En saftig nota
Dagen var alltså kommen för den där inlämningen. I mitt stilla sinne svor jag över att jag hade tvingats ge upp projektet demontering inte långt ifrån mållinjen. Den där j-vla kontakten till låskistan alltså. Satan i gatan. Nå. Strax före tolv lämnade jag nycklarna till killen på Motorcentralen, och bestämde mig för att ta en liten promenad. Ungefär en timme beräknades arbetet ta. Jag strosade nedför Haga och in till stan. Gick en liten cirkel kring torgen och hann också fundera på en glass.
Efter ungefär tre kvart började jag dock återfärden mot verkstaden. När jag strax innan klockan ett smög förbi utanför såg jag att bilen stod kvar på samma ruta som var jag hade lämnat den. Fortfarande fönsterlös på förarsidan. Suck. De hade alltså inte ens tagit in den ännu. Suck. Jag gick över till OKQ8 Parkvägen och köpte en glass. Satte mig på en parkbänk var jag tyckte jag hade god uppsikt över situationen. Under tiden som det tog för mig att äta glassen hände ingenting. Status quo.
Klockan var nu tio över ett och jag påbörjade en långpromenad — hemåt. Det var inte lönt att vänta. Jag gick Rotthofsvägen ner till Fridhem, var jag strosade förbi Östra gymnasium och sedan upp intill Svingens övre infästning, och sedan vidare ned mot Tunnelbacken och genom det lilla skogsbrynet för att kanske åtta minuter senare vara över tröskeln. Ingrid hade precis tagit ut pizza ur mikrovågsugnen. Min favorit. Hon är underbar, min älskade hustru. Efter den sena — men mycket välsmakande — lunchen hoppade jag på min cykel och rullade iväg.
När jag kom tillbaka till Motorcentralen var bilen borta. Nu hade de åtminstone tagit in den. Jag gick in och satte mig. Drack kaffe, skummade igenom ett par papperstidningar som låg på bordet i deras foajé. Det var faktiskt helt okej att sitta där. Jag överhörde motormässiga vardagsbekymmer från diverse kunder som strosade in. Där satt jag, med min kaffe.
En teve fanns det också. My Strange Addiction visades och det var om nån kvinna som var besatt i nakna råttor. Hon köpte dyr djurmat till dessa med som följd att hon inte hade råd med hyran. Hon var på väg att bli vräkt. En mekaniker svängde förbi för att haffa en mugg kaffe ur maskinen. Han kunde inte undgå det som försiggick i tv-rutan. Usch, tyckte han. Jag nickade instämmande.
Efter två koppar kaffe och en del tankeverksamhet kommer en kille och meddelar att bilen är färdig. Han hade bara en fråga; om centrallåset hade fungerat ifrån förarsidan förut. Ja, sa jag. Jaha, nu var det ett litet problem där. Han utvecklade och sa att förardörren nu verkade leva sitt eget liv. Det gick att låsa och låsa upp med nyckeln men övriga dörrar följde inte med. Jag hade tidigare berättat att jag hade varit fruktansvärt våldsam när jag skulle få loss kontakten från låskistan, och att jag eventuellt hade tagit sönder något.
Så, nu hade ju grabbarna naturligt ryggen fri, och detta med all rätt. Detta var ju faktiskt — med 99% säkerhet — min egenförvärvade soppa. Suck. Ville jag ha ordning på det där var jag tvungen att byta ut låskistan, och en ny sådan kostade ungefär tvåtusen kronor, och sedan en saftig arbetskostnad på det. Suck. I det här läget ville jag bara hem. Jag betalade ungefär två och ett halvt tusen kronor och gjorde mitt bästa för att se glad ut. Innan jag lämnade bygget frågade jag den unga mannen som fixat med bilen om hur i hela fridens namn han gjorde för att få loss den där omöjliga kontakten som så många på diverse internetforum hade skrivit om.
Den unga mekanikern tog ett snabbt steg till dörren, satte på ett leende, och visade täckbrickorna som döljer två insexskruvar som håller i själva låskistan utifrån. Han tog loss den först, för att sedan enkelt komma åt kontakten som satt i den. Annars var det i princip omöljigt, fortsatte han. Suck. Det var ju någon i nåt av alla dessa forumtrådar som hade gett just detta tips, att montera ut låskistan först. Jag hade inte haft mod att göra detta, av rädsla för att det skulle börja hoppa fjädrar till höger och vänster, alternativt att jag skulle få problem att kroka tillbaka nån vajer rätt, t.ex. den till dörrhandtaget. Min rädsla för det oupptäckta hade nu av allt att döma kostat mig en defekt låskista, och således ett litet i-landsproblem.
Glass och slipsar
På eftermiddagen köpte vi chokladsås och sedan käkade vi glass. Sedan mumsades det. Senare framåt kvällen när jag gick ut med soporna fick jag plötsligt medvind. När jag kommer in i miljöhuset har någon hängt upp en massa slipsar. Wow. Jag äger i princip bara en slips, och i dagsläget klarar jag inte ens av att knyta en slipsknut själv. När jag stängde dörren till miljöhuset bakom mig var jag plötsligt ägare av ett tiotal slipsar. Just sådana här torsdagar gör livet lite extra värt att leva.
Fortfarande snö
På kvällskvisten knallade jag och Klara in i skogen intill oss och lekte. Vi kom ut vid hockeyrinken, och där intill var det fortfarande kvar en liten snöhög. Under vintern var ju det här en sådan uppsamlingsplats för stora snölass, så det kanske är förståeligt. Jag tyckte dock att det kändes lite skevt med en snöklump i slutet av maj månad. Herre jösses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar