En schysst start på dagen
Jobb inne i stan från morgonkvisten, denna typiska lördag. Efter uppackning bjöds det på vetekaka med smör, ost och gurka. Underbart, faktiskt. Jag växer ju fortfarande så jag kan verkligen ha nytta av den energin som jag får. En liten dammsugare gjorde bra tilltugg i samråd med kaffet. Mums. Jag älskar i princip allt som går att stoppa i munnen.
Katten som plötsligt blev våran
Väl hemma på eftermiddagen gled jag ut på balkongen. Gustaf satt på bordet och att döma av hans blick såg det ut som att han poserade, om än Ingrid senare påtalade att det där är hans typiska blick när han har fått syn på nånting av intresse, t.ex. en fågel. Nå. Jag fotograferade, och låg sedan i sängen och tittade länge och väl på bilden. Vilken vacker katt, tänkte jag för mig själv.
En eloge till Önskefoto
Det var i julassom Ingrid gav mig den underbaraste julklappen jag har fått nånsin, nämligen ett exklusivt skal för min mobiltelefon. Den underbara känslan av att ständigt bära tjejerna med mig på baksidan av något som jag faktiskt tar upp ur fickan stup i kvarten. Inte heller nog med detta, skalet har visat sig vara av klockren passform och kvalitet. Innan jag fick detta hade jag ett vanligt silikonskal. Det gled rätt av telefonen vid kanterna, och kändes aldrig riktigt bra. Detta liksom "klickar" fast runt om telefonen, och sitter sedan hur bra som helst, sådär så att man snudd på måste kämpa för att få av det. Just som ett skal ska sitta.
Nå. Jag drabbas tyvärr stundtals av motorisk ofärdighet, i folkmun klumpighet, vilket har som följd att jag har tappat min mobiltelefon i backen alltför många gånger. Varje gång det har hänt har jag blivit lika skräckslagen när jag tagit upp telefonen; livrädd för att ha åkt på det där beryktade/klassiska scenariot var skärmglaset spruckit. En lättnadens suck när mobiltelefonen tycks ha klarat sig helskinnad, gång efter gång. Jag är övertygad om att jag har det här plastskalet att tacka för detta. När jag kollade på det senast hade det blivit två små sprickor i det, just vid de övre hörnen.
För att vara proaktiv (i.e. motverka sprickans tillväxt) stack jag och köpte en jätteliten brännare och gjorde ett tappert försök att smälta ihop den spruckna. Det hela blev emellertid mest tafatt; plasten liksom krympte ihop när den blå svetslågan anföll, och jag gav snabbt upp projektet och gillade läget. Skalet fyllde trots allt fortfarande sin funktion.
Nå, jag satte mig ner och komponerade ett mejl till företaget Önskefoto (var skalet köptes) och förklarade min oerhörda nöjdhet över produkten, hur den av allt att döma vid flertalet tillfällen räddat min mobiltelefon från haveri, och allt. Vidare berättade jag om den uppkomna situationen, och att jag hemskt gärna önskade beställa ett identiskt skal igen (då jag trots allt fick det som julklapp), och undrade om de inte hade någon slags databas var de kunde plocka fram bilden med den exakta dispositionen.
Dagarna gick, men så plötsligt fick jag ett ganska långt svar var de ödmjukt bad om ursäkt för att svaret dröjt då de var väldigt överbelastade med jobb, och de tackade ödmjukt för de vänliga orden. De tyckte att jag skulle försöka ta rätt på ordernummer, så skulle de se om de inte kunde fixa det där. Detta ordnade jag snabbt fram, och en korrespondens senare fick jag mejl om att de hade skickat ett nytt skal till mig — utan kostnad.
Nu häromdagen anlände det, och skåda min förtjusning. Här talar vi förstklassig service. I mitt stilla sinne tänker jag att den underbara bilden på mina tjejer trots allt börjar få några år på nacken (Klara har ju hunnit bli stora tjejen), så innan skal för min — ständigt åldrande — telefonmodell utgår ur Önskefotos sortiment så ska jag sätta mig ner och plocka ihop några nya skal och lägga en faktisk beställning. Priserna för dessa fotoskal är ju löjligt låga, och jag har som sagt aldrig haft ett mobilskal med bättre passform. Som om detta inte var nog så skickade det med mig en liten kupong ("20% RABATT på alla produkter") med skalet nu. Nå, än en gång, två tummar upp för Önskefoto. Kan helhjärtat rekommendera alla att beställa från dem.
Ett hedrande besök på kvällskvisten
På kvällen plingade det på dörren och bästa Alexander & Emil klev in. Stämningen var maxad och det lektes så det stod härliga till. Klara har målat en teckning föreställande ett hus (vårt?) i kyrkan och häromdagen köpte Ingrid en stor ram till denna, vilken jag nu fick i uppdrag att sätta upp på angiven plats på väggen. Här har jag precis dunkat upp kroken, ett par centimeter t.v. om Klaras huvud på bilden syns den. Den vanliga ordväxlingen om att jag utgått från mitt eget (~185 cm) perspektiv uppstod givetvis. Haha, min älskade hustru är så härlig.
När klockan blivit alltför sent och Alexander skulle ta med sig Emil hem blev nämnda unga man allt annat än glad. Det blev ett stort projekt att få med sig honom, och jag beundrade verkligen Alexanders stora tålamod i denna pärs. Skrikande, tårar, och sparkande. Det klassiska scenariot med en treåring som vill bestämma själv. Oj oj oj. När de slutligen hade kommit sig iväg satte vi oss ner vid matbordet för middagen. Klara åt fruktansvärt dåligt och sprang hela tiden iväg från matbordet och började med nåt annat. Ingen ordning alls, med andra ord. Hon skrattade bara bort våra tillsägelser, som om vi, hennes föräldrar, var luft.
Det var nu jag satte ner foten. Vi hade tidigare lovat Klara att hon skulle få ett Kinderägg på kvällen, förutsatt att hon hade skött sig. Jag sa till henne att hon fick en sista chans att sitta still vid matbordet och äta. Än en gång skrattade hon bara bort förmaningarna. Säkert var hon övertygad om att hon skulle kunna vända situationen sen, när hon själv önskade. Då förklarade jag lugnt för henne att hennes sista chans att få ett Kinderägg nu var förbrukad, och att hur hon nu än bar sig åt (skötsamt eller ej) så skulle det inte bli något chokladägg för hennes del, denna lördag.
Hon tittade på mig några sekunder med stora ögon, som att hon analyserade situationens allvar, och sedan kom skrålet, och tårarna. Hon var förtvivlad, och det enda som kom ur henne mellan intervallerna av tårar var "Kiiiiiiinderäääääääägg!", varvid jag beslutsamt skakade på huvudet och sa att hon fick skråla hur mycket hon ville, för nåt chokladägg skulle det inte bli. Jag tror att det är oerhört viktigt att man — i sin roll som förälder — kan sätta ner foten och sedan (viktigast) stå fast vid beslutet. Om man vänjer barnen vid att de som regel kan vrida och vända på en situation (till sin fördel) i efterhand, så säger det bara svisch och rätt vad det är så sitter man då med en skeppssjövild tonåring inne på socialkontoret. Det vet man. I förlängningen skapar disciplin ett sinne för ordning och rätt, tror jag. Slutligen(!) kom Klara att acceptera situationen.
Den havererade gamla militärcykeln
På kvällskvisten begav jag mig till cykelskjulet var sedan åratal ett gammal militärcykelvrak står. När vi i samband med flytten i fjol höstas ställde in vraket i skjulet saknades förvisso pedaler, men båda hjulen fanns. Nu var cykeln hjullös både fram och bak. Suck. Antagligen har något mindre nogräknad person tagit det hela som skrot och beslutat ta hjulparet till något ett projekt. Tjuvar, jag säger då bara det, tjuvar.
I varje fall, det stora problemet med den här cykeln är att pedalfästet vid ena sidan av vevarmen har spruckit, med som följd att man omöjligen kan skruva fast en pedal. Det här kräver antingen en ny helsmidd vevarm, eller en rejäl svetsning. Jag har inte haft ambitionen att ro något av dessa tacklingar i hamn, så därför har cykeln fått stå. Nå, denna lördagskväll kände jag att det var dags att göra ett försök att i alla fall ta reda på vad jag hade att göra med.
Efter viss möda fick jag av den till synes fastklämda koppen och lyckades även skruva bort konan som håller ihop veven. Därunder satt det faktiska kullagret, eller ett av totalt två, för att vara exakt. Jag inspekterade, och konstaterade att trots cykelns ålder så var kulorna hela. Finemang. Att "trä ut" vevarmen från dess axiala hål visade sig emellertid omöjligt. Jag behövde antagligen få bort den ringformade metall som på något sätt sitter ytterst på vevhuset i själva ramen. Jag försökte med dorn och hammare. Jag var inte helt säker på om det var vänster- eller högergängat, men provade båda vägarna många gånger, lottlöst. Suck. Till sist skruvade jag ihop allt och lade återigen projektet på is, åtminstone för kvällen.
Just när vi skulle lämna gårdsplanen sparkade jag till något i gruset som klingade av metall. Jag tittade ner och såg något rostigt. Jag plockade upp en kraftigt rostig L-formad Torx-nyckel. Tänka sig. Den hade antagligen legat ute över vintern, om än det börjar bli lite väl sent att säga "Det som göms i snö kommer fram i tö". Nå, jag har faktiskt [handen på hjärtat] aldrig sett en lös Torx i det här utförandet. Många L-formade insex har jag skådat genom åren, men aldrig Torx. Jag fotograferade mitt funna objekt, och log lite grann för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar