugo minuter för tidigt. Jag vet själv hur man ofta sliter med de sista förberedelserna och klarar deadline precis på håret, så att komma så tidig är osedligt. Därför stannade vi ute i parken på gården och inväntande klockan. När klockan är precis på minuten ser jag hur en annan förälder går in med sitt barn i porten dit vi ska. Vi hakar på och hinner med innan porten slås igen. På så vis anländer vi liksom i samlad trupp.
Födelsedagskalaset gick som på räls, med tårta och allt det där vanliga. När Yaras mamma tog emot Klaras present och ställde den uppe på pianot intill en annan figur som såg ut att komma från samma serie lade jag märke till en fruktansvärd miss. Prislappen. Den satt alltså kvar. Oj oj oj. Folket började röra sig, då vi skulle gå ut på gården och hoppa studsmatta. Jag försökte samla tankarna. Skulle jag göra en blixtsnabbt manöver och ta ner figuren och försöka slita bort prislappen, eller gilla läget ("Det blev som det blev") och låta den vara kvar. Jag vågade inte ens försöka föreställa mig den pinsamma situation som skulle uppstå om jag skulle bli påkommen med att stå och klösa bort en kvarglömd prislapp, så jag valde alternativ nummer två, och lät den helt enkelt stå kvar där den stod, uppe på pianot, i familjens vardagsrum.
Vi gick ut och spelade det där klassiska spelet när man ska kasta små gummiringar på pinnar i en liten ställning som ligger på marken. Jag kommer inte ihåg namnet på den här sporten eller leken, men jag vet att jag själv ägnade mig åt det nån gång emellanåt, när jag var ett litet barn. Allt gick finemang, och barnen fick dessutom glass. När alla barn hade fått glass och det fanns kvar frågade Yaras mamma runt bland föräldrarna om nån ville ha. Alla passade. Det blev nästan jobbigt. Jag tog ord och klämde in att jag minsann kunde tänka mig en glasspinne. Mums. Precis 16:00 satte vi av hemåt.
Förberedelserna
Nu var det en lite speciell lördag, jag och min vän Alexander var nämligen bjudna att ta med våra hustrur och gå och titta på ett evenemang inne i stan på kvällen. Det var ett gäng unga musiker från Norrbotten som skulle inta stora scenen på Scharinska. Wow, så spännande. Jag som inte har varit på konsert på en smärre evighet. Gud, så spännande. Klara fick den stora äran att sova över hos sin mormor och morfar på Berghem, och när vi hade lämnat av henne där började jag och Ingrid förberedelserna inför kvällen.
Nå. På det stora hela taget blev det en familjepizza från Ali Baba. Sedan började jag tänka högt ifråga om jag skulle anlända till stället á dirt-bag eller om jag skulle ta och kalla det för vår eller tidig sommar och inviga mina nya skor som jag fyndade på Stadium den där helgen när vi hade fint besök ifrån Älvsbyn. Efter visst övervägande beslöt jag mig för att göra så. Vilket klipp, förresten. Ordinarie pris var åttahundra kronor och jag betalade en bråkdel. Prislappen är väl synlig. Oj oj oj, jag älskar när jag gör det så där läckert.
Kvällsäventyret
Vi slog följe med Alexander och Alisa på kvällen, och det blev en konsert vi sällan glömmer. Full rulle med Kalle Gracias och ackompanjemang uppe på scen. Det var en oerhört mäktig upplevelse, oj oj oj. Efter slutförandet tog jag det lugnt i baren en stund.
Helt från ingenstans dyker en kille jag känner igen upp. Han kommer från Infjärden, vilket även Tommy gör. Jag surrade med killarna över en kall öl och hann t.o.m. fotografera dom. I mitt stilla sinne tänkte jag att Tommy måste ha tränat en hel del. Han var helt enorm, mot för när jag sist såg honom.
Innan jag och Ingrid kröp ner i sängen för kvällen hade jag dessutom fått en ny kompis på Snapchat. Det här var helt klart en lördagskväll värd att minnas, för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar