Eftermiddagen: En hel del gott
Jag hade bara kommit över tröskeln så serverades det glass med grädde och röda bär ute på balkongen. Hallon och jordgubbar. Solen stod också högt, och känslan i munnen när hela härligheten etappvis skedades in, obeskrivlig. Några timmar senare var det middag. Ingrid och Klara hade gjort sådana där klassiska "paket", var receptet kommer ur den där stora kokboken som Ingrid fick i tjugofemårspresent. Som vanligt gjorde dom ett eget paket till vovven (Klaras älsklingsmjukisdjur), men vovven visade sig inte vara särskilt stor i maten så det slutade med att jag fick peta i mig rubbet. Oj oj oj oj, smarrigt värre.
Kvällen: En obehaglig betraktelse
På kvällen beslöt oss jag och Klara för att gå ut på gården en sväng. Jag var som vanligt lite sen i startgropen och Klara hade hunnit gå ut själv. Jag hörde Ingrid vid upprepade tillfällen ropa att Klara skulle hålla sig nära. Hon sade till mig att Klara så gärna ville vara uti dom stora barnen, som lekte vid det sluttande plåttaket vid källarnedgången utmed sidan av vår huskropp. Det fick hon såklart inte. Jag skyndade på mig lite grann och var snart ute på gården. Jag hade tagit med mig källsorteringen. Tänkte att det var lika bra att gå med den, så kunde vi gå till snurrgungan på gärdet sedan. Vi passerade då naturligen nämnda sluttande plåttak, där mycket riktigt dom större barnen lekte. Mer exakt en rätt stor kille, och två märkbart yngre. Dom sprang upp och ned och klättrade omlott.
Barnen lekte med en stor glaskula. Jag minns dessa alltför väl från tiden när jag själv var ett litet barn. Ja, vi pratar alltså om en sådan kula med en ett par centimeters diameter; inte dessa två glaskulor med blott cirkus en centimeters diameter. En av killarna simulerade att han spelade svingande bowling med den stora glaskulan. Han stod nere på marken och svingade den i bowlinganda uppåt plåten. Gång på gång hördes ljudlig studsar mot plåten. Han hoppade i sidled fram och tillbaka nere på marken och tog efter bästa förmåga emot glaskulan i dess retur. Jag hinner börja få in uniformen i huvudet, så att jag utifrån pojkens rytm vet när nästa smäll mot plåt skall komma.
Rätt vad det är hörs ingen smäll. En av de mindre killarna sjunker ihop i "buren" innanför staketet uppe på taket. Han kupar båda händerna om bakhuvudet, och ligger i fosterställning. Jag uppfattar genast katastrofen. Vad som bland dataspelsentusiaster kallas "head shot" hade precis gått ner i verkligheten. Innan jag hinner tänka längre eller agera klättrar den andra yngre killen uppe på taket snabbt ner, och i samstämmig rytm med den äldre killen som är nere på marken går de med raska steg till gungorna på framsidan av gården, blott ett tjugotal meter bort. De tar varsin gunga och blir sittande, gungande. Den lilla killen ligger fortfarande i fosterställning uppe på taket, med händerna kupade om bakhuvudet. Han rör sig inte.
Jag förstår att barn leker, och att de har sina egna interna regler för vad som är okej och inte, en slags jargong. Jag har själv varit barn. Här reagerade jag dock. De två pojkarna stod bara på varsin gunga och svingade, medan pojken eventuellt hade dragit på sig en skallskada. Det här var skrämmande ruskigt. Jag gick fram till pojken och frågade om det gjorde ont. Han nickade svagt, helt hopkurad. Inte ett ord sa han. Jag kände mig i samma sekund dum. Vilken fråga, va? "Gör det ont?", vem frågar så egentligen? Det skulle nästan kunna uppfattas som hånfullt. Jag funderade på vad jag skulle göra.
Jag försökte göra en snabb bedömning om det här var ett skarpt läge att som vuxen agera, eller om man bara var en drama queen om man lade sig i ytterligare. Det snurrade, för mitt stilla sinne, men det slutade med en bedömning av att det i detta läge faktiskt var klokt att följa upp situationen. Jag vände mig till pojkarna på gungan och sa högt att jag tyckte att de genast skulle springa till pojkens föräldrar och säga till. De sade ingenting. Jag suckade, för mig själv. Jag fortsatte mot soprummet, och passerade lågat den lilla pojken som låg uppe på plåttaket i fosterställning, fortfarande med händerna kupade kring bakhuvudet.
Jag och Klara sorterade ut plast, papp, tidningar, glas, och metall i sina respektive kärl, och när vi efter detta åter kom ut på gården så låg pojken kvar i exakt samma ställning. Han hade fortfarande inte sagt ett ord. Jag gick några steg vidare så att jag fick ungarna på gungan inom hör- och räckhåll. Jag försökte låta bestämd och frågade om de hade kontaktat pojkens föräldrar. Jag fick ett nickande. Jag gick sedan några steg tillbaka till plåttaket och frågade tyst den lilla killen om han trodde att killarna hade kontaktat hans föräldrar. Killen skakade sakta på huvudet. Fortfarande inte ett ord. I detta läge visste jag inte längre vad jag skulle säga. Plötsligt hör jag något. "Den lilla killen vet var jag bor!", väste den lilla killen, knappt hörbart.
Okej, nu gick jag till gungan igen och denna gång fram till den lilla killen. Jag sade rakt att han minsann fick lov att visa mig till var killen bodde. Den lilla killen på gungan sade inte ett ord, men hoppade genast ner i sanden, och krängde sig bestämt över den låga trähägnaden runtom. Med bestämda steg gick han uppåt. Jag och Klara följde efter honom. Inte ett ord sade han. Det var inte huset intill, eller ens huset intill huset intill. Det var ett par gårdar bort, närmare bestämt uppe på Geografigränd, samma gård var vi bodde förut. Han ledde vägen uppför två trappor och då det bara fanns en lägenhetsdörr på detta plan var det ingen fråga om var vi skulle knacka. Jag plingade på.
Efter en liten stund öppnar en tjej, uppskattningsvis i tolvårsåldern. Jag frågar om hennes mamma eller pappa var hemma. Nej. Jag sade då att hennes lillebror hade gjort sig illa och låg på taket nere vid gamla tvättstugan på Matematikgränd. Tjejen såg inte berörd ut. Jag hörde en teve i bakgrunden och det kändes som att hon allra helst ville stänga dörren och fortsätta ägna sig åt den. Det här kanske var vardagsmat. Kanske var jag en drama queen, trots allt. Nå. Hon förklarade att hennes föräldrar var bara nere och handlade, och snart skulle komma hem. Hon skulle meddela dem om situationen, sedan stängde hon dörren. Nu hade vi gjort vårt. Pojken som hade visat oss vägen vände på klacken och började med bestämda steg att gå nedför trapporna. Vi följde efter. Han hade fortfarande inte sagt ett ord. Han vek dock av och gick mot grannhuset. Jag gissade att han i detta läge bestämt sig för att avsluta leken med den äldre killen och istället gå hem till sitt. Lika bra, det var faktiskt kväll.
Jag och Klara gjorde en sista sväng ner till plåttaket, men nu var pojken borta. Den äldre killen var också borta från gungan. Kanske hade han hjälpt den lilla killen ner. Vi visste inte. Nåväl. Vi hade åtminstone gjort något, jag och Klara. Nånstans i mitt stilla sinne kändes det som att vi hade handlat rätt. Klara cyklade före och vi begav oss nu till snurrgungan på gärdet, var Klara fick klättra lite i de lustiga klätterställningarna, innan vi gick hem och gjorde kväll. Brr, just den här gula klätterställningen ger mig faktiskt lite dåliga minnen. Klara var i treårsåldern och det hade duggregnat lite när hon skulle klättra, med som följd att det var förrädiskt halkigt. Klara förlorade fotfästet och ramlade och slog bakhuvudet mot metallställningen, denna gång. Usch vad rädd jag blev, den gången. Lyckligtvis var hon bara ledsen i nån minut. Ungar är kanske hållbarare än man tror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar